Tacka vet jag lördagsutdelningen. Postens välsignade lördagsutdelning. Som gjorde att jag slapp tråna mer än två dygn efter nya heta brev.

Man kan samla på allt möjligt. Själv samlade jag på adresser. Jag hittade dem lite varstans. I tidningar. På vandrarhem. På läger. Vänkretsen från här och där och andra ställen växte sig strax hyfsat ansenlig. För var och en av vännerna hade jag vad som idag säkert skulle kallas en “profil”. Sammanställda på särskilt utvalda, dekorerade papper. Fastnålade på anslagstavlan.

Fast ibland blev de nästan lite väl många, pennvännerna. En av dem valde jag mest för hennes för- och efternamn. De var desamma som min systers. Och efter första brevet blev det ännu lustigare. Min systers namne, min nya vän, visade sig i sin tur ha en egen syster, vars namn var identiskt med mitt.

Men nä. Inte ens sånt garanterar en livslång kontakt.

Vi var brevskrivare. Saligt ovetande om sekundsnabba sms, massiva facebookflöden och självbekräftande selfies. Vi hade fullt fokus på att hitta fräcka brevpapper och köpa frimärken av rätt valör. Och att rota fram och skicka passande porträtt utan alltför många år på nacken.

Som en naturlig följd utav skrivandet blev jag även passionerad frimärkssamlare. Mitt samlaralbum var både stiligt och välfyllt. Keramikvasen, den bruna, som en dag stod aningen för nära albumet, var också välfylld. Med halvsurt blomvatten.

Mitt skrivbord var heligt. Det var jag, bordet och det väldiga fönstret med vy över nejden. Och så var det en katt eller två. Timmar sprang omärkt förbi. I en tid då kulspetspennor ännu hade en strykande åtgång.

Vi skrev. Som vi skrev. I princip åkte nya brev iväg med vändande postbil.

Korrespondensen var intensiv och ville aldrig ta slut. När vi rabblat varendaste kaninnamn och avhandlat om vi på allvar verkligen “kysst någon pojke”, blev texterna längre, mer djuplodande och skrivna i förtroende.

Det bubblade. Ämnen dissekerades ner i minsta atom. Studier och tentor som borde gått annorlunda. Partyn. Som borde gått annorlunda. Första jobben. Relationer som svajade eller brann.

För oss fanns oskrivna lagar. Om ett slutet forum. Där ingen nånsin behövde vara rädd att falla. Vi höll hårt om varandras själar. Kände vägen till varandras lönnfack. Bara vi.

Brevpapper lades till brevpapper. Fick ofta med möda pressas ner i det löjligt klena kuvertet. Och krävde åtminstone dubbelt porto.

Vissa kontakter höll i sig ett tag. Vissa var för alltid.

Vi möttes mest i pennbläcket, mera sällan fysiskt. Fast oddsen att överleva tiden som fastnålad profil på anslagstavlan var hursomhelst bättre efter att möten skett också i verkligheten.

Den smala vindstrappan leder mig till ungdomens skrivbord. Där delar av fyra decenniers korrespondens doftar både vind och nostalgi. Ordningen i de tjocka brevbuntarna är långt ifrån organiserad. Jag färdas från då till ännu längre tillbaks – och framåt igen. Fastnar snart i texter.

Läsningen är bitvis riktigt roande, bitvis rätt häpnadsväckande. Mittibland vännernas ord serveras sanningar om mitt eget liv. Nakna, inte alltid så vackra sanningar – men trots allt sanningar. Det kan jag vara alldeles säker på. För det var ju det som var grejen. Att kunna blotta sig men ändå duga.

Jag hittar alltfler bitar till pusslet av mig själv. Ju mer jag läser.

Jag hörde om två som brevväxlat i en evighet, och sent i livet bytte tillbaka breven. En klok idé. Pusslet bör gå ännu snabbare att lägga då.

Att skriva är ett sätt att tänka. När du skrivit klart kan du ha svaren på dina egna frågor.

Ibland har känslorna bråttom ner i pennspetsen. Eller vad du nu skriver med. Kanske lite väl bråttom.

Ordval blir fel. Formuleringar misslyckade. Och det skrivna finns där. På pränt. Går inte att ångra. Sms eller snigelpost. Oavsett leveransmetod är det förmodligen lika kört i alla fall.

Ord väcker sinnena.

Den sinnrika deckardrottningen Agatha Christie tog livet av en hel hop genom “Mord per korrespondens”.

