Tinas Tekopp

“Du, har ni mjölk här?”.

Stoffe tvärstannar flåsande framför coachen.
Han står bredbent. Stabilt.
Händerna vilar på de smala höfterna, medan kinderna blossar ikapp med den röda Manchester United-tröjan.

Dom har hunnit nåra snedträffar in på träningspasset.
Stoffes första fotbollsträning.
Nånsin.

Stoffe är betydligt mindre än en tvärhand hög.
Men han vet förstås redan.
Mjölk ger starka ben.

I pojkrummet anas tapeten knappt bak gigantiska idolplanscher med muskulösa, målmedvetna idrottsmän.
Väggarna frustar.
Klart att Stoffe också tänker bli proffs.

Stoffe gillar bollar.
Mycket.
Väldigt mycket.
Alla sorters bollar.

När klassen spelar brännboll väljer Stoffe strategi utifrån vem som svingar racketen.
Han är alltid den som tar lyrorna. Och kastar tillbaka de längsta bollarna.
Det är bra, tycker särskilt tjejerna.
För dom kastar själva inte särskilt långt.
Eller rakt.
Hur många Stoffes bollar är hemma i garaget vet han inte.
Några är visserligen sumpiga.
Men Stoffe tycker om att spara på grejer. Särskilt fotbollar. Med klubbemblem.
Fast den nya VM-bollen finns inte längre.
En kväll glömde Stoffe kvar den utomhus. I stormen rullade den ut på fältet och blev överkörd av en traktor med plog.

Han ska önska sig en ny.
Dörrarna på Stoffes klädskåp buktar ut och går inte riktigt att pressa samman.
Det svämmar över av fotbollströjor på hyllorna.
Fast det är längesen han använde dom som ligger underst.
Bara matchtröjorna med spelarnamn på ryggen är coola nu.

Vissa namn är bara coola en vecka.
Sen hamnar tröjorna allt längre ner i högen.
Tillsammans med alla t-shirts han ärvt av kusinen.
För det går inte att trä på sig en tröja med namn på en spelare som hunnit byta klubb både två och fyra gånger sen dess.

Vem som helst begriper sånt.
Särskilt kusinen.

Stoffe har Cristiano Ronaldos autograf.
Jo. Det är sant.
Den följde med ett paket Ronaldokalsonger som Stoffe fick i julklapp.

Vissa säger att det bara är en kopierad autograf.
Det kvittar.
Mamma säger i alla fall att det är den finaste idolbild hennes son nånsin kommer att äga.

Stoffe har också övat. Fyllt vartenda block.
Krumeluren på slutet är kaxig nu.
Han känner sig mer än nöjd.
Nöjd med signaturen som alla kommer att jaga som gamar efter.
Värdera högst i sin samling.
När hans karriär peakar.

På frisördisken smyger Stoffe fram ett samlarkort han plockat ur en av sina pärmar.
Exakt såndär frisyr vill han ha.
Frisören nickar. Sveper med handen bort mot hyllan där hårvaxburkar står staplade.
Tror han att dom räcker?
Stoffe är jämt på plats ett antal hörnor före coachen.
Testar dösnygga finter han konsumerat en masse på youtube.
Nöter nya, sjysta målgester.
Såna han med joystick dirigerat sina dyrköpta fifaspelare att göra.

Solen ler. Uppe på gräsvallen dansar de nyutslagna björkarna samba med vinden.
På väg till och från match bär lagets spelare likadana overaller.
Det enda som skiljer dem åt är namntrycken på bröstet.
Som gör att precis varenda mänska kan komma ihåg vem som var bäst på plan.

Ibland säger tränaren att laget ska göra sommaruppehåll.
Stoffe undrar vad han menar.
På sommaren har man ju hur mycket tid som helst.
Det är efter ett sånt där långt och obegripligt uppehåll som det händer.

