Tinas Tekopp

“Äh, du kan se det på nätet!”
Dom säger det en efter en. Och rycker lätt på axlarna.
När jag igen bommat nåt program jag kanske inte borde ha bommat.

Jag börjar nästan tro på det dom säger. Kanhända finns det där nånstans, i cyberrymden.
Jag kan ta igen det. Alltihop. Om jag vill. Har lust. Tid. Hittar rätt bland alla sajter och knapptryck. Och har slagit följe med ett troget, uthålligt Wi-Fi.

Det mesta är troligen tillgängligt nån helt annanstans än i den ordinarie tv-rutan.
Repriser tillhör baktiden.
Eller snarare. Repriserna går ständigt i repris numera.

Kanalutbudet är dessutom ofantligt och jag zappar genast bort mig.
Som att gå in i en alldeles för stor godisaffär och komma ut därifrån med alldeles för mycket jag inte tänkt mig. Som dessutom bara smakar sådär.
En olustig känsla av att ha slösat. Att få allt, men ändå ingenting.
Annat var det då. I begynnelsen.

Vi borrade ner oss i sofftyget i god tid.
Testbilden underhöll i väntan på de få godisbitar som sen serverades.
Tålmodigt satt vi där och lyssnade på testsignalerna utav olika ljudstyrkor.

Vi kunde den utantill. Testbilden. Hur många ringarna och rutorna i vitt, svart och grått var, och hur de satt placerade. De som omgav henne, det rara lilla flickebarnet i mitten. Hon med dockan.

Dockan hette Skrållan. Flickan Lena. Och med den tidens begränsade programtablå blev uppståndelsen kaotisk och lilla Lena en superkändis. Så känd att hon efter testbildskarriären aldrig mer ville synas på bild.
Teve både upprörde och förhäxade.

Medan britterna nyfiket experimenterat med tv redan på 20-talet, rådde stor skepsis till nya påfundet i vårt eget land.
Många skakade på huvet och undrade vad det hela skulle vara bra för.
Det dröjde ända till 1956 innan de första reguljära tv-sändningarna manglades ut i svenska hem.

Grannlandet hade hakat på trenden redan nåra år tidigare, vilket gynnade tv-sugna i södra änden av vårt rike.
Danska sändningarna blev dagliga från 1954, och nådde ända över sundet.

Den som lyckats handla på sig en teveapparat kunde räkna med oväntat besök.
Familjemedlemmar från både när och lite längre bort satt staplade på varann på tio kvadrat sällskapsrum.
Förväntansfullt stirrande på en ynklig 17-tummare.
Dessutom knölade man in grannen, som av en händelse råkade titta förbi på en kopp kaffe i just rätt ögonblick.
Och i dörrhålet stod även den störste tv-skeptikern och sneglade.

Om inget annat så fanns det ju en testbild att blänga på. Eller myrornas krig.

Och om det nu blev nån bild, må vara att den “rullade” ibland. Rätt ofta till och med.
I samband med fotbolls-VM i Sverige 1958 blev svenska tevehandlare de stora vinnarna, vid sidan av Pelé och hans mannar.

Det släpades hem apparater i ett tempo snabbare än Kurre Hamrin kunde löpa.
Den som inte hade råd stod i timmar och glodde utanför skyltfönstret, där tevebilder attraherade.
Eller sökte sig till byns hotell, som också frikostigt bjöd på svenskarnas lyckade VM-äventyr.
Lusten till en teve var större än lusten att betala licensavgift.
Separata licenser skulle tecknas för teve, radio och till och med radio i fordon.
Längs vägarna checkade poliskonstaplar såväl blinkers som radioinnehav.

Den tidens fruktade pejling.
Rörliga bilder från sportens värld frestade med tiden alltfler.
Men vilka såg verkligen Ingo knocka Floyd Patterson i VM-matchen i New York den där juninatten 1959?
Vi som aldrig varit utan teve kommer aldrig riktigt att förstå.

Jämnt halvseklet efter Ingos seger satt hon där, tv-sportens programledare. Modell yngre. Och klargjorde entusiastiskt hur “alla bänkade sig framför teveapparaterna” den där knockande kvällen.

