Gungan känns nött och trött efter decennier i de flesta sorters väder. De ljusblå repen är fransiga men håller sitt grepp runt bommen. Försiktigt sjunker jag ner. Jo. Gungan håller än. Jag tar fart. Nu svingar den mig fram och tillbaka. Högre och högre. En ljum vind springer med lätta steg genom den lila syrenen.

Jag är ett barn. Nyss hemkommen från skolavslutning och sång om blomstertid. Hela dagen doftar syren. Tvätten också, den som hänger på innergården. Det lockar Pia, min svarta välmående get. Hon står på två ben för att nå upp till tvättlinan och de fladdrande lakanen. Pias käkar jobbar i alla möjliga vinklar när hon tuggar i sig tygstyckena.

Uppe i den gamla eken huserar Stjärnan, vår hemliga klubb. Tillsammans med bygdens andra ungar sitter jag uppkrupen på de knotiga grenarna medan ekens maffiga lövverk maskerar vårt gömställe. Vi sitter där och hantverkar ihop vår alldeles egna tidning. Men det redan väl nyttjade kalkerpappret har vikt sig dubbelt. Kopiorna går förlorade. Vi måste börja om från början. Upplagan blir snabbläst och räcker nätt och jämnt till klubbens medlemmar. Fast det som inte ryms i Stjärnbladet är ändå inte värt att veta.

Vi hittar snören, jag och min syster. Trär dem runt cykelstyrena. Våra stålhästar ga-lopperar frustande runt i manegen. Min ridhjälm är svart och sammetslen. Den sitter precis som den ska. Jag har ärvt den av grannen. Jag ärver allt möjligt. Men ridhjälmar är roligast att ärva. För vem som helst kan se det. Med den sammetslena hjälmen och den röda hästtröjan är jag praktiskt taget Fia. Oklanderliga Fia i Wahlströms Ponnyklubb. Min rygg är rak som ett ridspö. Rutinerat sitter jag säkert kvar i sadeln när ekipaget sladdar i kurvan.

Sommarlovet är för evigt.

Bildörren på den olivgröna SAABen slår igen. Det är en märklig dörr. Som öppnas framåt. Det är Tant Märta som kommer. Hon stiger ur och hälsar hurtigt. Hela baksätet har hon fyllt med tomma rostfria skålar. Precis hela den här dan kommer hon att smyga som en räv bland våra vinbärsbuskar längst ner i trädgården. Vi kommer knappt att se röken av henne. Det går åt många bär till saften.

Stig har heller inte så mycket tid över. Men han kan äta snabbt. Och mycket. Fast han pratar konstant och oftast snubblar på orden. Lunchsolen gassar runt trädgårdsbordet. Stig torkar svetten ur pannan med sin stora näve. Jag glor storögt när han lässer in portion efter portion med mors nylagade bruna bönor. Han tuggar fortfarande när han reser sig. Matpausen är snabbt förbi. Far har anställt Stig att tröska kornet. Och det är bråttom. Fler ska ha tröskat. Och tänk om regnet kommer in.

Stigs väldiga näve greppar enkelt om tre nybakade sockerbullar på kakfatet. En av bullarna tar slut på vägen mot tröskan. De andra två är uppslukade efter ett nytt varv på kornfältet. Vi som har tid går till konditoriet istället. Det som ligger i uterummet. Där säljs de färska ugnsvarma sockerbullarna över disk. Bullarna smakar sommar och smälter på tungan. Priset är ett hallonblad eller två.

Moster Lena är sjuksköterska. Det är nåt farligt men lustfyllt över plastsprutorna hon skänkt oss. Det finns inga gränser för vad de kan användas till. Stegen, vi behöver stegen. Stora mörkröda körsbär trängs högt uppe i trädet utanför husknuten. Vi står på tå för att nå. Sträcker oss för långt. Stegen vinglar till och vi ger oss. En halv skål får räcka. Barnkammaren blir läkarmottagning och den blodröda körsbärssaften skvalpar härligt läskigt i de genomskinliga sprutorna. Aldrig tidigare har blodvite känts så bra.

Våra vänner från storstan är på safari. Tillsammans rör vi oss stilla i flock över savannen. Jag är minst och ärtfältet snärjigt. Fast vi behöver inte gå så långt. Vi plockar, mumsar, plockar, mumsar. Står där länge. Blir experter på att öppna baljor. Och tävlar om vems som rymmer flest ärtor.

Den gamla möllan är mäktig och magisk och döljer mysterier som måste lösas av detektiver. Dessutom tjänar möllan som sädesmagasin. Där hamnar kornet som Stig tröskat. Uppe från bjälkarna gör vi vansinnesdyk rakt ner i det nyskördade. Det borde klia innanför tröjan. Men vi känner det inte.

Mitt emot möllan ligger den trolska dungen med äppelträden. I gräset syns ojämnheter. De är många och blir bara fler. Nu måste vi gräva en ny grop. Det är kattbegravning. Igen. Jag är otröstlig. Igen. Pälsen är tjock, vacker och snart genomfuktad av tårar. Kroppen är stel, overklig. Allt jag önskar är att få väcka min älskade katt. Nu! Nu! Nu! Jag förbannar bilvägen. Svär att aldrig nånsin ta nåt körkort.

I stallet kacklar hönorna vidare. Svinen stinker fortfarande som de gör. Syrran och jag tömmer ängar och dikeskanter på maskrosor. För kaninerna ökar ständigt i population. Den svartvita dvärghonan är ettrig och har sylvassa tänder. Lilla Skutt går en löjligt simpel match mot burnätet in till handjuret.

Mitt i högsommarvärmen skaffar jag mig norsk brytning. Både fram- och baklänges känner jag varje ord i Anita Hegerlands “Mitt Sommarlov”. Min allra första singel. Tant Märtas födelsedagsgåva till mig. Jag står på det rödvitrutiga köksgolvet när hon överräcker den, nedstoppad i en presentförpackning för just singelskivor. Sedan försvinner Tant Märta ut till vinbärsbuskarna.

Jag vill ha likadana skruvlockar som Anita Hegerland.

James pappa bryter inte på norska. Men på engelska. Desto mer när han blir upprörd. James får inte komma och leka. Fast han bara bor rakt över vägen. James och jag har försökt anlägga en simbassäng i källaren. Och vi har prövat de rosa tabletterna i medicinskåpet. Så att James måste magpumpas.

Fast lekförbudet kommer på nåt vis av sig. James och jag byter rosa tabletter mot rosa kex. Ur en röd plåtburk. Direktimporterad från England. James familj har högar med sig hem från varje resa. Varje Englandstripp, varje kexburk och varje konservburk med kidneypie känns exotisk. Min familj har knappt passerat skånska gränsen. Fast det händer att vi tar en söndagsutflykt till flygplatsen. Och tittar på andra som reser. Ibland ser vi en kändis.

Det är nästan alldeles tyst. Bara gungan som gnisslar.

Så överraskar vinden. Den kastar sig hit och dit och lurar med sig allt som tvekar. Syrenen börjar glesna. Tappa sin prakt.

James har för längesen flyttat härifrån. Mitt eget barndomshem blir också någon annans nu. Sockerbullarna och de rosa kexen är uppätna. Hegerlands sommarlov har övergått i höst och hundluckan i stallväggen är för evigt igenbommad.

Gungan svingar sig inte längre lika högt. Men den håller än. Ja. Den håller än.

Veckans My Cup of Tea