Flera har växt sig resligare än Stoffe.
Större och starkare.
Skickligare.

Alltfler skjuter längre. Hårdare.
Gör fler mål.
Och börjar till och med dribbla av Stoffe.
Fast han dricker flera glas mjölk om dagen.

Han som alltid haft snabbast ben i “Idioten”.
Nu blir han kanske tvåa. Trea ibland.

Vem kom på övningen egentligen?

Stoffe gör ett alldeles eget sommaruppehåll.
Mitt i vintern.
Omväxling är nyttigt.
Att liksom vara lite allround.

Och Stoffe är ju förmodligen bäst på nåt annat.
Alla är bäst på nåt.
Innebandy, kanske? Pingis. Handboll. Basket. Tennis. Badminton. Golf.
Till och med bowlingklot rullar Stoffe.

Tills idrottsanläggningarna tagit slut.
Tills Stoffe helt säkert vet vad han inte är bäst på.

Ja. Stoffe vet inte riktigt hur han ska göra.
Med proffskarriären.

Stoffe går på högstadiet.
Stoffe är tonåring.

Hans fotbollsskor bär stelnade jordklumpar mellan dobbarna.
Dom har stått där ett tag nu. Skorna.
Orörda.
Hemma i garderoben.

Skolans gräsplan ligger öde.
Sånär som på en flock skräniga kråkor, som cirkulerar just där ovanför.

Stoffe brukade komma hem med gräsgröna byxknän.
Nu hänger han och polarna mest i cafeterian på rasterna.
Ingen har lust att spela nåt annat än det som ryms i smartphonen.
Fast när idrottsläraren en dag börjar prata skollag, höjer Stoffe blicken.
Han ser fullproppade läktare. Åskådare i extas. En talangscout på jakt efter nya stjärnan.

Stoffe kommer att göra succé på plan.
Med skillsen han fortfarande behärskar.

Ja. I skollaget vill Stoffe spela.
Han ska bara träna lite grann först.

Hemma på gårdsplanen står de ihoplappade gamla fotbollsmålen.
Isoleringstejp håller med nöd och näppe samman stolparna.
Den vita plasten är grön av vinterns fukt.
Långa, trasiga slamsor av nätet vajar i vinden.

Stoffe tjongar iväg nåra bollar, som träffar mitt i krysset.
Dom går rakt genom det storhåliga nätet, och rullar ut bland kossorna i hagen.
Bra träff har han i alla fall än.

Många vill spela i det där skollaget.
Stoffe blir reserv.

Reserv.
Det vet ju precis alla vad det innebär.

Sitta och huttra på en murken gammal träbänk, tills man får blåskatarr.
Vad det nu betyder; mamma har aldrig riktigt förklarat.
Och häcken full av spågor.

Bli inslängd på plan om nån får en tå avtrampad.
När fem minuter återstår.
Om man har tur.
Och man kan ju inte önska att medspelarna skadar sig.
Eller, kan man det?
Jo. Nä. Så viktigt är det förstås ändå inte. Skollaget.
Det är ju proffs han ska bli.

Kanske kan han bli proffs lite senare?

Han kan ju utbilda sig under tiden.
Dom säger att det är klokt. Allihop.
Att ha en utbildning i bakfickan på adidasbrallorna.

Tja. Kanske det.
Så länge han slipper slöjd så.
För Stoffe har så svårt att sy ihop sitt liv.

Stoffe är gymnasist.
Stoffe är högskolestuderande.

Bollar attraherar ännu Stoffe.
Liksom annat.

I hans sexmannalag i kårens volleybollturnering är fem av andra könet.
Tjejer är ganska trevliga, tycker Stoffe.
Och kavlar upp ärmarna.

När första serven kommer blir alla lika överrumplade.
Alla fem. Tjejerna.
Dom har inte ens hunnit spana färdigt ut över publiken.
Är han där?
Snygg-Erik.