Hennes ord var väl kanske en sanning med modifikation.
Om det nu fanns en bänk i huset så stod den med största sannolikhet framför radion.
För svenskarna befann sig många breddgrader och våglängder från nattliga tevesändningar.
Sveriges Radio hade dessutom bestämt sig för att boxning var en så pass råbarkad sport, att inte ens direktsändning i radion var att tänka på.
Men efter påtryckningar levererades på morgonkvisten sammanfattande rapporter från ringside i Yankee Stadium.

Så dags hade mängder av hänförda svenskar redan full koll på Ingos fullträff.
Medieföretaget Svenska Philips hade nämligen sänt direkt, via reklamfinansierade Radio Luxemburg. Radiostationen med Europas mest kraftfulla sändare.

Ingos högerkrok träffade mitt i plytet även på Sveriges Radio, som tvingades tänka om inför kommande boxningsevenemang.
Radion var under lång tid den enda sanningen, vid sidan av dagstidningen.
Lyssnarskaran var trogen.

Dagens Eko ekade både långt och länge.
Särskilt när en kvinna 1938 för första gången tilläts läsa nyheterna.

Radiorösterna var få men desto mer nyttjade.
Sveriges Radios föregångare hette AB Radiotjänst. Och som företagets förste programledare 1925 surfade Sven Jerring högst på radiovågorna.
Han följde Gunder Häggs löpargärning, refererade femtio Vasalopp och öppnade som Farbror Sven Barnens Brevlåda 1785 gånger.

I Berlin-OS 1936 förtvivlade Jerring över ettriga japaner i kubik, som både fläkte och kastade sig och i förtid skickade hem svenskarna med sumpade bolldrömmar.

Inte blev det bättre av att en svensk, tyskvänlig dagstidning före matchen kallat japanerna “snedögda halvapor”. “Slår vi dem inte med åtminstone 10-0 är vi inte längre ett kulturfolk”.

Det var en orolig tid.

Vid Berlinspelens avslutningsceremoni flaggades det visserligen för Helsingfors-OS fyra år senare.
Men Jerrings replik “Vi får väl se hur det blir med den saken” visade sig vara befogad.

Det skulle dröja tolv år innan en krigssargad värld var redo för nya olympiska spel.
“Den glider in i mål!”

En annan klassisk replik. Från en annan klassisk radioröst.
I Tre Kronors guldmatch mot Canada i VM 1962.

Tranåssonen Lennart Hylands journalistkarriär överlappade Jerrings.
Men det sas att de två storheterna helst hade sluppit korsa varandras banor.

Hyland anlitades vid teves första testsändningar. Och dök sen upp som den självklare programledaren varhelst det nu behövdes en sån.
Du kan bli stjärna överallt. Nuförtiden.
Som youtuber. Sminkbloggerska. I oräkneliga talangprogram.
Och i realityserier.

Spektakulära familjegräl tar plats i jättevillor, där man går vilse men ändå alltid hittar rätt till nåt av palatsets elva badrum.

En lyxhustru spenderar timmar i sin walk in closet, stor som en större sommarstuga.
Väninnelunchen kräver matchande pumps till läppglanset.

Experter dissar husbyggen och folks privata ekonomi. Medan de som skyldiga äro exponeras i rutan.

Nakna muskelpaket möter andra exhibitionistiska kroppar.
Nakna om man bortser från heltäckande kroppsmålningar.

Vi ser plutande läppar. Byststorlekar vi inte visste fanns.

Mest och flest vinner.
Det går att tävla i allt. Uppenbarligen. Inte bara gamla hederliga frågesporter.
Nä. I viktras. Matlagning. Om att vinna en bondes gunst.
Amerikaner kan bomma möten med sina svenska släktingar om de kastar bollar i fel hål.

Livet är en tävling.

Chanserna att lysa var färre då. Liksom fixstjärnorna.
Men de få tv-kanalernas genomslagskraft desto större.

Och den som syntes i Hylands Hörna hade karriären garanterat säkrad.
Du slog igenom över en natt.
Särskilt om rösten och utseendet var med dig. Till exempel om du hette Anni-Frid Lyngstad.

