Ettåringen sitter bekvämt nedsjunken i sin vagn. De nätta fingertopparna rör sig vant över mammas mobilskärm medan nappen guppar upp och ner mellan läpparna.
Barnet anar knappt att tåget bromsar in. En yngling kliver på. Han slänger upp sin nötta skinnportfölj på sätet, hivar fram ett otäckt digert kompendium, tar ett djupt andetag och börjar plöja. Så plötsligt låter hans telefon. Med trygg och stadig stämma marknadsför sig ynglingen strax i luren. Där, mitt i kollektivtrafikens offentliga ljus. Det är inte hans första anställningsintervju. Han kan det här. Ja. Hans verbala förmåga borde snart ta honom nånstans. Bort från diger studentlitteratur. Lön istället för lån.
Jag rotar i mitt tidiga liv. Anställningsintervju? Minns inte. Det fanns väl liksom jobb ändå. Fast om de ville nå mig tvingades de slå numret till hemtelefonen. Kvällstid. Om jag alls var hemma då. Och fick de tag på mig viskade jag försiktigt fram mina eminenta kunskaper och talanger. Så att ingen annan hörde.
Kvinnan mitt emot talar konstant. Hetsigt. Hon ratar chokladkakan maken halar fram ur rockfickan. Han glömde köpa hennes favoritblaska. Hans klena minne är en dödssynd. Det får han och vi andra veta resten av tågresan.
De kunde kanske ha hittat nåt spännande att läsa på nätet istället. Men till sånt fungerar inte deras telefon. Deras telefon ligger längst ner i handväskan. De har fått apparaten av dottern som säger att den är bra att ha med sig. Fast just nu är den avstängd. Långt därnere i handväskans allra djupaste avgrund.
Jag hör inte. Ser inte. Är skenbart upptagen med gratistidningens korsord. Har en lika hopplöst omodern telefon som det trätande paret och får spara mitt nätverkande till senare. Skummar över halvsidesannonsen med fantasipriser på vårkollektionen. Rosa tröjor och skor till både små och vuxna damer. Blått till det manliga könet. Förstås.
Vissa minnen bleknar aldrig. Inte heller bokstavligen. I studentkorridorens belamrade tvättstuga blandade jag en gång vittvätten med en ynka röd långärmad t-tröja. Så som dårar gör. Tvättbaljor i diverse kulörer och storlekar möblerade sedan tolv kvadrat studentlya. Remolstanken var direkt avtrubbande. Efter en vecka var jag fortfarande lika hög – och all tvätten i princip lika rosa.
Senare i livet fick jag en son. Och slapp köpa rosa. Ett sekel bort hade jag nog inte kommit undan. Då kläddes flickebarnen i blått. Pojkvaggan inreddes i rosa. Ty rosa ansågs vara den starkare färgen av de båda.
Undrar vilket kön rosa elefanter tillhör.
Två gula ögon glor intensivt på mig inifrån en transportbox. Missen därinne har aldrig lidit några helvetiska klädkval. Aldrig klickat iväg några livsviktiga sms. Kissekatten är bara grå. Vackert grå. Snälla, kan nån släppa ut den?
Själv hoppar jag av. Men pratet om framtida kvinnobrist i IT-branschen. Nä. Det ger jag inte mycket för. För jag vet. Jag ser det. Barnet med mobilen och den guppande nappen bär rosa mössa.
Veckans My Cup of Tea