Det kommer fler servar.
Ett par av tjejerna tvekar, väjer och hoppas att de andra reder upp det hela.
En rättar till luggen.
När hon upptäcker Snygg-Erik i publikhavet.
Svettpärlorna blir alltfler.
Åtminstone i Stoffes panna.
Han seglar hit och dit över planhalvan.
Slåss ihärdigt om varje poäng.

Men de helhjärtade uppoffringarna är fruktlösa.
Lagsporten har blivit individuell.
I alla fall på ena sidan nätet.
Smack! Smack!
Bollen dunsar olustigt i parketten.

Oj, vad lång han är. Tänker brudarna. När dom ser sin manlige medspelare ligga där på gymnastiksalsgolvet och gny.

Stoffes knä gör ont.
Förfärligt ont.
Ja, faktiskt hela kroppen värker.
Den kvinnliga kvintetten sneglar mot klockan.
Ler.
Jodå. Precis lagom.

I tanken står dom redan i duschen.
På väg till kårfesten.

Den ljumma septembernatten andas förväntan.
Stjärnorna tindrar förföriskt.

Fast.
Stoffe missar varendaste stjärnfall.
Stoffe ränner till en massa olika gym.
Bygger armar.
Ben.
Förhoppningar.

Han börjar lira boll.
Igen. Och igen.
Några vill att han hänger på och lattjar lite med deras lag.
Ett korplag.
Typ.
Där varenda en verkar ha glömt bort de bokstavliga ledorden.
Uppvärmning.
Stretching.

Stoffe är ju seriös.
Han har talang.
Det var så alla brukade säga.
Förut i alla fall.

Riktiga spelare spelar med riktiga lag.
I riktiga serier.

Såklart han hinner.
Det är alltid i andra halvlek som allting avgörs.

Han skaffar nya fotbollsdojor.
Likadana som Messis.
Studielånet räcker nästan.

Skorna smeker mjukt hans vrister.
Dom som ska skicka bollarna i nät.

Ändå ramlar Stoffes riktiga lag ur en serie.
Och en till.

Träningspassen i regn gräver stora gropar i grusplanen.
Stoffe befinner sig i den allra djupaste av dem.

Dom borde ringa från nån storklubb snart.
Ge honom chansen.

Han tänker i alla fall provträna med nåt lag i stan.
Där man kan utvecklas bättre.

Men när jobbet är slut är Stoffe också slut.
Kvällen är mörk. Kall.
Tevesoffan varm.

Och storlagen verkar ha tappat bort hans telefonnummer.

Stoffe blir vuxen.
Stoffe bildar familj.

När familjen växer så växer även Stoffes mage.
Det går sådär med träningen.
Blöjor, kräkkaskader och onda knän kommer emellan.
Till exempel.

Men när barnen blivit större kanske Stoffe kan bli fotbollstränare.
Först barnens tränare.
Och sen. Sen.
Tränare kan också göra karriär.

På jobbets hälsoundersökning petar läkaren på Stoffes stinna buk.

Stoffe tittar också motvilligt ner på den.
Buken.
Jo. Han vet.

En bokad skidresa sätter fart på honom.
Han vill orka åka fort. Snyggt. Bli puderkungen i gänget.
Vara först nerför backen vid pistvisningen.

Stoffe börjar löpträna.
Vill se snabba resultat.

Han klockar sina rundor.
Kapar sekunder. Minuter.
Tar i tills han spyr.

Hans kvinna vet inte så noga om hennes joggingrunda tar två eller kanske tre kvartar.
Men hon har sett att björnbären är mogna däruppe i skogen.
Det finns mera som skiljer dem åt.
Kvinnan och Stoffe.
Mycket mera.

Sakta börjar taggiga, ogenomträngliga björnbärssnår slå rot mellan de två.
Kärlekslöftena vittrar sönder likt det oskrivna proffskontraktet.