Kändislivet var ett faktum. På gott och ont.

Testbildens Lena blev en ofrivillig ikon.
Inger Nilsson, med världens skönaste smilgropar, hade svårt att skaka av sig Pippi Långstrump i jakten på nya skådisroller.
Bedårande lintotten Jan Ohlsson var mätt och belåten efter att ha tryckt i sig sista korvbiten och täljt sin sista trägubbe i Katthults snickarbo.

Punkt slut.
Diabilder, projektorer och stora dukar var revolutionerande för fritidsfotografen.
Visserligen några avancerade objektiv ifrån rörliga familjesemesterfilmer.
Men ändå.

Själv suktade jag obarmhärtigt länge efter den röda viewmastern.
Längst ner i tomtesäcken låg den, i det mest glänsande av julklappspapper. Tillsammans med tre tillhörande runda bildskivor och ett medföljande texthäfte om den finlemmade hingsten Black Beauty.

Den tidens filmkanal för oss små. När TV:s korta barnprogramsstund ändat.

Stillbilderna blev levande alldeles av sig själva i skallen.
Vi hörde talas om Super 8-film. Och bjöds vid tillfälle på nymodigheten hos bekanta.
Det dukades upp för filmvisning. Lamporna släcktes. Spänningen steg.
Sen satt vi bara där och gapade. Så länge allt rullade på.
Men så hoppade filmen plötsligt till.
Ja, av till och med.

Annars var det förstås filmvisning i storbyn. Det exklusiva lördagsnöjet. Röda lackskorna på.
Lilla folkasnurran hade i bakänden ett precis lagom stort fack för mig och syrran.
Utan både säkerhetsbälten och krockkuddar satt vi där och längtade.
Längtade efter filmer, vars titlar var fullkomligt oväsentliga.
Det gällde att vara där. I den gigantiska gamla skolaulan. Om man vid entrén ville få den lila lilla djurstämpeln i sitt filmpass.
Och det ville man ju.
Medan Staffan Westerbergs dockteater mest gick Vilse i Pannkakan, hade det aldrig funnits nån mer levande docka än Televinken.

Åtminstone tills Mupparna dök upp.
Kermit och Miss Piggy lockade oss att hamstra samlarkort och klistermärken till förbannelse.
Vi täckte skolbänkar, pennskrin och brev. Fast bara med dubbletterna.
En pigg fransk melodi.
Mina små öron hörde.
Mina små fötter fick bråttom och snubblade över trösklar för att hinna se.
En glad sol. En sömnig sol. En nöjd sol. Ett fluffigt moln.
Sedär. Receptet på ett förstklassigt barnprogram.
Eller. Egentligen bara den informativa Solfilmen, om solens upp- och nedgång.

Det finns signaturmelodier som aldrig dör.
Pianolärarens vardagsrum var enormt. Välstädat. Pianopallen bar en skimrande sammetsdyna. Och pianot på tok för många tangenter.

Vår private mentor var bastant, bestämd och förtjust i rätt fingersättning. Överförtjust i högdragna sonater.
Vi hoppades. Ja. Som vi hoppades. Varje gång vi nådde sista bladet och slutnoten i ett pianohäfte.
Visst fanns det väl nåt från Svensktoppen?

Men nä. Tydligen inte där pianoläraren gjorde sina inköp.

Fast så en dag hittade jag och syrran vår nya nisch. I hemlighet.
Från de dramatiska scenerna i Kråkguldet plockade vi själva ut nåra bekanta toner.
Enhandsklinket blev en succé.
Det krävdes inte så många tangenter för att lista ut vad vi spelade.
Och strax blev de ljuva tonerna ur Den vita stenen också ett stycke på vår nya, heta repertoar.

Vi hittade vita, lena stenar att smeka mot kinden. Så som Fideli.
Jag önskade mig förgäves en klänning som hennes.
Klänningen var ärmlös och lika oskuldsfullt vit som stenen. Långtifrån lämplig för Hampus alla förbjudna idéer. De som fick även självaste häradshövdingen att vitna.

Det farliga. Det eggande.

