Den ståndaktige, rödrockade tennsoldaten tillhörde Palle. Palle Glittre, en dansk tonårsdreng som levde ett ordnat liv med sina föräldrar i en rymlig lägenhet på Köpenhamns Vesterbrogade.Tennsoldaten föreställde Frederik, som under pappa kungens sjukdomstid agerade dansk kronprinsregent. Mitt i ett brinnande världskrig. Han var populär bland sitt folk, Frederik. Omtyckt. Inte minst för sin bestämda hållning gentemot tyska ockupationsmakten.

Likt många andra danskar höll Palle Glittres familj en låg profil när tyskarna tog deras land i besittning. Mot tyskens totala överlägsenhet i det mesta fanns helt enkelt ändå inte mycket att göra. Mer än att försöka överleva och tro att det onda hade ett slut. Och i ett land där gårdarna ännu låg relativt tätt, gick det hyfsat att överleva. Kotletterna på Palles middagsbord var i princip lika stora som förut.

Andra fick fly, både för att finna mat och husrum. De judiska församlingarna angreps, och tusentals öden slutade i gaskammaren. En del hann rädda sig över sundet, för att söka skydd i svenska hem. På ovanvåningen i mormors föräldrars bostad fanns en plats för paret Wolkowicz. Deras tacksamhet mot min mors familj är lätt att förstå sig på. Men rädslan paret ändå ständigt levde med visste egentligen bara de själva något om.

När fredsklockorna ringde våren 1945 jublades det över världen. De vuxna tjoade. Barnen förstod att de också borde vara lyckliga. Och från skolgårdar släppte de ifrån sig ballonger, så som de blivit tillsagda.

Fredens tid. Många inkallade kunde återvända hem. Rullgardiner som dragits ner av skräck för nattliga flygräder rullades upp igen.

Matransoneringen var ett minne blott. Kaffebönorna räckte till fler koppar. Stadsborna kunde fylla skafferiet igen. Utan att behöva cykla de många milen till farmor och farfars gård, där hönsen värpte ägg i samma takt vare sig det var krig eller ej. Fullastade bananbåtar seglade åter över oceanen, och fruktens gula skal lyste vackrare än nånsin förut. Vart man än vände sig gick det nån där och nynnade på “Når det kommer en båt med bananer”, den norska superhiten, som fått en svensk version med Harry Brandelius. Farmor nynnade också. Hon som annars aldrig tog en ton.

Plötsligt blev allting möjligt igen. Svenskarna tog på nytt färjan till grannlandet. Och grannfolket hade i sin tur längtat sig fördärvat efter kontakter med omvärlden.

Det var då, bara månader efter krigsslutet, som min far gjorde sin andra danmarkstur i livet. Med öppen famn och sällan skådad hjärtlighet togs han emot. Köpenhamns scoutgossar välkomnade pågarna från sin skånska vänort till två dagars fredsmanifestation och upplevelser som ingen nånsin skulle ta ifrån dem. Inte ens tyskarna.

Palle Glittre imponerade med trolleritrick och hans omhuldande moder stekte väldiga kotletter med stor omsorg.

Min far fick en sängplats på Vesterbrogade den natten, och sov en alldeles särskilt djup sömn.

De möttes bara en gång. Men lika stort som köpenhamnsäventyret var för den skånske pågen, lika stort var det för paret Glittres son. Så stort att han skänkte min far sin allra käraste ägodel. Den rödrockade tennsoldaten.

Efterkrigsåren andades massor av livslust. Optimism. Framtidstro.

Ännu var TV:n några år bort. Desto viktigare var radiosändningarna, som blev allt fler. Elektriciteten hittade hem till fler hushåll, och radiobatterierna lades undan.

Svenskarna blev ett läsande folk. Det lästes böcker som aldrig förr. Lokaltidningen var ett självklart inslag i hemmen, och “Idrottsbladet” försåg de sportintresserade med nyheter tre gånger i veckan. Tidningarna fanns att köpa i lanthandeln, där min far fått anställning som sjuttonåring. Så snart han fick en stund över var han där i tidningshörnan och nosade på idrottsskrifterna.

