“Du, har ni mjölk här?”.

Stoffe tvärstannar flåsande framför coachen.
Han står bredbent. Stabilt.
Händerna vilar på de smala höfterna, medan kinderna blossar ikapp med den röda Manchester United-tröjan.

Dom har hunnit nåra snedträffar in på träningspasset.
Stoffes första fotbollsträning.
Nånsin.

Stoffe är betydligt mindre än en tvärhand hög.
Men han vet förstås redan.
Mjölk ger starka ben.

I pojkrummet anas tapeten knappt bak gigantiska idolplanscher med muskulösa, målmedvetna idrottsmän.
Väggarna frustar.
Klart att Stoffe också tänker bli proffs.

Stoffe gillar bollar.
Mycket.
Väldigt mycket.
Alla sorters bollar.

När klassen spelar brännboll väljer Stoffe strategi utifrån vem som svingar racketen.
Han är alltid den som tar lyrorna. Och kastar tillbaka de längsta bollarna.
Det är bra, tycker särskilt tjejerna.
För dom kastar själva inte särskilt långt.
Eller rakt.
Hur många Stoffes bollar är hemma i garaget vet han inte.
Några är visserligen sumpiga.
Men Stoffe tycker om att spara på grejer. Särskilt fotbollar. Med klubbemblem.
Fast den nya VM-bollen finns inte längre.
En kväll glömde Stoffe kvar den utomhus. I stormen rullade den ut på fältet och blev överkörd av en traktor med plog.

Han ska önska sig en ny.
Dörrarna på Stoffes klädskåp buktar ut och går inte riktigt att pressa samman.
Det svämmar över av fotbollströjor på hyllorna.
Fast det är längesen han använde dom som ligger underst.
Bara matchtröjorna med spelarnamn på ryggen är coola nu.

Vissa namn är bara coola en vecka.
Sen hamnar tröjorna allt längre ner i högen.
Tillsammans med alla t-shirts han ärvt av kusinen.
För det går inte att trä på sig en tröja med namn på en spelare som hunnit byta klubb både två och fyra gånger sen dess.

Vem som helst begriper sånt.
Särskilt kusinen.

Stoffe har Cristiano Ronaldos autograf.
Jo. Det är sant.
Den följde med ett paket Ronaldokalsonger som Stoffe fick i julklapp.

Vissa säger att det bara är en kopierad autograf.
Det kvittar.
Mamma säger i alla fall att det är den finaste idolbild hennes son nånsin kommer att äga.

Stoffe har också övat. Fyllt vartenda block.
Krumeluren på slutet är kaxig nu.
Han känner sig mer än nöjd.
Nöjd med signaturen som alla kommer att jaga som gamar efter.
Värdera högst i sin samling.
När hans karriär peakar.

På frisördisken smyger Stoffe fram ett samlarkort han plockat ur en av sina pärmar.
Exakt såndär frisyr vill han ha.
Frisören nickar. Sveper med handen bort mot hyllan där hårvaxburkar står staplade.
Tror han att dom räcker?
Stoffe är jämt på plats ett antal hörnor före coachen.
Testar dösnygga finter han konsumerat en masse på youtube.
Nöter nya, sjysta målgester.
Såna han med joystick dirigerat sina dyrköpta fifaspelare att göra.

Solen ler. Uppe på gräsvallen dansar de nyutslagna björkarna samba med vinden.
På väg till och från match bär lagets spelare likadana overaller.
Det enda som skiljer dem åt är namntrycken på bröstet.
Som gör att precis varenda mänska kan komma ihåg vem som var bäst på plan.

Ibland säger tränaren att laget ska göra sommaruppehåll.
Stoffe undrar vad han menar.
På sommaren har man ju hur mycket tid som helst.
Det är efter ett sånt där långt och obegripligt uppehåll som det händer.

Flera har växt sig resligare än Stoffe.
Större och starkare.
Skickligare.

Alltfler skjuter längre. Hårdare.
Gör fler mål.
Och börjar till och med dribbla av Stoffe.
Fast han dricker flera glas mjölk om dagen.

Han som alltid haft snabbast ben i “Idioten”.
Nu blir han kanske tvåa. Trea ibland.

