En höll för näsan. En låtsades kippa efter andan. En efter en försvann de. Till sist stod jag ensam kvar, skamsen och lämnad åt mitt öde. I den runda skolbusskuren av pissgul plast.
Jag förstod att jag överdrivit. Hörde mig själv mumla nåt om en kraschad flakong i badrumsgolvet. Men sanningen var istället den att Pamela förhäxat mig. Totalt. Dofterna i Date-serien var flera, men Pamela doftade skönast av dem alla och kom i en ljuv ljusblå förpackning. Jag var tolv och ett halvt och hade just upptäckt Domus kosmetikaavdelning. Överdosering hade jag aldrig nånsin hört talas om.
Nånstans där i busskuren kom min och Pamelas relation av sig. Nya kärlekar kom in i bilden. LouLou, till exempel. Hon som andades alpluft. Och Cinnabar, som rann som varm ökensand mellan tårna.
Dofterna tar oss tillbaka. Till platser. Mänskor. Ögonblick. Och det vi bäst minns är oftast första mötet.
Hawaiian Tropic var kokosnötsoljan som blev en drog på första solresan. Och själva flaskan, den gyllenbruna, hade väl sin charm den också. Ölschampot serverades även det i en brun flaska. Det är osäkert om det doftade så mycket öl, men det var ju ett fräckt namn. Dessutom är öl och B-vitamin, vilket alla visste redan då, rena hälsan för hårsvallet.
Äppelschampot doftade både gott och mycket. Fast knappast av ekologiska äpplen. Korken var rund som en boll, gick i illgrönt och matchade därmed flaskans innehåll. Men fyndigast var ändå den vita plastkorken på en annan schampoflaska. En stor klick lödder. Det årets mest snillrika affärsidé. Tydligen var namnet på schampot inte lika snillrikt. Åtminstone finns det inte kvar i min minnesbank.
Skolvärlden bjöd på nya möten. Det fanns lim som var lättare att applicera än Björnklister. Lim utan små röda spatlar och särskilt avsedda spatelfack under vita lock. Ändå var Björnklistret ett självklart val. Vi fann anledningar att limma ihop allt möjligt. Såg till att klistrandet drog ut på tiden. Sniffade oss mätta på det vita, klibbiga, väldoftande – och kunde säkert ha hoppat skollunchen.
Framåt eftermiddan var jag hursomhelst ändå utsvulten.
Nästan innan skolbussen bromsat in hemmavid satt jag vid köksbordet och tuggade härligt sega, nybakade franskbrödbullar med stora lufthål. Toppade med en klick av mors lika hemgjorda svartvinbärssylt. Hela härligheten sedan omsorgsfullt doppad i koppen med svarta kaffet. Jag och kaffet. Ett stabilt förhållande. Ett stabilt förhållande som dock blev komplicerat med tiden. Vintervistelsen på norrländska landsbygden, med groteska mängder bittermandeloljestinna mandelkubb och kokkaffe så starkt att det knappt behövdes nån kopp, gav mig magknip. Efter två veckor vinkade jag adjö till både Norrland, kubb och kaffe. Förstnämnda var jag fortsatt småkär i, avskedet till de andra två blev definitivt.
Jomenvisst. Smaker lockar oss också med på resor.
Jag reser med Violpastillerna till mitt allra första teaterbesök, då Gustav III blev brutalt bragd om livet. Och säg TUGGMINT så är jag tillbaka i den lilla lokala biografen.
När storasyrran en gång for på barnkalas var jag avundsjuk både före, under och efter. Men grannbarnen höll på att rädda mig ur eländet. De ringde och frågade om jag ville se “Emil och Griseknoen”. På bio. I en tid då ingen hade aningar om repriser och videokassetter. Såklart jag ville gå på bio. Vi lantisar tog oss inte till den något större orten varje dag. Men framförallt var det här världens chans att bräcka syrran och hennes kompis fåniga kalas. Emil. Och sega TUGGMINT. Små vita fyrkantiga tabletter med rundade hörn, som bara såldes i den där biljettluckan. Jag kände redan mintsmaken i munnen. Mer och mer ju längre tid vi köade. Och köade.
Så nådde vi då ända fram till luckan. Där vi fick veta att både biobiljetter och TUGGMINT tagit slut.
Och inte en, inte en endaste en liten fjuttig godisbit hade syrran sparat när hon kom hem från det fåniga kalaset.
Så småningom dök nya filmer upp på den lilla biografen. Jag fick mina TUGGMINT. Och naturligtvis Juicy Fruit, som också hörde biokiosken till. Alla älskade Juicy Fruit, styckförpackade tuggummin i en gul paket. “A packet full of Sunshine”. Bioreklam som uppenbarligen hänförde oss.