Kriget hade satt stopp för olympiska spel efter 1936, och tolv år senare var suget efter idrottsliga framgångar större än nånsin. Äntligen var världen redo igen. Och svenskarna hade haft helt andra möjligheter till förberedelser än de krigssargade nationerna. Utav bekanta själ skulle dessutom både Tyskland och Japan uteslutas ur spelen 1948.

Olympiska Vägen låg tämligen rak för di svenske.

Och bra gick det. Så bra att min far skruvade upp volymknappen på sin nya, elektrifierade radio.

Den engelske radiorösten gick upp i falsett när han från London-OS refererade trestegstävlingen och guldhoppet av “Ah-man”. För det var förstås så svenske Arne Åhman fick heta med engelsk artikulation. Och “Ah-man” var onekligen ett passande namn på den främste i hoppgrenen.

Men från pressläktarhåll gnälldes det om resultattavlan, där resultaten från de sista hoppomgångarna dröjde. “Orkade herrarna därnere inte med? Var det ett par snygga flickben som intresserade mera, vid 100 m-starten, eller tyckte man det var på tiden att tända en cigarett?”

Guld-Åhman beskrevs som en “sympatisk, välväxt grabb med Ådalens poesi i blodet och sundhet i livsföringen”. Dessutom var han “blivande folkskollärare”.

Och se, det där med yrkesprofessionen tycktes vara väl så viktigt som idrottsprestationen.

Jag minns den gången min farmor berättade om väninnans barnbarn som utbildat sig och fått “en fin plass”. Jag är inte helt säker på vad hon menade, farmor. Men jag har funderat på det då och då genom livet. Vad är en “fin plass” egentligen?

I Olympiatidningarna, som sammanfattade spelen i London och St Moritz 1948, haglade hursomhelst både medaljerna och epiteten. Och kanske blev yrkesidentiteten särskilt viktig att nämna just för att ingen tilläts ta betalt för sina idrottsinsatser.

Vad sägs till exempel om:

“den 30-årige svarvaren”

“värnamoköpmannen”

“dalalöjtnanten”

“den glade målaren”

“den lille nordafrikanske banktjänstemannen och förre krogutkastaren”

“den danske saxofonisten”

“den nyvordne fotografen, en mörk trivsam grabb med karakteristisk lugglock i pannan”

“den orädde södertäljefrisören”

“den behagliga balettdansösen”

“brandmannen från Sverige, som förstod att ingen skulle släcka den förtärande eld som brann i 26-årige pragmilitären Zatopeks segerladdade vilja”

“den krullhårige, gemytlige tandläkaren från Nya Zeeland”

“den muskelgranne linjearbetaren”

“han som förståndigt kastat om yrke och blivit lantbrukare för att få friska krafter”

Och vidare:

“gävlefriskusen”

“terriern från Eskilstuna”

“vårt prydliga hopp”

“den övertränade flinke fransmannen”

“biljardkulan, den korpulente farbrorn” (en turkisk brottare)

“den bildsköna”

“två enkla svenska pojkar”

“den ljuse och pojkaktige finnen”

“de friska simmarflickorna”

“en smula kutryggig, tunn man”

“påfriskaraktiga amris och canadicker”

“de gamla rutinerade mannarna från kontinenten”

“den trivsamme amrisen”

“snitsigt gråskrudade slalomflickor och skridskosessor”

“tränade rufflare”

“malliga amerikanskor”

“skulpturalt sköna”

“den ansiktsskrynklige ungraren”

“ett hänsynslöst muskelknippe från Svarta Havet”

“magyaren som ser ut som en misshandlad boxare i ansiktet”

“hetlevrade sydlänningar och musketörer från både Frankrike och Ungern, som fäktade likt en d’Artagnan eller film-Zorro”

Minsann. Information som knappast lämnar några frågetecken.

I efterkrigstidens första sommarspel övertygade de färgade och tog sina första medaljer. Samtidigt som det fanns vita som vägrade bo på samma hotell som svarta, började journalisterna med försiktighet att skriva om de färgades imponerande insatser. “Mörkhyade representanter gjorde en förfinad och bestående goodwill för sin färg”. En tävlande beskrevs som “den välskrattande pojkgunstlingen” och en annan sades vara begåvad med “en idrottens mest utvecklade kropp”. De mörkhyade “gav svart på vitt att svart är lika bra som vitt”.