Vem kom på övningen egentligen?

Stoffe gör ett alldeles eget sommaruppehåll.
Mitt i vintern.
Omväxling är nyttigt.
Att liksom vara lite allround.

Och Stoffe är ju förmodligen bäst på nåt annat.
Alla är bäst på nåt.
Innebandy, kanske? Pingis. Handboll. Basket. Tennis. Badminton. Golf.
Till och med bowlingklot rullar Stoffe.

Tills idrottsanläggningarna tagit slut.
Tills Stoffe helt säkert vet vad han inte är bäst på.

Ja. Stoffe vet inte riktigt hur han ska göra.
Med proffskarriären.

Stoffe går på högstadiet.
Stoffe är tonåring.

Hans fotbollsskor bär stelnade jordklumpar mellan dobbarna.
Dom har stått där ett tag nu. Skorna.
Orörda.
Hemma i garderoben.

Skolans gräsplan ligger öde.
Sånär som på en flock skräniga kråkor, som cirkulerar just där ovanför.

Stoffe brukade komma hem med gräsgröna byxknän.
Nu hänger han och polarna mest i cafeterian på rasterna.
Ingen har lust att spela nåt annat än det som ryms i smartphonen.
Fast när idrottsläraren en dag börjar prata skollag, höjer Stoffe blicken.
Han ser fullproppade läktare. Åskådare i extas. En talangscout på jakt efter nya stjärnan.

Stoffe kommer att göra succé på plan.
Med skillsen han fortfarande behärskar.

Ja. I skollaget vill Stoffe spela.
Han ska bara träna lite grann först.

Hemma på gårdsplanen står de ihoplappade gamla fotbollsmålen.
Isoleringstejp håller med nöd och näppe samman stolparna.
Den vita plasten är grön av vinterns fukt.
Långa, trasiga slamsor av nätet vajar i vinden.

Stoffe tjongar iväg nåra bollar, som träffar mitt i krysset.
Dom går rakt genom det storhåliga nätet, och rullar ut bland kossorna i hagen.
Bra träff har han i alla fall än.

Många vill spela i det där skollaget.
Stoffe blir reserv.

Reserv.
Det vet ju precis alla vad det innebär.

Sitta och huttra på en murken gammal träbänk, tills man får blåskatarr.
Vad det nu betyder; mamma har aldrig riktigt förklarat.
Och häcken full av spågor.

Bli inslängd på plan om nån får en tå avtrampad.
När fem minuter återstår.
Om man har tur.
Och man kan ju inte önska att medspelarna skadar sig.
Eller, kan man det?
Jo. Nä. Så viktigt är det förstås ändå inte. Skollaget.
Det är ju proffs han ska bli.

Kanske kan han bli proffs lite senare?

Han kan ju utbilda sig under tiden.
Dom säger att det är klokt. Allihop.
Att ha en utbildning i bakfickan på adidasbrallorna.

Tja. Kanske det.
Så länge han slipper slöjd så.
För Stoffe har så svårt att sy ihop sitt liv.

Stoffe är gymnasist.
Stoffe är högskolestuderande.

Bollar attraherar ännu Stoffe.
Liksom annat.

I hans sexmannalag i kårens volleybollturnering är fem av andra könet.
Tjejer är ganska trevliga, tycker Stoffe.
Och kavlar upp ärmarna.

När första serven kommer blir alla lika överrumplade.
Alla fem. Tjejerna.
Dom har inte ens hunnit spana färdigt ut över publiken.
Är han där?
Snygg-Erik.

Det kommer fler servar.
Ett par av tjejerna tvekar, väjer och hoppas att de andra reder upp det hela.
En rättar till luggen.
När hon upptäcker Snygg-Erik i publikhavet.
Svettpärlorna blir alltfler.
Åtminstone i Stoffes panna.
Han seglar hit och dit över planhalvan.
Slåss ihärdigt om varje poäng.

Men de helhjärtade uppoffringarna är fruktlösa.
Lagsporten har blivit individuell.
I alla fall på ena sidan nätet.
Smack! Smack!
Bollen dunsar olustigt i parketten.