Brist på kommunikation kan å andra sidan också vara direkt dräpande. Missförstånden kommer då, så att säga, som ett brev på posten.

Galet ordval kan vara illa nog. Kosta dig sargad vänskap. En underkänd tenta. Ett missat jobb. Eller, ännu värre, en kärlek.

Jag har förstås ingen statistik. Och passar mig för att generalisera. Men troligen är det inte nån direkt överdrift att påstå att kvinnor skrivit både fler och längre brev än män genom tiderna. Att kvinnor i högre grad dessutom bjudit mera frikostigt på sitt känsloregister och lämnat fler detaljer än vad som möjligen är nödvändigt.

Inte ens poeten Dan Hylander fick till nåt brev. Men en bra låt.

“Och träffar du Anna, så säj att jag tänkte skriva. Men allt som var viktigt föll emellan raderna”…”Vi delade värme, vid fuktiga dikeskanter, men var bara främlingar på väg åt samma håll”…

Men hon gör att gott försök ändå, för att väcka lusten igen, hon Anna. “Hon skickar mig vykort, från främmande länder, stränder. Exotiska lockrop från de platser jag vill se”…

Det är nåt sensuellt och vackert över det. Längtan. Åtrå.

En textrad. Ett fotografi. De lever så länge de finns.

Lite oklart hur Eleanor kom in i bilden. Lär ha varit en veckotidningsannons, för sådär sjuttio år sen. Men ändå. Den rent fysiska bilden av fars amerikanska “penpal”, en mörk skönhet, bländar ännu min mor en smula när hon öppnar det gamla fotoalbumet.

Den unga kärleken bodde inte alltid nästgårds. Den var ibland lite mer på avstånd. Man kunde ta telefonluren och ringa. Om man vågade. Med risk för tunghäfta och fåniga fniss. Annars fick man skriva brev istället. Lättare kanske. För att hinna tänka mellan varven.

En kärleksbetygelse var det att byta halsband. De runda, i silver. Med sitt ingraverade namn. En gång bytte jag per post. Medan hjärtat dunkade utanför kroppen öppnade jag brevet, som rasslade så skönt. Rasslet var inlindat i en liten lapp. Med text som spretade och sa “Här får du mitt haldspand”.

Det blev smått jobbigt redan där. Elden falnade liksom lite redan innan jag knäppt smycket runt halsen.

Det kom en sommar då jag var klädd i tight, obekväm kjol och bar resebyråns logga på den gula skjortan.

En dag damp det ner ett vykort från paret som bokat resa genom mig. De ville bara tacka för den goda service jag gett dem vid köpet. Överraskande och nästintill rörande. Minuterna innan hade jag nästan hulkat inkrupen under kontorsbordet. För ett annat par hade gapat i min telefonlur och skildrat katastrofen. Att det föll kottar på deras tak, där i stugan i danska Strandskogen. Självklart ville de byta boende.

Det fanns väl en anledning till att jag sparade det nöjda parets rader i mina gömmor. Och det var ett gruvligt misstag att låta ungdomens kärleksbrev gå förlorade. Det blev väl bara så, på grund av dåvarande ointresse – eller sentida svek. De amorösa texterna hade varit fin medicin, om än utgången sådan, att plocka fram när man sitter där, slickar sina sår och känner sig lite mindre älskad. Och inte längre får några kärleksbrev alls.

Det skickades vykort och födelsedagskort till höger och vänster, från jordens alla hörn, och till och med från grannbyn ibland. Med längre eller kortare hälsningar.

Bildcollagen, de vettiga visdomsorden och smålustiga ordstäven som nätvärlden nu skickar oss – ja, det var dom som tidigare prydde korten.

Inte alltid var det lätt att hitta rätt kort. Inte på grund av bristen på dem, utan snarare tvärtom. Utbudet var kolossalt. Speciella kortbutiker dignade av gottigheter, och jag kunde ägna oproportionerligt lång tid åt att botanisera. På tågluff blev det ofta bekymmersamt. Den otympliga ryggsäcken rev jämt ner åtminstone ett vykortsställ i de trånga butiksgångarna, under jakten på det optimala kortet.

Vykortsutrymmet räckte sällan till för att återge alla seriösa och mindre seriösa reseupplevelser. Bokstäverna växte sig mindre och mindre, och krävde förstoringsglas för att tydas.

Men för den som inte är så mycket för att lägga ut texten, ja, för den som kanske är man eller så, så går det bra att nyttja vykortsbaksidan för sina artistiska anlag istället.

