Jag ligger utfläkt på rygg, just intill skogsvägen, med en mjuk grästuva som huvudkudde. Andas frihet och lunchvila. Kisar ovant. Upp mot en stolt trädtopp.

Våren är bländande ljusgrön.
Jag är tillfälligt anställd att sätta trädplantor i jorden. Inte så många förkunskaper krävs. Mer än att jag kan gräva tillräckligt stora gropar åt bebisplantorna. Hela dagarna. Och att jag kan läsa.
På de vita plastsäckarna står skrivet vilka träd jag ska låta gro. Dessbättre. För bara de yviga gransticklingarna kan jag säkert urskilja från de andra.
Så närmar sig motorljud.
Det är en pickup, lackerad i en färg lika grön som granbarren. Den bromsar försiktigt in och parkerar alldeles nära min matsäck.
En skogsarbetare kliver av. Senig, med synliga jobbarbiceps och solgarvad hud.
Jag tänker att jag borde uttala nåt klokt.

“Här ligger jag och funderar på vilken lång historia den här gamla tallen har”.

Min överman ser om möjligt plötsligt ännu senigare ut. Han himlar med ögonen. Ler ett märkligt leende, som får ekorrarna att rodna och mina nysatta plantor att sloka betänkligt.

Så kommer det.

“För det första är det här ingen tall. Det är en lärk. För det andra är lärkträd snabbväxande”.

En sval vårbris rusar förbi min kind.

Vi talar inte så mycket mer om skogen.
Faktiskt inte så mycket om nåt annat heller.
De mäktiga träden dansar med vinden. Grodor kvackar självmedvetet. Vingburna cirkulerar vakande över hjässan. Fyrbenta knäcker grenar. Trots smidiga, graciösa kliv.

I skogen är jag aldrig ensam. Fast. Det ska medges. Mest är jag bara ytligt bekant med invånarna där.
Sonen pekar undrande. “Där! I dammen!”.
Det är nåt som flaxar och väsnas vid vattenytan.
Jag vill gärna ge ungen ett vettigt svar. Haka på medan den lille ännu glöder.
Så hör jag mig själv.
“Fågel”.
Och begriper genast hur enastående fånigt det låter.
Fast har man bommat självaste göken på fågeltentan så har man.
Snabbt skyndar jag förbi de pigga vårblommorna i skogsdungen. Och hoppas att barnet inte märkte. För de femtio växterna jag också tentade på har gravt reducerats.
I minnet.

En gång såg jag dem överallt. Drömde om dem. Blommorna. Det kändes som en fullständig omöjlighet att en endaste av dem skulle kunna blekna i min sinnevärld.

Men jo. Visst älskar jag det jag ser. Absolut. Naturligtvis.
Jag går på vinprovning. Trevligt. Riktigt trevligt.
Lär mig om druvor, ursprung och temperaturer.
Nickar intresserat. Smuttar. Känner mig precis lagom skönt kulturell.
Så partyminglar jag helgen därpå.
Bryter självsäkert in i ett samtal. Om just viner.
Börjar entusiastiskt berätta om den där vinprovningen. Som var så trevlig. Och så förbaskat lärorik.
Men inser just precis då att det enda fruktbara jag i själva verket bär med mig från dryckeslektionen är att vinet var väldigt gott. Gott. Ganska gott. I alla fall.

Mina nyvunna vinfränder har redan hunnit bort för att fylla på med salta pinnar.

Och. Förresten. Det här vinet. Har det inte en rätt fadd smak? Egentligen.

Va? Hallå?

Det är förstås roligare att ha koll. Så att man får vara med och leka.

Emellertid.
På en del plan är det liksom ändå kört redan från början. Från absoluta begynnelsen. Hur mycket man än faktiskt anstränger sig.
För intresse, talang och kunskap har ett ofrånkomligt samband.
Inte mycket att göra nåt åt.
Jag är elva.

Syslöjdssalen är inklämd mellan två klassrum. Ungefär som ett mindre materialrum.
Bänkarna står lite för trångt, och det finns bara smala gångar att gå i där bakom dem. Symaskinerna är placerade borta vid de väldiga fönsterna, ut mot fotbollsplanen. Där vi kommer att springa om en stund. När den gälla skolklockan annonserar rast.

Syslöjdsfröken har en egen kateder.
Idag är hon snorig och inne på sitt tredje paket pappersnäsdukar.
Hon är märkbart matt och sitter där hon sitter. Ger instruktioner bort till maskinerna, medan hon suger på en ny halstablett.
Jag vet inte om det är halstabletten som gör det svårt att höra vad hon säger. Att trä maskinen är i vilket fall som helst en hel vetenskap i sig.

Jag prövar flera gånger, men det ser misstänkt olika ut varje gång jag trätt färdigt.
Och när jag chansar på att det blir rätt visar sig undertråden ha bara nåra centimeter kvar.
Men om jag skyndar kanske maskinen inte anar.
Jag trampar hårt och besinningslöst på symaskinspedalen. Fort. Fort. Skynda.

Det är just då som nålen knäcks på mitten.
I den trånga salen kan jag inte undvika att se. Kamrater som tycks ha undertråd och nålar som varar i all evighet.

Deras julklappssäck är redan fylld. De kommer att förse varendaste familjemedlem med varsin klanderfri grytlapp.

Min egen familj riskerar brännskador när julskinkan ska plockas ur ugnen.
Jag är fjorton.

Min familj kommer äntligen att kunna kvittera ut hemslöjd av tomten. För svårträdda symaskiner och halva nålar har jag nu bytt mot borrmaskin och spik.

Men fysiklektionerna är alltjämt obligatoriska.

