Julklappsutdelningen var över. Vi satt där, i varsin ände av vardagsrummet, syrran och jag. Klämde på, sorterade och ordnade med klapparna vi fått. Julstämningen kändes sådär lagom tryckt. Inte nåt fel på pennskrinet. Inte på munspelet eller nattlinnet. Men ändå. Önskelistans förstaplats hade med kolossalt gigantiska bokstäver skrikit ut STIGA hockeyspel. Ett sånt med lampor som lyste rött när pucken träffade rätt i målburen. Men inte en endaste av klapparna under granen hade varit tillräckligt stor för att rymma den där hockeyrinken. Inte en.

Julens rafflande hockeyturnering, den som vi redan skissat på i våra unga hjärnor, var plötsligt uppskjuten på obestämd tid.
Sport är bara på lek. Förstås.
Fast det är mest sånt vi intalar oss själva när vi eller favoriterna förlorar den där matchen eller det där loppet vi så gärna ville tro på.

Tioåringen ränner entusiastiskt efter bollarna som går över fotbollsplanens kritade linjer. Uppgiften som kvick bollkalle vid bylagets division 6-match göder drömmarna om framtida proffskarriär. Med nummer 7 och “Ronaldo” på ryggen är den lille bollkallen nästan halvvägs.
Fast sport är inte riktigt vad det var.
I FIFA:s tv-spel bollar tioåringen med proffskontrakt om äckligt många miljontals euron, som vore de luft.
I verklighetens lek är euromiljonerna inte luft. De är på riktigt.
Resultatlistor och sportkanaler haglar över oss i diverse digitala versioner, och det krävs fokus för att hitta rätt i djungeln.
Annat var det förr. I alla fall sena lördagseftermiddagar under vinterhalvåret. Kanal 1 av 2 möjliga. “Tipsextra”. Som gjutet. Lugnet spred sig i en tredjedel av de svenska hemmen, och man visste var åtminstone varenda en fotbolls- och travintresserad befann sig.

Klämkäcke Lars-Gunnar Björklund blev synonym med programmet, som visade glödande engelska ligamatcher. Inte ens engelsmännen erbjöds nåt liknande program. På grund av rädsla för att publiken skulle välja tevesoffan istället för att ta sig till de brittiska arenorna. Allsvenskan däremot var mest en söndagsaktivitet, och därmed inte hotad av Björklunds lördagsgodis.
Jag var barn. Och jag drömde jag också.

Jag fick ett par löparskor. Blåvita finska KARHU. Ni vet, den karelska björnen. Björnen som sitter där stabilt på ett M. M som i “Mestari”. Mästare, på svenska. En bra start. När skorna var knutna och jag trätt den nya, lätta armbandsklockan med inbyggt tidtagarur runt handleden, ja då var jag praktiskt taget redan världsmästare.
Löparbanan bestod i den asfalterade landsvägen som sprang förbi hemmet. Vi stegade upp de 60 meterna med hjälp av fars famnamått. Bondens famnamått, som användes när han mätte grödorna.
Måttet på 180 centimeter gick också att skruva om till tvåmeterslängd.
Vi fick vår sprintdistans. På en väg som var rak. Och ganska jämn. Det jämnaste syrran och jag kunde hitta. Men troligtvis även det mest trafikerade.

Cykelracen gick delvis också på löparbanan. Alltmedan fyrhjuliga fordon hastade förbi, förare la sig på tutorna och mor våndades. Alltihop tills skymningen föll och kvällsmaten serverades.
I flickrummet försvann den orangebruna vävtapeten bak raderna av uppnålade idolbilder. Efter hand behövdes mer utrymme och jag fick ta hjälp av spegeldörren som ledde in till vardagsrummet.
Tejpen på dörren var svår att tvätta bort. Sa mor.

Linda Haglund trotsade både tejpjakt och dopinganklagelser. Hon satt där hon satt. För hon var söt, hade fint burrigt hår och sprang som en gasell.
I Skåne plockas skidorna fram när första flingan faller. För flingan kan snart vara borta. Fast ibland smäller det till och vi hinner till och med valla.