Men hudfärgen var alltjämt väsentlig att omtala. Londonspelens “Svarta tragedi” bestod i “negerns muskelbristning, när han kastade sig i gräset, borrade hjässan ned i jorden och åkallade sina förfäders gudar”.

I fotbollsfinalen var svenskarna numret större än jugoslaverna, och innan dess hade “koreanen, den lille sneögde backen” fått däng av Gunnar Nordahl och dennes lagkamrater i kvarten.

Det fanns barriärer att forcera även för kvinnorna. De betraktades av många som “en överflödighet, ett slags onödigt kuriosum vid en olympiad”. Samtidigt väcktes nyfikenheten. Sockersöta omdömen som “flickspänst” och “en bukett trevliga flickor” handlade om de kvinnliga gymnasterna.

Gymnastiken drabbades för övrigt av ett väldigt drama när “en tjeckiska, en av de finaste flickorna, insjuknade och dog”. Hennes äldre syster gick sen in som reserv och vann guldet.

“Den resliga, men något kantiga och en aning tunna holländskan” Fanny Blankers-Koen vann både häckguldet och en hel del respekt. Hon var “glädjande nog en god representant för kvinnan utan manligt hårda drag”. Och inte nog med det. “Den 30-åriga flygande holländskan har två pojkar och sköter sitt hem på ett utomordentligt sätt för dem och sin man”.

När olympiaelden 1948 brann i det vackert vintriga schweiziska landskapet var det för första gången med hjälp av olja.

Det var “gudomligt grant” med “imposanta, skrovliga och vitgnistrande alptoppar som en trygg, taggig, förstenad vaktparad kring alltsammans” när 29 nationer tågade in vid invigningsceremonin. Spelen var hett efterlängtade. Folket hade rest sig. “Krigsklämda länderna Finland, med senigt, korrekt manskap, och Ungern med sina livliga, vänliga magyarer, som kom med sådan styrka ur Budapests ruiner”.

Den sex man stora koreanska truppen visste knappt vilket land den paraderade för. Korea, som varit en japansk koloni fram till världskrigets slut, hade nyligen delats upp mellan segermakterna Sovjetunionen och USA.

Svenska truppens resa mot OS hade varit relativt skonsam i jämförelse. Redan året före spelen hade “tilltänkta mannar” plockats ut till samlingar i svenska fjällen, för “solbrännande stunder” och “klämmigt kamratskap”. Idrottspsykologi förstås, fast med lite andra ord. “Grabbarna körde sina egna rundor, smög mellan träden och isarna, så bara Vålådalens förrymda rävar såg dem”.

De påtänkta deltagarna i nordisk kombination, däribland Erik Elmsäter, som samma sommar också skulle ta hinderlöpningssilver i London-OS(!), byggde själva en egen “prima liten hoppbacke”, som räckte för 30-metershopp.

Fjällvistelsen var också ett klokt drag för att vänja de aktiva vid den högre, tunnare luft som skulle möta dem i schweiziska alperna. För “den enkla konsten att andas” blev för många den svåraste konsten därnere i St Moritz.

Ändå blev det tätplaceringar för “fyra rejäla svenska skogskarlar” på udda längdåkningsdistansen 18 km. “De hade en lätt frukost inombords, råg i ryggen och hjärtan som klappade av iver att jaga ute i spåret”. “Dragspelstrevlige, intelligente unge mannen Martin Lundstöm” var först över mållinjen. “Lättviktaren och stengeten med spenslig lekamen tycktes ha någon dold syrgasbehållare när han stack uppför fjälltopparna”.

Skidstafetten gick inte sämre den. “Den guldkantade umeåpojken Martin Lundström” tvingades stanna för att valla om på sista sträckan. Trots det blev svenska vinstmarginalen till tvåan Finland drygt nio hela minuter.

Utav bara farten åkte sedermera niofaldige Vasaloppsvinnaren Nils Karlsson hem femmilen också. Trots att han, Mora-Nisse, inte ens “kommit så bra överens med alpluften” och dessutom längtade hem. Hem till tallmoarna i Östnor.

“Den glade gossen” Harald Eriksson knep silvret. Och favoriten Anders Törnkvist, “den välbyggde, prydlige, skötsamme klubbkamraten till Mora-Nisse” klarade femteplatsen, fast han fick lägga fem minuter på omvallning.