Fysikboken är tjock. Tjockare än den borde. För sitt eget bästa.
Och, som om inte det vore börda nog. Nästan lika tjock är övningsboken.

Jag läser om bilmotorer och batterier. Och läser om. Igen.
Värst vad tjock den är. Boken.
Jag bläddrar till slutet. Funderar över hur många fysiklektioner som kan tänkas återstå innan vi saligt ska sjunga om Blomstertiden – så högt som vi bara förmår.

Så dyker det upp en konkret bild av motorn. Flera bilder till och med. De ska hjälpa mig att förstå.
Men nä. Jag förstår inte. Alls.
Illustrationerna känns lika fysiskt livlösa som texten.

Batteriet är kört i botten.
Jag sneglar åt mitt röda armbandsur.
De vita visarna måste vara långsammast i världen.
En spansk variant, kanske? Mañana.
Så här lång kan ingen dubbeltimme vara.

Jag har valt en skolbänk alldeles nära klassrumsdörren.
För om inte vår talföre magister håller oss kvar längre än han borde, så hinner jag ut i korridoren för att skymta “honom”. Han som har lektion i klassrummet intill och snart också kommer att släppas ut på grönbete.
På insidan av fysikbokens pärm finns inte längre mera utrymme kvar att klottra hans heta, förtrollande namn.

Mitt hjärta är fulladdat och skulle räcka för att starta hela lärarkårens fordon, som står parkerade därute på skolgården.
Utan vare sig kopplingsscheman eller tändstift.
Det sägs att fysikböcker mest är skrivna för pojkar. Män. Eller nåt.
Att det vore klokare att fokusera på kvinnorna. Skissa på en bild av en hårtork, istället för en bilmotor. Till exempel.

Det är möjligt. Ingen aning. Jag äger ingen hårtork.

Fast morsan ägde en. En såndär riktig, med huv på stativ, som dom har på frisersalonger. Där hela skallen åkte in, som i nåt slags röntgenapparat.
Och ingenting hörde man heller därinne.
Det var fränt att leka frisör. En permanent lycka. Särskilt att snurra syrrans hårtestar runt mors illgula papiljotter.
Och vi visste var den röda av- och påknappen satt. Det räckte ju. Åtminstone så länge hårtorken fungerade.
Men.
“Kunskap är makt!”, fastslår läraren envetet.
När eleven ojar sig över det digra skolarbetet.
“Vilket är roligast – att kunna svaren eller inte i en frågesport?”, försöker pedagogen.
“Jag gillar inte frågesport!”, muttrar lärjungen. Och slänger nonchalant med luggen.

Nähä.

Eleven springer i motvind. Det vet han. Men aldrig att han skulle medge det. Aldrig. Bara kanske. Nån annan gång.

Hursomhelst kan det vara klokt att att bilda lag inför frågesporten.
Att placera bergskedjor i fel världsdel eller stenåldern i fel ände av tidslinjen är skamset i sig. Men mindre skamset om du har någon att dela dumheten med.
Nu är det förstås inte alltid bara atomistisk kunskap som efterfrågas i leken.

I julklappshögen under den maffiga granen döljer sig ett nytt sällskapsspel.
Ivrigt river jag bort plasten och kikar ner på kartongens innehåll.
Då ser jag. Att det här nog kanske ändå inte var nåt som stod på önskelistan.

För spelets regelhäfte tycks vara en äckligt omfattande och kompakt historia. Utan både roliga bilder och aha-upplevelser.
Jag hör redan julottan ringas in, långt innan jag är halvvägs i regelboken.
Obemärkt föser jag bort häftet mot familjens analytiker.
Anmäler mig som spelets bankir istället.
Inga problem. Jag kan både sortera sedlar och placera ut frågekorten på rätt plats på spelplanen. Och putsa på spelpjäserna. Också.
Jag skalar en clementin. Nafsar oskuldsfullt på ett kletigt fikon.
Alltmedan jag inväntar analytikerns förenklade version av regelverket.
Jag fyller i en enkät om mitt boende. De vill veta saker om min elförbrukning. Om mega och kilo och watt. Och sånt där.
Jag kan inte ge dem några svar. I princip inga alls.

Det är obehagligt tyst runtomkring mig. Hotfullt svart därute. Min lilla arbetslampa slåss heroiskt mot mörkret.

Själv funderar jag mest på hur strömmen kommer in i sladdarna överhuvudtaget.
Jag har en relation. Vi ses. Men borde kanske lära känna varann lite bättre. Hela tiden blir det så ofantligt många missförstånd.

Jag famlar i ovisshet. Söker svar. Trycker på massvis av knappar. Utan att få respons. Uttalar nåt obehärskat och lämnar uppgiven rummet.

Kanske behöver vi bara lite distans till varann. Imorron kommer min partner säkert att förstå och förlåta. Bara vara mjuk och fin och inte krångla.

Datorn och jag har gjort slut betydligt fler gånger än det finns knappar och appar.
Ibland är leken bara till för ett begränsat antal deltagare.

Han trivs rätt hyggligt. Där på arbetsplatsen, där andra könet dominerar.
Han smälter in rätt bra ändå. Och har inget emot att vara sådär omsvärmad.

Just den här fredagseftermiddan tränger sig ljuset hämningslöst in genom rutan.
Lyser tydligt upp anmälningslistan på personalrumsdörren.
Hans vakna blick kan inte missa.

Såklart vill han vara med. Och ritar exalterat dit sin snitsiga namnteckning.
Klokt att arrangera party när vårsolen väcker lustarna.
Tänker han. Han som just anmält sig till “Vårruset”.
Utan koll är du hopplöst steget efter.
Inte ens en näve sexor garanterar seger på livets egen spelplan.

Veckans “My Cup of Tea”