Skivspelarstiftet har harvat många fler timmar, veckor och år än vad som får anses vara rimligt. Nu är det kört. Hela skivspelararmen kasar okontrollerat på vinylen, ända in till mitten. Det blir inga toner idag. Men kanske redan imorgon. För skivknastret har fått en revival och ett nytt stift bör finnas bara en stenkaka bort.
Det finns julklappar man minns bättre än andra. Första LP-skivan, till exempel. Jag var elva år och det kändes som om jag längtat precis lika länge. Längtat efter honom, Jan “Harpo” Svensson. Till sist dök han upp, på julaftons kväll. Plötsligt stod han bara där, barfota, stödd på sin vandringskäpp med ringklocka. Och med en röd scarf knuten runt halsen. Grann som en Moviestar. Jag kunde aldrig sluta fingra på konvolutet.
Skivspelarstiftet var ännu friskt vid den här tiden, men nöttes betänkligt denna julhelg. Harpos rena stämma ljöd konstant, dygnet runt, från flickrummet ut på hela bygden. Så att jultomten började ångra sin givmildhet.
Den lilla kassettbandspelaren hade tomten kommit med ett par jular tidigare. En delad klapp till mig och min syster. Då satt testbandet i. Där man hörde den butiksanställde ingående instruera min far om apparatens funktioner. Inspelningsknappar, bakåtspolning, mikrofonuttag. Ja, hur avancerade den tidens apparater nu kunde vara.
Tillsammans med skivspelaren utgjorde bandspelaren grunden i vår radiostudio. Vi plagierade Elfvings långkörare “Upp till tretton”. Gjorde häpnadsväckande intervjuer och spelade önskelåtar från alla plattor som låg i drivor framför oss på golvet. Det fanns singlar och LP-skivor. Och så fanns det stenkakor. Dessvärre. För på jakt efter en annan skiva i högen råkade någon, jag säger någon, sätta knät i “Oh, Mein Papa”. Fars förlovningspresent till vår mor. Och stenkakor är inte alls hårda som sten.
Med både skivspelare och bandspelare blev syskonstriderna färre. Men det kunde hetta till utav andra anledningar. Som den där helgen när syrran log brett och ögonen glimrade. Hon skulle få fara ända till Malmö och dra med kompisen till Björn Skifs konsert. Björn Skifs!?! Så han fanns alltså på riktigt? Tanken var svindlande.
Jag hoppades in i det sista på att få följa med. Eller att konserten åtminstone skulle bli inställd. Istället blev det en smärtsam afton. Också för mor och far. Volymknappen på bandspelaren gick inte att pressa högre upp. Jag lät flickmagneten Skifs sjunga sig hes medan jag själv vrålade ut min förpubertet.
Inte en endaste en på denna planet ber frivilligt om att vara lillasyster.
Jag hade också svårt att smälta händelsen på den blekingska landsbygden. Familjen var på genomresa och vi skulle lämna byn redan nästa morgon. Då plötsligt fick jag syn på den. Affischen. Barfota-Harpo skulle frälsa sina lyssnare tjugotvå och en halv timme senare. Och jag skulle inte hinna bli frälst. Det gick inte att ändra på. Den beigebruna SAABen hade redan nått över småländska gränsen när skönlockige Jan Svensson rev av första ackordet och visade framfötterna i den nakna blekingska sommarkvällen.
Det gick bättre i huvudstaden. Vi lantisar betade av sevärdheter och nådde så småningom Gröna Lund. Samma vår hade Björn Skifs sjungit att det bara blir värre framåt natten så lidelsefullt att melodifestivaljuryn gett honom segern.
Pugh Rogefeldt, i randig kavaj och glansig discoskjorta lik den jag bar på de coolaste kalasen, spann vidare på dito natt-tema, knep bronsplatsen i samma festival och fick även han fansen att skynda till de svenska scenerna.
Just den här sensommarkvällen råkade Pugh dra in på Gröna Lund med sin hippa “Nattmara”, och för ett tag lyckades jag förtränga den försmädliga fadäsen därnere i Blekinge.
Och storstadens nöjesfält bjöd lantisarna på en rejäl jackpot. För det blev ännu bättre. I publikhavet, få metrar bort från oss, stod en annan legend och hans sköna flickvän. Bara vi tycktes ha upptäckt dem. Jag puffade på min syster och rotade fram papper och penna. Stod själv fegt kvar. Skickade syrran. Som lommade iväg. Bara sådär. Utan att kräva nån gentjänst. Och tillbaka kom hon med både Ted Gärdestad och Helena Anliots signaturer.