Vartenda sött bär är uppätet.
Bara nåra skrumpna små stackare dröjer sig kvar i buskaget.
Torra. Smaklösa.

Ingen som vill ha dom.

Det är höst. Lite överallt.
Stoffes trogne polare stöttar.

Hjalle vet inget alls om idrott.
Inte hur lång en hockeyperiod är.
Inte att OS avgörs i år.
Men han tror bestämt att han vet vad ‘Vårruset’ innebär.

För Hjalle är den skojige typen.
Den som livar upp varje party.
Den som fortsätter heja, fast man skjuter ständiga stolpskott.

Hjalle sviker aldrig.

Han dyker upp hos Stoffe.
Har med sig nåra bärs.

Det passar bra.
I Stoffes kylskåp har den allra sista mjölkdroppen tagit slut.
Förresten är Stoffes löppass inställda för tillfället.
Det blåser så förbannat ute.

My Cup of Tea

“Äh, du kan se det på nätet!”
Dom säger det en efter en. Och rycker lätt på axlarna.
När jag igen bommat nåt program jag kanske inte borde ha bommat.

Jag börjar nästan tro på det dom säger. Kanhända finns det där nånstans, i cyberrymden.
Jag kan ta igen det. Alltihop. Om jag vill. Har lust. Tid. Hittar rätt bland alla sajter och knapptryck. Och har slagit följe med ett troget, uthålligt Wi-Fi.

Det mesta är troligen tillgängligt nån helt annanstans än i den ordinarie tv-rutan.
Repriser tillhör baktiden.
Eller snarare. Repriserna går ständigt i repris numera.

Kanalutbudet är dessutom ofantligt och jag zappar genast bort mig.
Som att gå in i en alldeles för stor godisaffär och komma ut därifrån med alldeles för mycket jag inte tänkt mig. Som dessutom bara smakar sådär.
En olustig känsla av att ha slösat. Att få allt, men ändå ingenting.
Annat var det då. I begynnelsen.

Vi borrade ner oss i sofftyget i god tid.
Testbilden underhöll i väntan på de få godisbitar som sen serverades.
Tålmodigt satt vi där och lyssnade på testsignalerna utav olika ljudstyrkor.

Vi kunde den utantill. Testbilden. Hur många ringarna och rutorna i vitt, svart och grått var, och hur de satt placerade. De som omgav henne, det rara lilla flickebarnet i mitten. Hon med dockan.

Dockan hette Skrållan. Flickan Lena. Och med den tidens begränsade programtablå blev uppståndelsen kaotisk och lilla Lena en superkändis. Så känd att hon efter testbildskarriären aldrig mer ville synas på bild.
Teve både upprörde och förhäxade.

Medan britterna nyfiket experimenterat med tv redan på 20-talet, rådde stor skepsis till nya påfundet i vårt eget land.
Många skakade på huvet och undrade vad det hela skulle vara bra för.
Det dröjde ända till 1956 innan de första reguljära tv-sändningarna manglades ut i svenska hem.

Grannlandet hade hakat på trenden redan nåra år tidigare, vilket gynnade tv-sugna i södra änden av vårt rike.
Danska sändningarna blev dagliga från 1954, och nådde ända över sundet.

Den som lyckats handla på sig en teveapparat kunde räkna med oväntat besök.
Familjemedlemmar från både när och lite längre bort satt staplade på varann på tio kvadrat sällskapsrum.
Förväntansfullt stirrande på en ynklig 17-tummare.
Dessutom knölade man in grannen, som av en händelse råkade titta förbi på en kopp kaffe i just rätt ögonblick.
Och i dörrhålet stod även den störste tv-skeptikern och sneglade.

Om inget annat så fanns det ju en testbild att blänga på. Eller myrornas krig.

Och om det nu blev nån bild, må vara att den “rullade” ibland. Rätt ofta till och med.
I samband med fotbolls-VM i Sverige 1958 blev svenska tevehandlare de stora vinnarna, vid sidan av Pelé och hans mannar.