Möjligen var det ett uttjänt Juicy Fruit som satt fast i häcken på mina alldeles nyköpta BERGIS-jeans när jag en filmkväll reste mig från biofåtöljen. Vi hade sett “Grease”, kultfilmen. En lagom kletig titel i sammanhanget. Jeansen blev aldrig nånsin nya igen.
Tuggummi var grejen. Åtminstone sedan man blivit stor nog att begripa att de skulle tuggas. Inte sväljas.
I funkisvillan precis intill farmors hus låg den lilla matbutiken. Med en peng på fickan småsprang vi saliga och förväntansfulla nedför farmors trappor. Siktet var inställt på godishyllans nedre del, tuggummina nere till vänster. Där trängdes salta RIFF med fruktiga päronBUGG – och citronsura TRAJ. Som var på tok för stora för en barnamun. Men den sega sura gojan där inuti var det läckraste jag smakat, och jag skyndade för att inte gå miste om nåt. Om jag jobbade på det gick det att pressa in i alla fall fyra av de sex gigantiska bitarna i det lilla gapet.
I andra riktningen, ytterligare några hus bort från tuggummimeckat, bodde mormor. Hon hade i sin tur närmare till glasskiosken än farmor. Vi visste alltid säkert vad mormor skulle välja där i kiosken. Nötpuck. Alltid denna Nötpuck. Min syster och jag pekade också på Nötpuck på glasskartan. Av någon anledning. Ända tills vi vågade vidga vyerna.
Ibland tog vi en fika i mormors gröna kökssoffa istället. Syrran hade vid ett tillfälle förmått mormor, så som bara barnbarn kan, att handla jordgubbsyoggi. Den alldeles nya flugan. Garanterat en nyhet också i en gammal mormors kylskåp. Där varje vara redan hade sin plats.
“Det smakar lite konstigt första gången”, lät syrran meddela. “Det tar några gånger innan man vänjer sig vid smaken”.
Jag grävde med teskeden i yoggibägaren. Smakade försiktigt. Påstod att det smakade bra, till min systers stora förvåning. Mycket bra, till och med. För en lillasyster vill inte alltid vara lillasyster. Och mindre världsvan. Jag log ansträngt medan mejeriernas nya fluga klumpade sig i varenda del av min hals, och strax försvann jag diskret till badrumsvasken.
Men smaken gick att vänja sig vid. Visst hade hon rätt i det. Storasyster. Visst hade hon rätt i det också.
Mormors bror Nisse var Helsingborgare. Men han var ett med färjan till Helsingör. Ibland fick vi följa med på färden. Till sevärdheter på andra sidan sundet. Kanhända. Jag minns inte så noga. Jag hade ett annat fokus. Taxfreeshopen ombord på färjan. Paradiset på jorden. Snaskhyllorna dignade och raddan med tictac-askar var oändlig. De små ovala pastillerna var ingen smaksensation i sig. Men askarna, askarna! Vi stängde och öppnade det lilla locket gång på gång, så länge färjan guppade över sundet. Och sen fortsatte vi.
Tuggummin i olika former var förstås självskrivna i inköpskassen. Där hamnade också burkarna med svårtuggade väderkvarnar och kissemissar i orange och svart. Hollandse drops var lakritset som varade längre än det mesta. Bäst att tugga innan permanenta tänderna var på plats. Om man säger så.
Med tiden fick jag ögon för andra delar av taxfreesortimentet. Första sommaren jag steppade på borden tills gryningen omfamnade mig hade jag sällskap av en sötsliskig tysk. Men Liebfraumilch och jag dansade bara en sommar. Vår kärleksaffär rann ut bland höstlöven. Men även om jag försökte skulle jag aldrig kunna glömma den heta sommaren med Liebfraumilch.
Som nästan tonåring tände jag första cigaretten i mörkret längs landsvägen. Mest av en slump. Fredagskvällarna var gjutna för Ungdomens Röda Kors möten i byn ett par kilometer från hemmet. Ett stopp vid mackens godisautomat var lika gjutet, antingen på dit- eller hemvägen. Eller både och. Mest hägrade de trekantiga salta godisbitarna med bokstäver på. Och nutellan i sin söta lilla förpackning. Men det fanns annat också i den där automaten. Små PRINCEpaket med tändare.
Utav okänt skäl stod en av PRINCE-luckorna en kväll halvöppen. Min kompis Eva och jag tittade på varann. Plötsligt hade vi valt bort nutellan.
Färden hem från byn blev vinglig redan från början. Att sitta två på en cykel och samtidigt försöka röka sin första cigarett är ingen vidare kombination. Tro mig. Snart låg vi fnittrande och mörbultade i en hög i diket. Och cykelstyret fick ett märkligt utseende.
Synderna bör nu vara förlåtna. Mackens automat är sedan länge historia.
Det har också gått ett tag sedan jag umgicks med Pamela. Fast jag skulle känna igen henne på mils avstånd. Tveklöst. Må jag bara inte möta henne i en pissgul busskur.
Veckans My Cup of Tea