Femmilen hade skjutits upp ett par timmar. Ändå var spåret “hårt och hänsynslöst och tillät inte en minuts avslappning någon meter av banan. Så glashalt var det, slirigt och ostyrigt”. Det drabbade Arthur Herrdin. Omvallning för honom också. Tappad stav. Och sen “gick han på huvudet så att han medvetslös försvann ur sammanhanget. En tråkig sorti på år av ärlig möda”.

I samma backe som Herrdin försvann “föll en av de finska mannarna ännu otäckare och bräckte benet så svårt som man gärna kan tänka sig”.

Jo. Sådant kan den tappre idrottsmannens liv vara.

Trots att “flickornas fagra isdans” pågick samtidigt, valde den största publiken att följa femmilen, denna “eruption av mannakraft”. “Den ambitiöse, ytterst skötsamme, hälsostarke Nils Karlsson” hyllades för karriärens kompletterande guld. “Jag hade nått ett mål. Det var nästan lika roligt som att åka hem till Mora igen…”.

Det var så han sa. Nisse. Efteråt.

“Den avhånade hotellsporten”. “Det stora slagnumret i St Moritz”. Ja, vi pratar “brantlöpning”, den alpina sporten. Åsikterna gick brett isär. Journalister som i St Moritz “studerat utförsåkningens makt över sinnena” vädjade till svenska skidförbundet att “inte sky kostnader för att höja vår svenska standard” i sporten. “Utförsstjärnor av världsklass betyder ett nationellt reklamvärde som våra längdåkare aldrig kan skaffa sig hur fenomenala de än är”.

Vinterolympiadens enda kvinnliga svenska deltagare, “lilla May Nilsson”, svängde visserligen hem tionde bästa tid i slalomtävlingen. “Den temperamentsfulle Leksandsmasen” Olle Dalman föll i störtloppet och “fick foten i paket”. Ett par dar senare stod han på startlinjen i slalomtävlingen. Han fick en smärtstillande spruta strax innan, “men varje steg gjorde i alla fall så ont att han ville skrika”. Dalmans femteplats var en bragd. “Han hade vunnit med hel fot”, ansåg ledningen”.

Men det var “det blonda bombnedslaget Gretchen Fraser”, “en av spelens överraskningar”, som drog till sig intresset. Amerikanskan “hade kommit över till Europa huvudsakligen för att roa sig, men efter en månads specialträning var hon mogen för både guld och silver i utförsåkningen”.

Afterskin bör ha blivit en lyckad historia för Queen Gretchen.

Mångkampens störtlopp i St Moritz föregicks av en större skandal. Ledningen grävde bokstavligen både en och två gropar åt sig själv och de tävlande när tusentals turister släpptes ned i banan just före tävlingsstart.

“Den tjusiga skridskosporten” hade “fattigt få åskådare”. “Luft-ödet” däckade dessutom en hel hop skrinnare. “Vår store, stilige favorit, Göthe Hedlund, som offrat och slitit”… “fick inte in det minsta luft i lungorna” på milloppet, och fick nöja sig med brons på halva distansen.

Tiotusenmetersloppet blev istället Åke Seyffarths. För honom gick det “märkvärdigt lätt” och “efter några varv fick han för sig att han borde åka så han blev bäst av svenskarna”. Och, ja. Bäst i hela startfältet blev han till och med till sist, och senare även silverman på 1500 m. “På uppkörd, upptinad is”. Där han “pressade sina energidroppar som man kramar en svamp så knogarna vitnar under vätan”.

Hockeyn hade ännu fördomar att värja sig emot. “Ishockey anses av många som ett bråkigt och bökigt spel, där sensationerna från ispalatsens och kvällarnas skugglika raffel utgör huvudingrediensen och där publiken vädrar slagsmål i samma grad som spelarna lätt trillar in i hejigt bärsärkarhumör”.

Punkt.

Kanadensiskan Barbara Ann Scott behövde inte anstränga sig värst mycket för att piruetta hem konståkningssegern. Hon kunde “spara litet ork till det enastående fotosurret efter segern”…”och pussandet av mamman – mammor är som bekant också obligatoriska figurer på isen”. Den överlägsna vinnaren “drack mjölk som en svensk”, och poserade glatt i nordiska magasin.