Vintern 78-79 växte en snötäckt bergskedja fram på den fyra kilometer långa landsvägen in till byn. Längdskidor var enda fungerande fordonet, vid sidan av bandvagnarna.
Fast snö får man annars mest på andra platser.

Som i finska Lahtis. Där längskid-VM 1978 skulle komma att bjuda på svenska triumfer.
Att familjen lagom till detta VM skaffade första färgteven spred liksom guldglans bara det. Vi som tidigare tvingats hålla reda på nummerlappar i den diffusa gråa massan av frustande skidåkare kunde äntligen slappna av. Plötsligt lyste tävlingsdräkterna i en mängd olika kulörer, till exempel blått och gult.

Svenskarna var tillräckligt färgstarka för att erövra stafettguldet. Älgfarmaren på andra sträckan, Christer Johansson, växlade över till timmerman Tommy Limby. Orsasonen gjorde sen mer än vad han skulle när han i spåren tog ett historiskt, akrobatiskt skutt över en fallen norrman. Därmed undveks den svenska katastrofen. Slutmannen Thomas Magnuson såg lurig ut i sista backen, ryckte ifrån hemmahoppet Pitkänen och så var begreppet “Magnusonbacken” ett faktum.

Den blågula kvartetten, som hade anförts av slitvargen Sven-Åke Lundbäck, spårade för den sistnämndes femmilssuccé i de finländska skogarna.
Tre år senare fick även Lundbäck en egen backe, när han strax före Oxberg gnetade iväg och skymtade Vasaloppsportalen först av alla.

Under det följande decenniet var det så Dala-Järnas egen Gunde som, tillsammans med bland annat Åsarnas 56:a Wassberg, satte färg på de stora mästerskapen.
Utförsåkning var länge verklighet bara i rutan. Med träskidor på de skånska jordhögarna tycktes både fjäll och alper lika långt bort som till månen och tillbaks.
Tevesändningarna tog oss med till det majestätiska alplandskapet. Medan slalomkäpparna rök glödde min penna, och inte en mellantid gick förlorad där i kollegieblocket.
Stenmarks karriär peakade lagom till högstadieåren. Det var vi som rände till foajén och den inrullade teveapparaten när Ingemar stod i startfållan.

Vi satt staplade på varann och gormade i takt med koskällorna i Madonna di Campiglio. Nåja, några gormade inte alls. Satt mest och pillade naveln, och prisade den nyvunna håltimmen.
Österrikaren Heidegger, Liechtensteins stolthet Wenzel, amerikanska tvillingarna Mahre, italienaren Thoeni och hans lille hårflaxande landsman Gros tillhörde klungan som också jagade hundradelar, och ständigt flåsade Tärnabysonen i nacken.

Fast det fanns bara en vinnare. Vi svenskar kände oss trygga i det.
Ibland bör väl svensken ha vurpat. Men det man inte minns minns man inte.
Året 1956 begåvades utöver “Stenis”, Haglund, Frank och Wassberg även med en talangfull gosse som ägnat barndomen åt att nöta tennisbollar mot en garageport i Södertälje. Garageporten, numera museiföremål i nämnda stad, la grunden till Björn Borgs framgångsrika dubbelfattade backhand och baslinjespel.

Vid fjorton års ålder var talangen brett omtalad, och han följdes tätt av en viss Ted Gärdestad på rankingen.
Själv trampade jag som fjortonåring runt på cykeln och sålde söndagsupplagan av Sydsvenska Dagbladet. Utöver de ihoptjänade slantarna belönades helgslitet med en premie i slutet av året. Jag valde Tretorns orange tennistränare, och påbörjade min tenniskarriär.

Fast på skånska vischan saknades Södertäljes gjutna garageuppfarter. Bollen studsade lite hursomhelst på den stenlagda gårdsplanen, och det bokstavliga ‘singelspelet’ gick sådär.
För karriärens skull tvingades jag byta underlag.
Ändå uteblev framgångarna. För gräsmattan var frodigt grön och maskrosorna fler än i både Melbourne och Wimbledon.
Jag sneglade åt den hårda, mer studsvänliga landsvägen. Där våra löp- och cykelrace brukade gå. Men se, där gick gränsen för en redan prövad moder.
I samma stund som Borg dundrade in matchbollen i den hårda femsetaren mot McEnroe, i femte Wimbledonfinalen 1980, steg vi innanför tröskeln hos svenskbrittiska vänner. Det kändes hisnande att bucklan som Björn lyfte där i tv-rutan i själva verket lyftes bara helt nära, i londonmyllret.