Vi var barn. På gränsen till vuxenvärlden. Nästan i alla fall. Emellanåt. Och världen låg alldeles, alldeles öppen.
Eva, Magnus och Brasse öppnade pedagogiska dörrar som ingen annan öppnat förut.

Eva. Eva.
Inte bara Adams favorit. Inte ett heligt namn bara i Dan Hylanders smäktande ballader.
Nä. Myrornas drottning.
Hon var söt. Smart. Stark.
Hon kom i ständigt olika, flummiga velourbrallor, kjolar och linnen. På den bh-lösa tiden.
Och trätofflor har aldrig varit snyggare än då.

Jag ville också ha.

Att bli starstruck kan innebära en livets höjdpunkt. Eller lämna en bitterljuv eftersmak.

Söndag eftermiddag.
Familjen tog den beigebruna Saaben till flygplatsen. Inte för nån resa då. Men för en pärontopp. En halvljummen kaffe i plastmugg. Och chansen att skymta en kändis på väg mot eller hem från nåt äventyr.

Det var där hon stod en dag. Den okrönta myrdrottningen.
Hon var lika söt på riktigt. Men lite längre. Och de urläckra vinröda velourbrallorna var utbytta mot tajta jeans.
Inte ens dom sköna trätofflorna hade hon kvar.
Hade hon glömt?

Det lät otäckt om hennes långa svarta skinnstövlar när klackarna träffade det hårda klinkergolvet.
Hon verkade inte vara på nåt lekfullt humör.
Och hur mycket jag än spanade så fanns dom inte där. Varken Magnus eller Brasse.
Inte nånstans i hela ankomsthallen.

Aldrig nånsin har jag tvivlat så på om fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter.
När store stjärnskådespelaren Edvin Adolphson och hans dotter dök upp i flygplatsvimlet, gav far min mor en armbåge i sidan.
Inte peka. Bara snegla. Inte glo.

Men oj vad dom glodde. På den store stjärnskådespelaren. Som jag aldrig hört talas om.
Men jag såg honom. Den store stjärnskådespelaren.
Välputsade dojor och klackar i taket fick eget utrymme i Bosse Larssons långkörare Nygammalt.
Klämkäcke Bosse var ständigt övertänd och klämde i från tårna så mikrofonen höll på att gå åt.
Och i julupplagan förmådde han rävarna att dansa raskare än nånsin.

Bosses engagemang räckte en bra bit utanför teverutan.
I danslokalen på ett jämtländskt högfjällshotell anade jag en kylig afton ett välbekant skorrande i mikrofonen.
Alltmedan småfrusna fjällrävar foxtrottade sig varma över det ishala dansgolvet.
Gammeldansen valsade vidare in i skolornas gympasalar.
Och vi som egentligen bara ville ratta in Skivspegeln och vicka på höfterna.
Bygdens danspedagog ville annorlunda.

Stig var jättelång, inspirerande och till och med skämtsam. Och antagligen den mest positiva mänskan uppå denna jord.
Han fick den truligaste unge att se livet som en dans på rosor. Den kaxigaste gangster att ta danssteg man inte ser på diskotek.
En sprallig apa och en sävlig leopard fick oss att djungelvråla om skollovsmorgnarna.
I tanken hade vi tidigt bott in oss i den ombonade trähyddan, en armlängd från lianen.

Bland Trazan och Banarnes filmtajmgodis hittade vi läckerbitar.
Lille gossen Bod, vars ben diggade lustigt i takt med signaturmelodin.
Rabalder. En med flit skakigt producerad historia. Fräck kanske just därför.
Rabalders korkade artfrände, Scooby-Doo.

Syrran och jag dammsög huset på minsta ritpapper och målade tuschspetsar snustorra. I strävan att lyckas med perfekta avbilden av Shaggys trogne vän.
Jag har hört det själv. Scooby-Doo gläfser ännu piggt lite då och då.
Linus på linjen och Anslagstavlans lika kalhjässade snubbe tassar som femtioåringar också stolt vidare i det massiva medieflödet.
Actionrullarna lär vara fler nu.
Och säkert långtifrån lika smårysliga som Familjen Addams.