Vinterfemkampen var visserligen bara en demonstrationsgren i St Moritz. Men samtliga medaljer blev Sveriges i “Granna Gossars Grenparad”. En fullträff för svenskarna, i dubbel bemärkelse. Bronsmannen Haase råkade vid pistolskjutningen nämligen vådaskjuta en schweizisk polis i knät.

1948 års vinterspel blev en triumf för svenska truppen. Särskilt för längdåkarna. Så pass att ett “framtidsproblem” definierades. Man frågade sig “hur norsk och finsk längdlöpning skall kunna ryckas upp någorlunda i svensk nivå. Som situationen nu är förefaller det som om Sverige skulle bli helt dominerande, vilket omöjligt kan vara nyttigt i längden”.

Där ser man. En liten uppdatering kanske är på sin plats.

“Engelsmännen, Churchills folk, jäktar inte genom livet”.

OS-invigningen i sommar-London tycks ha varit en utdragen historia. Lite som om man ville suga ut allt man kunde ur stunden. Den välsignade världsfreden. Redan fyra år tidigare var brittiska huvudstaden tänkt som OS-arena. Men kriget kom emellan. Nu tog sig Kung George tid att hälsa på och skaka hand med så många han kunde. Tvåtusen duvor sändes i skyn och verkade dra österut. Något som tolkades som en gest mot krigströtta nationer i just detta väderstreck.

Det här var en fredssamling. “Här fanns inget av militär sterilitet, allt andades trivsel och måttfullhet. Här smälte all misstänksamhet, alla baktankar, all avund i värmen och vänligheten. Här spirade livslust och sann olympisk anda ur gräsmattans granna gröna, stybbens rika röda, läktarnas rörliga grå…”.

Den olympiska facklan hade visserligen hotats på sin väg från Grekland. Men nu kom han löpande, fackelbäraren, “en vitklädd smidig man”. “Den okände cambridgestudenten”, som var “läkarestuderande”. Om någon nu undrade.

58 nationer paraderade, och Indien och Pakistan viftade med sina bara några månader gamla fanor. Svenska skribenter ansåg att egna truppen “drog in med futtighet i spelen. Att spara stjärnorna från uppmarschen har gått till en olidlig överdrift. Rungande svenska hejarop fastnade i halsen, så pass grått intryck gjorde de våra. I andra länders trupper sparades ingen”.

Så det så.

På tävlingsarenan gjorde svenska idrottarna hursomhelst ett allt annat än grått intryck. “Ah-man” tog sina tre steg och sitt guld. Trion Sjöstrand, Elmsäter och Hagström trippade över hinder i ett hiskeligt tempo och högg hela trippeln med medaljer. En makalös bedrift. Knappast ett scenario som lär återkomma under min egen livstid. Anders Gärderuds glimrande guld i Montréal 1976 lär ha varit så nära jag kommer. Men visst. Vackert så.

Det här var amatörernas tid. Medeldistansarna Gunder Hägg och Arne Andersson var två som löpt mot betalning och fick därmed, enligt reglerna, se sig blåsta på en upplevelse i londonsommaren. Istället axlade Henry Eriksson och Lennart Strand uppgiften så väl att både OS-guld och OS-silver ändå blev Sveriges i 1500-metersloppet.

Eriksson “tyckte det var kuligast att hoppa stav. Men en dag föddes hans intresse för benens och lungornas politik”. Politiken visade sig bli vägvinnande på Londons regnblöta bana, som var som en “höstlig leråker”. Lennart Strand hade från början inte heller valt löpningen. Han “tyckte om att sitta i en båt”. Men i en korptävling upptäcktes hans löpartalang, och “den drömmande pianospelaren från Sydsvenskan” parkerade kanoten.

Nu gick det förstås ingen nöd på kanottruppen. Nyköpingssonen Gert Fredrikssons far var snickare. Tillsammans hade de två köpt ett par utslitna kanoter för åttio kronor, renoverat dem – och så tog sagan om tidernas mest framgångsrike kanotist sin början.

I London-OS 1948 paddlade Fredriksson hem både kilometern och milen.