Storasystrar överraskar ibland.
Som frisör övertygade syrran däremot inte alls. En dag pekade jag på jätteplanschen som var fastnålad på den orange vävtapeten i flickrummet. ABBA-Fridas lugg. Syrran nickade. Och klippte. Och klippte.
Det tar tid för luggar att växa ut.
Helgerna följde ett mönster. Morsan trallade med och tog små danssteg till Melodikryssets musikillustrationer. Alltmedan dammvippan valsade lätt över hyllorna. Och lördagsnöjet fortsatte när nya heta Svensktoppslistan presenterades.
Vart vi än gick nynnade vi på nån melodislinga. Det blev som det blev. Vi fick inte alltid till texten. Varken på svenska eller engelska. Men vi låtsades att vi visste. Och vad spelade det för roll om orden blev fel. Som när Bonnie St Claires “Waikiki Man” fick heta “Why kick the man”. Ingen större skillnad.
Låtar i original är roligast. Du tror att versionen av en låt du hör första gången är originalet. Det kan visa sig att du har väldigt fel. Och ifall du har väldigt fel kan du faktiskt känna dig grundlurad. Jag och Cecilia spelade “No woman no cry” en hel sommar utan att veta att Boney M snott låten av reggaekungen Marley. Phil Collins åttiotalshit “You can’t hurry love” kändes som en typisk B-sida när The Supremes version från 1966 dök upp som gubben ur lådan. Och när jag så erfor att “Hooked on a feeling” var ett amerikanskt påfund och alls inte Skifs egen skapelse, ja då blev det bara för mycket.
Radions musikprogram blev med tiden bara fler. Hitlistorna växte sig många och långa. Vi hetskonsumerade Tracks, Skivspeglar och Eldoradon. De största hittarna spelades sönder och samman. Också i alpbyarnas timmerstugor, där afterskin lockade så många att till sist bara borden återstod för pjäxdansen. En dans som krävde ölstövlar en masse. Superhittarna spelades i nån “extended version” med extra extra allt, ända tills pjäxtårna ändrade färg till lila och skidliftpersonalen tryckte på startknappen igen. I den hälsosamma, alpfriska morgonluften.
Vi letade efter kassettbandspelarens inspelningsknappar i tid och otid. Det var en sport i sig att trycka på knapparna i precis rätt mikrosekund. Också för att säkert få med låtarnas avannonseringar. De väsentliga avannonseringarna. Som vi lärde oss att rabbla utantill lika perfekt som låtordningen på de ihopsnickrade banden. Såklart. För kassetterna fick ihärdigt snurra, på härsan och tvärsan, hit och dit, fram- och tillbaka, upp och ner. Och på alla andra håll.
Det ska medges att det fanns älsklingar. Det var inte direkt en slump att Eagles “Hotel California” och ELO:s “Livin’ Thing” fick chansen på mer än ett band.
Och så länge inte själva kassettbanden trasslade ihop sig så hade vi dåtidens Spotifylista omsorgsfullt paketerad och klar. En Spotifylista som dock tog så väldigt mycket mera plats. Så mycket utrymme att det krävdes en hel plastkasse inför tågluffen. Exklusive freestylen, den röda.
Men i ett förvirrat ögonblick, med bråttom iväg till tågstationen i Paris utkant, glömde jag kvar den oersättliga plastkassen på vandrarhemmet. Inga efterforskningar eller förfrågningar gav nånsin nåt resultat. Mina rykande, minutiöst ihopmixade listor – som, okej, i ärlighetens namn delvis också var Kindvall, Elfving och Alinges – kom aldrig till rätta. Förmodligen flyttade de hem till nån annans freestyle.
Kan man överhuvudtaget komma över sånt?
Det blev till att fokusera på plattorna istället. Fylla på skivbackarna. Där somliga mästare skulle komma att bli…tja, vad ska jag säga…överrepresenterade.
Flera decennier efter katastrofen i den blekingska sommarnatten, ja nästan ganska nyss, fick jag ändå chansen att skaka hand med sympatiske Jan Svensson. Han drog sin artisthistoria och några välbekanta toner på en scen alldeles här i närheten, och jag hade ingen beigebrun SAAB som stod och väntade på mig.
Harpos hjässa var nu mer naken än tårna. Men stämbanden rysligt välbehållna. Plötsligt var jag elva igen, snön gnistrade i julenattens månsken – och skivnålen gick för högtryck.
Det finns stora möten. Och ännu större. Som när man blir starstruck på riktigt. Av en sann Moviestar.
Jag behöver ett nytt skivstift.
Veckans My Cup of Tea