Närmre än så kom jag aldrig Björns karriär. Och svenska tennisundret befinner sig för tillfället på en annan planhalva, en bit från centercourten. Jag får leva på att undret skedde i min tid. Och att jag var nära. Nästan där. Bara nåra backhandslag ifrån.
Inte heller är det troligt att någon tar över stafettpinnen efter Anders Gärderud på ett tag.
Målgången i hindergrenen i Montreal-OS 1976 kan vi alla utantill. Vi ser den spurtande polacken förivra sig och så lämpligt falla över sista hindret. Men minns vi vad han hette, polacken? Njä. Ingen minns en tvåa. Om det inte är en svensk förstås. Och i såna fall minns vi inte ettan.
Förresten var den fallne östtysk och ingenting annat. Och Baumgartl låg kvar nedanför hindret tillräckligt länge för att polacken Malinowski skulle trippa förbi och komma närmast efter Gärderud i mål. Tysken fick nöja sig med bronset.
Tog jag reda på.
I OS-loppet fixade Gärderud nytt världsrekord på 8,08,02, och var förste svensk att ta hinderguld sedan svenska medaljtrippeln i OS 1948.

Men Montreal var inte bara Gärderuds.
Svenskarna fick en ny, het favoritsport när Mariestads Bernt Johansson, i ensamt majestät och lyckorus, passerade mållinjen med nävarna i vädret.
Svenskarna röstade fram ögonblicket som det häftigaste i sommar-OS historia.

Vi vet att Bernt vann på en cykel, men minns vi att distansen var 18 mil på en regnblöt landsväg? Om vi inte slår upp det.
En vältränad kropp. En vältränad kropp i snyggt fodral. Sånt drar blickarna till sig. Inget konstigt med det.

I friidrottens värld finns särskilt mycket vackert att vila ögonen på.

Kjell Isaksson var skönlockig och hade ett vansinnigt charmerande leende. Han var lätt, smidig och utbildad gymnastikdirektör.
Som barn letade han och polarna grangrenar, lagom långa och stabila nog att bli hoppstavar.
Med en annan stav hoppade Kjell 1972 högst i världen, fem meter och femtiofem centimeter.
Den före detta elitgymnasten var mästare i det mesta. I teverutans första upplaga av tävlingsprogrammet “Superstars” 1975 knockade “Isak” självaste Stenmark och en räcka andra svenska hjältar, och visade sig ha talang i sporter han sällan provat. Även om bjässen Ricky Bruch satte hela bunten, inklusive “Isak” på plats i grenen medicinboll. Ricky brölade sig till ett kast så omänskligt långt att gymnastiksalens längd inte räckte till.

Den europeiska versionen av “Superstars” blev också en enkel match för stavhopparen, två år på raken. Och av bara farten knep han som svensk representant även en andraplats i världsupplagan av tävlingen.

Inte långt senare skulle stavkungen tävla på en arena hyfsat nära.
Med löfte om gräsklippning övertygade jag farsan om en färd till storstadens högst sevärda trenationstävling i friidrott.
Hela kvällen befann jag mig på ståplatsläktaren, där i kurvan, så nära stavhoppsgropen jag kunde komma. Nära, men ändå alldeles för långt ifrån.
Kronprins Miro Zalar var där. Men framförallt var Kjell Isaksson där. Han hoppade med stil och spänst, och gick dessutom säkert hundra meter på händer, i pauserna mellan hoppen.

Med skarpt lysande pannlampa sökte och fann jag senare Kjells adress. Ni vet då, före internets tid.
På läckraste brevpappret snickrade jag ihop nåra lagom inställsamma rader om den graciösa hoppstilen och den imponerande handgången.
Han gick på det. Kort därefter viftade brevbäraren med ett brunt kuvert. Adresserat bara till mig. Ett stiligt idolfoto låg inuti, med “Isaks” hälsning, autograf och siffrorna 5,55.