Hårda vindar tog tag i kanoterna på Themsen, men snickarens son, “den smidige och elegante, drev sin farkost med fulländade, stilrena och effektiva paddeltag”. “In Lovely style”, lovordade den brittiske kommentatorn. “Det var som om alla de övríga gått på grund och bara Fredriksson fortsatte”, spädde svenska medier på.

Finnen Wires, “seg och senig i lätt axelstel, kutryggig stil”, försökte men orkade inte ända fram till Fredriksson i milloppet. I mål var Wires fullkomligt slutkörd, “gick runt med kanoten och hade inte krafter kvar att reda sig själv i en sådan situation. Med vissa svårigheter lyckades tillskyndande vänner rädda honom”.

Fredrikssons klubbkamrater, “den charmörsnygge telegrafarbetaren Hans Wetterström och den en smula kraftigare tilltagne Gunnar Åkerlund”, skrev ett nytt kapitel i Nyköpingssagan när K2-guldet på milen blev deras. På tusenmetersbanan paddlade dessutom ett annat svenskt tandempar ifrån sina motståndare. “Den blonde, ståtlige byggnadsingenjören Hans Berglund – en lång, ursvensk typ – blåkörde inte i samma takt hela tiden, utan gjorde ideliga småryck” i par med “Lennart Klingström, en mindre, mörkare, satt och kraftig grabb”.

Cykelloppet på 195 km punkterades bokstavligen. “Till synes fina asfaltsvägar hade här och där påbättrats med finkrossat grus. Grus som innehöll knivskarpa kiselstensflisor – och dessa lömska småting skar sönder ett rekorderligt antal ringar”. Av 98 startande klarade sig 7 helskinnade. Danskarna bytte däck 15 gånger. Sen var reservdäcken slut. Så dansken Andersen valde att trampa vidare några kilometer på bara fälgen.

Tja. Varför inte?

På brottarmattan föll ett gnistrande medaljregn över Sverige. Det var också där som flera draman på hög nivå utspelade sig. “Turken Dogu buntade ihop motståndarna som om de vore pappersgubbar”. “Domarna utgjorde ett knepigt problem när de tycktes slå krona och klave”. Hoppsan. Och svenske brottaren “fick samtliga i turkiska sektionen att bli som fiollådor i ansiktet”.

Fiollådor? Jag försöker, men kan inte föreställa mig. Inte alls, faktiskt.

Femkampen kämpades hem till Sverige. Och gångtävlingarna, ja, de gick utmärkt de också.

“Det levande lokomotivet”, det var Zatopek det. Under milloppet “kastade han in mera kol i pannorna, och orsakade en explosion på 16:e varvet”. Zatopek varvade en fransos “och visade positiv mänsklighet när han småpratade med denne och vid ett tillfälle klappade honom på axeln”. Emil Zatopek. “En robot utan några mänskliga svagheter”.

Belgaren däremot, han som förklarades sexa i milloppet, har egentligen fortfarande inte gått i mål. Han “har alltjämt ett varv kvar att löpa…”.

För franske världsrekordhållaren Jany blev OS ett stort misslyckande. Efter två flopplopp drog han sig ur den tredje simtävlingen. “Han ansåg sig matförgiftad och inte i form, eftersom han varit utan vin i hela tio dagar”. Stackarn.

Svenska modellen var uppenbarligen inte Janys grej. Gert Fredriksson firade sina kanotguld med att “äta fågel och dricka apelsinsaft”.

När de olympiska spelen 1948 sammanfattades hade svenskarna i vilket fall som helst en god anledning att skåla i champagne. I St Moritz stod Sverige som segrare i den sammanlagda nationstävlingen. Sammanslaget med Londons sommarspel blev vårt land nummer två efter USA.

Men de krigsdrabbade länderna skulle komma ikapp. Redan till nästa olympiska spel skulle svenskarna få mer slagkraftig konkurrens om de åtråvärda medaljplatserna.

Och hur gick det för Frederik då? Den rödrockade tennsoldaten. Jo, han fixade en placering han också. Lika rakryggad som förr står han nu här, i min antika samling. En riktigt “fin plass” har han fått.

Palle Glittre skulle nog ha varit stolt.

Veckans My Cup of Tea