I leken blev vi den bisarra familjen.
Sågen var nästan igenom finrumsbordet, där vi tänkt göra plats åt “Thing”, innan husets vuxna drog i nödbromsen.
Förmodligen var det inte rollen som åttaårig tomtenisse i 1962 års julkalender, Tomtefamiljen i storskogen, som gav malmöikonen Dan Hylander en skjuts i musikkarriären.
Men en medverkan i ett av teves mest klassiska och traditionsrika barnprogram lär alltid vara en merit i sig.
Att ha släkt och kontakter i tv-världen kan ha sina sidor, och medföra vissa förpliktelser.

I Fondas spår knep Susanne Lanefelt åt sig en av platserna i tittartoppen, när hon drog in i tv-studion med sitt hippa gympinggäng.
Direkt från tevesminket. I rummet bredvid.
Smidiga, vältränade mänskor med trikåer och benvärmare i fler nyanser än färgpaletten rymmer.

Lanefelts väninnas blonde, välmejslade son hade en säker plats i benvärmargänget bak den hurtiga gympingdrottningen.

Rätt snart efter programmets tv-premiär dök så plötsligt samme son upp som reseledare på en vräkig fransk skidort.
Då betydligt mer benägen att snacka puderåkning än blanka, kornblå trikåer.
Gympingen hade sina föregångare.

Gun Hägglund och Bengt Bedrup blev friskvårdens ansikten i rutan redan 1963.
I duons Träna med TV mjukgympade en större träningsgrupp. Som av tv-journalisten beskrevs som “ett ganska bra tvärsnitt av svenska folket”.
“Här finns kontorister, elektriker, en hel del husmödrar, bilmekaniker…och en rektor ser jag där”.
“Ingen direkt mager om bena. En del verkligen slanka, och andra…ska vi säga lite rundnätta”.

Den halvnakna sanningen.
Träning och musik fick ett allt större samband.
Gympapass fylldes med hitlåtar, inte sällan från melodifestivalen, en av tv:s heligaste kossor.

Mellon som inte längre är vad den var.
Mellon som sjungit sig långt bort från schlagern.
Mellon som var Årets Happening.
Mellon. Som då enbart gick under namnet Melodifestivalen.

Vi satt där vi satt. Tordes inte lämna apparaten. Till och med toan låg för långt bort.
Tålmodigt hade vi väntat i 364 dagar. På tio helt obekanta melodislingor.
Ingen hade bjudit på nån förhandslyssning. Ingen fick nån andra chans. Vare sig artisterna eller tv-publiken.

Inte ens en första chans fick tevetittarna i musiktävlingens barndom.
En intern jury valde 1958 alldeles själv att skicka en sockersöt Alice Babs i folkdräkt med Sveriges första Eurovision-bidrag i historien, “Lilla Stjärna”.
Svenskt drama var mycket Bergman och norska Liv Ullman. Och lidande.
I alla fall som min ungdoms sinnen minns det.
Vi såg Ullman lida. Både här och där.

Hon led sig trovärdigt igenom Troells amerikaäventyr, och bara astrakanen fick henne att höja lite smått på mungiporna. Och då var det dags att dö.
Hon led när Scener ur ett äktenskap med Erland Josephson blev alltmer bittra och smärtsamma.
Och man kan ju begripa att hon led när hon sen tvingades stå Ansikte mot ansikte med samme Erland.

Ja, oj vad hon led.
Liv Ullman.
Sitt förnamn till trots.
Det kom fler otäcka skräckscener. Jag ville inte se, men satt kvar i alla fall.

När befälet offrade sitt liv för den menige ynglingen som aldrig vågade släppa handgranaten, ja då blev det obehagligt på riktigt.
Någonstans i Sverige.

Hur trallvänligt och sensuellt hon än sjöng, Ulla Billquist, om sin soldats för trånga mössa och alltför långa rock, så gick det aldrig att somna den natten.
Biofilmer flyttade på åttiotalet in i vår privata sfär.
Då. När ordet box hade en annan betydelse.

Video. Hyrbox.
En tung, klumpig sak från videobutiken.
Ett dygn, sen var det färdighyrt.
Färdigtittat.

VHS hade dittills bara varit tre olika bokstäver.
Band betydde i min värld inget annat än kassettband.