Jag var utvald.
I mitt brinnande flickhjärta konkurrerade trots allt gymnastikdirektör Isaksson med tandläkare Johan Granath. Den senare ägde både ett vackert yttre, muskulösa skrinnarlår och en ett år yngre lika skrinnande broder, Oloph. “Olle”, som han i folkmun kallades, utbildade sig liksom pappa och brorsan till tandläkare. Fastän den västmanländska bruksorten möjligen förväntade sig nåt annat.

Vi såg den tjusiga glidarsporten på tv. Inspirerades och inväntade minusgrader. Grundade med raggsockar, kalasbyxor och lovikavantar, och vandrade till den lilla dammen nästgårds.
Och när raggsocksfötterna äntligen knölats ner i skrillorna hade flera kvartar och en massa energi tagit slut. Det var då kakaon kom in i bilden.
Dammen blev en proffsig skridskooval, sånär som på stenarna och vassen som stack upp lite varstans. Vi la armen på ryggen, så som riktiga skrinnare gör, och nötte varv på varv, tills vintermörkret tog vid. Där på isen var vi bröderna Granath, som fightades i varenda kurva, ända in över mållinjen.
Men systrarna Sandbergs lår var långtifrån i närheten av bröderna Granaths, och det krävdes åtskilligt fler kakaopauser än vad tandläkarna från lilla Kolsva nånsin hört talas om.
I verkligheten var “Olle” hursomhelst oftast skäret efter storebror.

Efter framgångar i både tiokamp och bandy blev Johans satsning på skrillor utan boll en synnerligen lyckad historia.
I dåtidens Västberlin skrinnade de väldiga lårmusklerna hem sprint-VM 1976. Trots att arrangörerna glömt att slå på kylaggregaten inför tusenmetersloppet.
Mitt hjärtas två kombattanter gick 1977 en match mot varann i ett nytt tävlingsprogram i rutan, “Superswedes”. Hurtige Lars- Gunnar Björklund fick chansen som programledare även här, tillsammans med sammetsrösten Göran Zachrisson.
Svenska idrottsprofiler simmade, rodde, terränglöpte, träffade basketkorgar och pingisbollar och kastade varpa.
Längdåkare Lundbäck, van vid nötning på de norrländska myrarna, galopperade i en egen division i den kuperade terrängen. Elitgymnast Isakssons armhävningar på barren var överlägset flest. Bandyns Bernt “Bempa” Ericson var bäst på att vara rolig.
Men ingen cyklade som Johan Granath. Han kunde slå av på takten nästan innan han börjat trampa. Det var väl låren. Låren.
I “Superswedes” sammantagna resultatlista räckte låren ända till guldplatsen.
Kjell Isakssons charmiga leende var precis lika charmigt som förut, men på hans prispall syntes bara en ynklig tvåa.
Vad kunde jag göra? I mitt hjärta var de båda eviga segrare.

Fast egentligen var det väl kanske Johans tur. Både i 1975 års svenska “Superstars” och i “European Superstars” året därpå hade “Isak” faktiskt tandläkare Granath bakom sig efter slutgrenen.
Åttiotalet tillhörde andra skrinnare.
Med en läkarexamen, tänder blänkande vita och lår som dessutom dög till start i cykelns “Tour de France”, ägde amerikanen Eric Heiden likheter med den svenske tandläkaren.
Men mest ägde superstjärnan Heiden på isen.
Han svarade för en makalös insats och såg till att amerikanska baneret vajade högst i varenda en av de fem disciplinerna i Lake Placid-OS 1980.
Och Eskilstunas ess Tomas Gustafson bärgade under sin karriär betydligt fler mästerskapsmedaljer än någon annan svensk nånsin gjort.
Oavsett vad. I min sinnevärld var Johan Granath fortsatt varvet före alla andra.

En gång mästare. Alltid mästare.