Oj, vad lång han är. Tänker brudarna. När dom ser sin manlige medspelare ligga där på gymnastiksalsgolvet och gny.

Stoffes knä gör ont.
Förfärligt ont.
Ja, faktiskt hela kroppen värker.
Den kvinnliga kvintetten sneglar mot klockan.
Ler.
Jodå. Precis lagom.

I tanken står dom redan i duschen.
På väg till kårfesten.

Den ljumma septembernatten andas förväntan.
Stjärnorna tindrar förföriskt.

Fast.
Stoffe missar varendaste stjärnfall.
Stoffe ränner till en massa olika gym.
Bygger armar.
Ben.
Förhoppningar.

Han börjar lira boll.
Igen. Och igen.
Några vill att han hänger på och lattjar lite med deras lag.
Ett korplag.
Typ.
Där varenda en verkar ha glömt bort de bokstavliga ledorden.
Uppvärmning.
Stretching.

Stoffe är ju seriös.
Han har talang.
Det var så alla brukade säga.
Förut i alla fall.

Riktiga spelare spelar med riktiga lag.
I riktiga serier.

Såklart han hinner.
Det är alltid i andra halvlek som allting avgörs.

Han skaffar nya fotbollsdojor.
Likadana som Messis.
Studielånet räcker nästan.

Skorna smeker mjukt hans vrister.
Dom som ska skicka bollarna i nät.

Ändå ramlar Stoffes riktiga lag ur en serie.
Och en till.

Träningspassen i regn gräver stora gropar i grusplanen.
Stoffe befinner sig i den allra djupaste av dem.

Dom borde ringa från nån storklubb snart.
Ge honom chansen.

Han tänker i alla fall provträna med nåt lag i stan.
Där man kan utvecklas bättre.

Men när jobbet är slut är Stoffe också slut.
Kvällen är mörk. Kall.
Tevesoffan varm.

Och storlagen verkar ha tappat bort hans telefonnummer.

Stoffe blir vuxen.
Stoffe bildar familj.

När familjen växer så växer även Stoffes mage.
Det går sådär med träningen.
Blöjor, kräkkaskader och onda knän kommer emellan.
Till exempel.

Men när barnen blivit större kanske Stoffe kan bli fotbollstränare.
Först barnens tränare.
Och sen. Sen.
Tränare kan också göra karriär.

På jobbets hälsoundersökning petar läkaren på Stoffes stinna buk.

Stoffe tittar också motvilligt ner på den.
Buken.
Jo. Han vet.

En bokad skidresa sätter fart på honom.
Han vill orka åka fort. Snyggt. Bli puderkungen i gänget.
Vara först nerför backen vid pistvisningen.

Stoffe börjar löpträna.
Vill se snabba resultat.

Han klockar sina rundor.
Kapar sekunder. Minuter.
Tar i tills han spyr.

Hans kvinna vet inte så noga om hennes joggingrunda tar två eller kanske tre kvartar.
Men hon har sett att björnbären är mogna däruppe i skogen.
Det finns mera som skiljer dem åt.
Kvinnan och Stoffe.
Mycket mera.

Sakta börjar taggiga, ogenomträngliga björnbärssnår slå rot mellan de två.
Kärlekslöftena vittrar sönder likt det oskrivna proffskontraktet.

Vartenda sött bär är uppätet.
Bara nåra skrumpna små stackare dröjer sig kvar i buskaget.
Torra. Smaklösa.

Ingen som vill ha dom.

Det är höst. Lite överallt.
Stoffes trogne polare stöttar.

Hjalle vet inget alls om idrott.
Inte hur lång en hockeyperiod är.
Inte att OS avgörs i år.
Men han tror bestämt att han vet vad ‘Vårruset’ innebär.

För Hjalle är den skojige typen.
Den som livar upp varje party.
Den som fortsätter heja, fast man skjuter ständiga stolpskott.

Hjalle sviker aldrig.

Han dyker upp hos Stoffe.
Har med sig nåra bärs.

Det passar bra.
I Stoffes kylskåp har den allra sista mjölkdroppen tagit slut.
Förresten är Stoffes löppass inställda för tillfället.
Det blåser så förbannat ute.

My Cup of Tea