Kassettbandspelaren stod laddad invid teven när ABBA-dokumentären sjöngs ut i vardagsrummet.
Det saknades visserligen bild på mina band. Ljudkvalitén lät halvtaskig. Men det var dom. ABBA. I original.
Helt säkert.
Egentligen var det bara dammsugaren och porslinsklirret från köket som störde.
Och inspelningsknapparna som plötsligt studsade upp. När kassettbandets A-sida nått sin ände. Utan att jag märkte det.
Britterna fantiserade om tevebilder redan på 1800-talet.
Britterna. TV-seriernas mästare.
Helt Hysteriskt skickliga i humorgenren.
Men minst lika skickliga i allvaret.

Kapten James Onedin bar oproportionerligt gigantiska polisonger. Och samma förnamn som min halvengelske granne och bäste lekkamrat.
Bara det gjorde tv-serien sevärd.

Jag var barn. Aningslös och oförmögen att begripa vad som egentligen föregick där i Onedinlinjens kölvatten.

Jag såg sammanbitna miner. Gamla men stiliga skepp. Och så pratades det pund i parti och minut.
Märkligt. Att pengar tycktes spela praktiskt taget lika stor huvudroll som skådespelarna.
Släktdramat Brothers presenterades som Arvingarna i svenska teverutor.
Serien samlade miljontals tittare, och säkert minst lika många pund.
Familjen Hammonds åkeriföretag blev under flera år allas angelägenhet.

De strama minerna och pengasnacket slingrade sig fortsatt som en röd tråd.

Jag hade ett göre med att bestämma hos vilken bror jag skulle lägga mina sympatier.
Edward, Brian och David hade i sin tur ett göre med sin nitiska gamla mamma. Samt sin döde pappas sekreterare och en utomäktenskaplig halvsyster.

Upplagt för intriger en masse.
Samt lika många glas fruktsoda framför rutan.
Inne i rutan, däremot, var utbudet ett helt annat.
Hammonds sökte sig till drinkbordet oftare än vad som i svenska ögon ansågs respektabelt.
Och så var alkoholdebatten igång.
En våg av såpoperor från andra sidan Atlanten sköljde så småningom över oss.
Vi flydde in i en igenskummad overklighet.

Såptrenden parodierades i Lödder.
Billy Crystal blev namnet på allas läppar, när han modigt tackade ja till seriens och familjeprogrammens första homosexuella roll.

Homosexualitet. Lika kontroversiellt som en konjak eller whisky för mycket.
Sorglöst trallade vi på “Happy Days”, medan Fonzie gungade in på kvarterssyltan. Tillsammans med Gänget och jag.
Samma sylta. Vecka efter vecka.
Amerikanska ynglingar tycktes inte ha nåt hem att gå till.
Over here, i Östersjöns vågskvalp, hade finlandsbåtens anställda också sin trygga plats. Om än extremt otrygg mellan skeppsvarven.
Rederiets manusförfattare tog sig alltmer vatten över huvudet ju fler säsonger skutan seglade.
Skrovet rostade och färjan skrotades.
Bland neonljus och jänkarbilar hittade svensk teves produktinköpare på 70-talet den nya sortens spänning.

Helgens deckarkvällar blev veckans snackis.
Hur många klubbor skulle Kojak hinna med?
Hur kändes det att ha ett sånt glasöga som Columbo hade?
Hur fick man Barettas kolossala överarmar?
Vi lärde oss att det finns fattiga. Och rika.

Det var riktigt osjyst av Tom att låta brorsan Rudy reda upp varenda en besvärlig situation.
Men så snart det osade knivman Falconetti tog vi alla Toms parti.
Och kröp allt längre in under soff-filten.
Jänkarna tog oss med till oljefält, vinslott och dynastier.

Till och med en resa till krigets Korea lockade.
Vi anlände med helikopter, glatt nynnandes på “Suicide is painless”.

Vi blev tjenis och bundis med Radar, Hawkeye och Hot Lips.
Glömde alldeles bort att det till synes och låtandes flashiga M*A*S*H i själva verket stod för “Mobile Army Surgical Hospital”.
Ända tills blodet sprutade.
Genom ett töcken av präriedamm galopperade cowbojsarna rätt in i våra hjärtan.