Fenomenet Ingemar Stenmark spöade skiten ur mer än decenniet yngre atleter i 2011 års upplaga av tävlingsprogrammet “Mästarnas Mästare”. Med sina furiösa jämfotahopp upp på en alldeles för hög mur fick han motståndarna att skaka likt slalomkäpparna i Madonnas svartaste pister.

Mångsidige Kjell Isaksson blev i sitt nästa idrottsliv framgångsrik elitbowlare. Och på händer går han säkert än.
Musik sporrar inte sällan en idrottare. Toner i öronen kan göra underverk.
När Ricky Bruchs diskus nådde dryga 71 meter och svenskt rekord 1984, hade malmöprofilen laddat upp med en annan malmöikons sinnligt befriande “Skuggor i skymningen”.
Diskuskastaren lovordade ofta Dan Hylanders genialitet, och Dan tackade genom att sjunga om både änglar och sjakaler då Ricky fördes till sista vilan.
Sport innebär risker.
Går det riktigt illa så kan det gå riktigt illa.

Solen sken grant den där septemberdan 1978. Vi hade lunchrast och tog en sedvanlig vända från skolan till snabbköpet. Men nån vanlig dag blev det inte alls. Butikens löpsedlar klargjorde att Ronnie Peterson, vårt lands främste formel1-förare, inte klarat kraschen på italienska Monzabanan dagen innan.

Det var då den sköna septembersolen plötsligt försvann långt bak molnen.
Minutiösa förberedelser i månader och år tar möjligen idrottaren dit denne vill. Men hur vässad den fysiska formen än må vara kan det skita sig i alla fall.
En dålig dag. En halsinfektion. En isfläck. Och allt arbete är alldeles, alldeles förgäves.

Karriären kan vara över på ett löjligt kort ögonblick. Johan Granath tog till exempel, bokstavligen talat, ett felskär när ena skridskoskenan kapade hälsenan på andra foten.
Åtminstone för den som inte är insatt kan vissa sporter och företeelser i dessa te sig rätt märkliga.

Det är inte helt lätt att se poängen med att segna ner i en boxningsring. Även om motståndaren ser den poängen.

Grus i brallan från längdhoppsgropen verkar inte alls behagligt. Likväl väljer hopparna de korta hipstershortsen.

Så har vi vattengraven i hinderlöpningen. Vem vill på allvar ha sjöar i skorna? Som väl orsakar skavsår? Resten av loppet.
Kanhända håller man sig bara krampaktigt fast vid tävlingsgrenens historia. Som från början handlade om ett naturligt tävlingslopp över stockar, sten, åar och diken i det böljande brittiska landskapet.

Och elorgeln då, den som hysteriskt skränar – som det känns – falska toner i hockeyhallen, just när man minst vill höra den. Ja, vill man nånsin höra den? Vem kom egentligen på idén?
Sport är ett oändligt begrepp. Det rymmer inte bara bollar och tiondelar. Det rymmer smärta. Passion. Ja, till och med falsk orgelmusik.
Jo. Så var det ju den där julaftonen. När syrran och jag lojt satt och klämde på de öppnade klapparna.
Det knackade plötsligt på den teakoljade ytterdörren. Ja, märkligt nog var det bara far som hörde det. Men i alla fall.
Mormor och farmor slutade knäcka nötter. Det blev precis helt tyst. Vi reste oss ur klapphögen. Trippade efter far ut i hallen. Men höll oss på betryggande avstånd när dörren öppnades för den sene gästen.
Vi hörde far säga nåt till nån därute på trappan. Ja, för visst fanns det väl nån där? Och när far stängde dörren mot julenatten bar han på ett jättepaket. Alldeles för stort och hårt för att rymma fler pennskrin eller nattlinnen.

Tomten fanns. Det visste vi nu med säkerhet.
Och, mina vänner, denna lilla julsaga bär förstås på ett budskap.
Vad ni än gör så glöm inte bort brädspelen, frågesporterna och eventuella hockeyspel i det stundande helgflänget.

Glöm heller inte bort att sport bara är en lek. Ja, ifall du inte råkar vinna alltså.
Veckans “My Cup of Tea”