En del post når fram långt efter din egen hemkomst från nåt äventyr. Ibland ännu senare. Ibland inte alls. Brev har eftersänts när man flyttat än hit, än dit. Och man hoppas att inga kommit bort.

En jobbansökan till en fransk vinodling tog hiskeligt lång tid på sig för resan tur och retur. Vi blundade och längtade och drömde under tiden, jag och väninnan. Praktiskt taget hade vi redan trätt på oss vindruvstramparskorna när beskedet kom, i den gröna lådan. “Non, Mesdemoiselles!”. Inga exklusiva franska viner för oss. Nä, faktiskt inga viner alls. Ty svenskarna hade på den tiden ingenting med EU att skaffa. Skyll oss själva. Punkt. På det vita, kalla pappret som hånskrattade oss rakt upp i ansiktet.

Jag och väninna nummer två ändade upp i en annan fransk by istället. Där snö och skidåkning var lockelsen, men där det för all del såldes franska vinbuteljer också. Nu sket det sig med jobbet även där. Det var visst nåt om en missad skitig handduk vid provanställningen på hotellet. Jaja. Shit happens, bokstavligen. Vi bestämde oss för att ändå dröja kvar ett tag i alpluften, och fick familjen och vännernas brev skickade till en “Poste Restante”-adress. Vi stod i evighetslånga köer för att hämta dem, där på byns lokala postkontor. Brevfrossarorgierna i tolvmannalägenheten blev en av veckans höjdpunkter. Borta bra. Hemma lite bättre. Åtminstone när man är borta.

Skidväninnan ryggsäckade sen både ett och två varv runt klotet. Hennes långa äventyrsreferat till manlige polaren på hemmaplan var regelbundna och imponerande i sig. Men minst lika mycket imponerade polaren. Som kopierade varje reserapport, vek ihop omsorgsfullt, stoppade i kuvert, adresserade enligt en diger adresslista och distribuerade till resten av oss andra hungrande vänner.

Under några år huserade jag i en studentkorridor. Ja, ingen vanlig sådan. Tio minimala rum. Väldigt minimala. Tio hyresgäster. Bara kvinnliga. För säkerhets skull. Och för att vara ännu mer säker så fanns vicevärden i en lägenhet i samma korridor.

Vicevärd Sonja dyrkade maniskt sitt lilla kvadratiska memoblock. De små handskrivna lapparna satt upptejpade lite överallt. På köksdörren, i tvättstugan, i duschen. Ja, till och med i kylskåpet. Och när vi på håll skymtade en lapp, anade vi sällan några positiva vibbar. Medan vi läste den smått svårtydda handstilen kunde vi förnimma lilla Sonjas högljudda röst, på bredaste kristianstaddialekt.

“Hyran imottagis tacksamt ida imellan 14.30-18.30”. Så stod det på memolappen på köksdörren. Jo, visst såg jag den. Men jag hade väl annat att tänka på. Kvällens kårfest, kanske. Tja, vad vet jag. Vid tredje påminnelsen, tredje memolappen, hade Sonja hursomhelst plockat bort det där om “tacksamt”. Tonen var nu lite mer hotfull sådär.

Den dan det kom upp en hotfull lapp om en “icke avstängd spisplatta”, då var jag rätt tacksam att jag inte alls var på plats. Fast jag bör väl antagligen vara tacksam för att Sonja fanns där. Och kunde vrida av reglaget till plattan där jag kokt tevatten.

Min lilla röda adressbok lider av lösbladssjukan. Efter fyra decennier har flertalet sidor släppt taget från pärmen. Det gäller att öppna varligt. Bläddra lika varligt. Bladen rymmer mest överkryssade adresser, inaktuella. De ännu ej överkryssade får antas vara gällande. Men om man gärna vill så går det att hämta gatunamnen även under kryssen. Den som härjat runt en del här i livet, och vill veta var hen varit, kan möjligen hitta svaren i min lilla röda. Kanske klingar ett tidigare telefonnummer plötsligt också synnerligen bekant.

‘Sajberspejs’ må ha sina fördelar. Och har gjort saker smidigare. Många gamla kontakter har blivit levande igen. Men så värst uthålliga är vi inte numera. De långa breven har mest blivit till korta meddelanden. Den trånande längtan efter postmannen har lagt sig. Om det är helg eller vardag spelar inte längre nån roll. Brevutdelningen sker nu varje dygn, varje timme, varje sekund.

Tack för ordet.

Tid att avrunda. Måste kolla inkorgen.

Veckans My Cup of Tea