Säg cowboyhatt och känslorna dansar linedance.

Familjen Cannons ranch High Chaparral låg i heta Arizona.
Jag var fem år och kär. Kär i Manolito. Som log ett bländande leende, bredare än hela prärien.

Fast jag hade en tuff rival. För Lill-Babs var visst också kär.
“Min blick blir stirrig och jag känner mig virrig, när jag ser Manolito”.
Det var så hon sjöng. I en låt enbart tillägnad den mörke skönheten.

High Chaparral fick dessutom en alldeles egen serietidning. Med Manolito på framsidan. Förstås.
En krona och femtio öre kostade den.
Vi visste att västerns hjältar ibland var tvungna att göra vad de var tvungna att göra.
Om det så gällde att råna tåg.

De var laglösa men stiliga. Mjukisskurkarna Hannibal Heyes och Kid Curry. Skyddade av sina alias. Smith and Jones.

Och de var förlåtna så snart de smidigt svingade sig upp i sadelknarret, smilade renhjärtat, sa nåt skojigt till varann och ryckte i tyglarna. På de muskulösa, vackra springarna.
De äldre pratade bara om Bröderna Cartwright. Om Little Joe.
Det var innan dom sett Luke.
Luke Macahan.

How the west was won översattes rätt och slätt till Familjen Macahan.
Svenska familjer utökades i ett nafs med en handfull nya medlemmar.
Vi ömmade och våndades i Macahans möten med banditer och listiga apacher.

Det var skönt när det var över. Så att vi kunde längta till nästa avsnitt.

Josh var ung, hopplöst blåögd och satte sig ständigt i knipa.
Storebror Luke föll för kvinnfolket. Och hamnade i ännu större knipa.
Rena Vilda Västern.
Det var då han dök upp. Reslige, pålitlige, rutinerade Uncle Zeb. Med sin vaggande gång. I bootsen.
När vi såg de coola fransarna på skinnstället fladdra i vinden visste vi att räddningen var nära.
Manolitos leende bleknade bredvid Lukes.
När äldste broder Macahan lyfte på cowboyhatten, drog fingrarna genom den halvlånga kalufsen och log som bara han kunde, då avfyrade Amor ett välplacerat revolverskott.

Vet inte om han nånsin blev tillfrågad.
Men han borde i alla fall ha blivit.
Tandkrämsreklam med Luke Macahan skulle utan tvekan ha genererat jackpot i de amerikanska saloonerna, och bidragit till sensationellt god tandhälsa världen över.
“Get yourself a Luke-alike smile!”, skulle reklamrösten skalla.
Reklam kan skaffas på många sätt.
1962 fick till exempel strumpbranschen ett smärre uppsving.
Nån tok inbillade svenska tv-tittare att de svartvita sändningarna blev färgsatta, bara du trädde en strumbyxa över teveapparaten.

Aprilskämtet gick hem.
Men sanningen var att tillvaron fick levas i grått ytterligare nåra år.

I mitt eget barndomshem bars första färgteven in lagom till längdskid-VM i finska Lahti 1978.
Skidlöparna kunde plötsligt urskiljas från varann, inte bara tack vare nummerlappen.
Nästan rebelliskt frustade sig atleterna fram i den nysprungna regnbågen.
Sen dess har det hänt grejer.
Regnbågen lyser ständigt nu.
TV-makarna har annat att tänka på än färgsättning.
Producera. Mera. Mycket mera.

Vi lever i mediernas brus.
Har svårt att avskärma oss.

Dumburk eller smartphone?

“Säg blir du rädd ibland när färgteven blir svartvit…?”
Dan Hylanders gamla textrad känns hyfsat relevant.

Fast imorron sänds en ny dokumentär. Den ska jag se.
Om jag inte somnar i tevesoffan förstås.
Men då kan jag ju se den på nätet.

Nu släcker jag ner. För idag.
Eller, som väl Jack Killian skulle ha uttryckt det.
“Good night Sweden, wherever you are”.
En betryggande röst i natten.

Veckans “My Cup of Tea”