Det släpades hem apparater i ett tempo snabbare än Kurre Hamrin kunde löpa.
Den som inte hade råd stod i timmar och glodde utanför skyltfönstret, där tevebilder attraherade.
Eller sökte sig till byns hotell, som också frikostigt bjöd på svenskarnas lyckade VM-äventyr.
Lusten till en teve var större än lusten att betala licensavgift.
Separata licenser skulle tecknas för teve, radio och till och med radio i fordon.
Längs vägarna checkade poliskonstaplar såväl blinkers som radioinnehav.

Den tidens fruktade pejling.
Rörliga bilder från sportens värld frestade med tiden alltfler.
Men vilka såg verkligen Ingo knocka Floyd Patterson i VM-matchen i New York den där juninatten 1959?
Vi som aldrig varit utan teve kommer aldrig riktigt att förstå.

Jämnt halvseklet efter Ingos seger satt hon där, tv-sportens programledare. Modell yngre. Och klargjorde entusiastiskt hur “alla bänkade sig framför teveapparaterna” den där knockande kvällen.

Hennes ord var väl kanske en sanning med modifikation.
Om det nu fanns en bänk i huset så stod den med största sannolikhet framför radion.
För svenskarna befann sig många breddgrader och våglängder från nattliga tevesändningar.
Sveriges Radio hade dessutom bestämt sig för att boxning var en så pass råbarkad sport, att inte ens direktsändning i radion var att tänka på.
Men efter påtryckningar levererades på morgonkvisten sammanfattande rapporter från ringside i Yankee Stadium.

Så dags hade mängder av hänförda svenskar redan full koll på Ingos fullträff.
Medieföretaget Svenska Philips hade nämligen sänt direkt, via reklamfinansierade Radio Luxemburg. Radiostationen med Europas mest kraftfulla sändare.

Ingos högerkrok träffade mitt i plytet även på Sveriges Radio, som tvingades tänka om inför kommande boxningsevenemang.
Radion var under lång tid den enda sanningen, vid sidan av dagstidningen.
Lyssnarskaran var trogen.

Dagens Eko ekade både långt och länge.
Särskilt när en kvinna 1938 för första gången tilläts läsa nyheterna.

Radiorösterna var få men desto mer nyttjade.
Sveriges Radios föregångare hette AB Radiotjänst. Och som företagets förste programledare 1925 surfade Sven Jerring högst på radiovågorna.
Han följde Gunder Häggs löpargärning, refererade femtio Vasalopp och öppnade som Farbror Sven Barnens Brevlåda 1785 gånger.

I Berlin-OS 1936 förtvivlade Jerring över ettriga japaner i kubik, som både fläkte och kastade sig och i förtid skickade hem svenskarna med sumpade bolldrömmar.

Inte blev det bättre av att en svensk, tyskvänlig dagstidning före matchen kallat japanerna “snedögda halvapor”. “Slår vi dem inte med åtminstone 10-0 är vi inte längre ett kulturfolk”.

Det var en orolig tid.

Vid Berlinspelens avslutningsceremoni flaggades det visserligen för Helsingfors-OS fyra år senare.
Men Jerrings replik “Vi får väl se hur det blir med den saken” visade sig vara befogad.

Det skulle dröja tolv år innan en krigssargad värld var redo för nya olympiska spel.
“Den glider in i mål!”

En annan klassisk replik. Från en annan klassisk radioröst.
I Tre Kronors guldmatch mot Canada i VM 1962.

Tranåssonen Lennart Hylands journalistkarriär överlappade Jerrings.
Men det sas att de två storheterna helst hade sluppit korsa varandras banor.

Hyland anlitades vid teves första testsändningar. Och dök sen upp som den självklare programledaren varhelst det nu behövdes en sån.
Du kan bli stjärna överallt. Nuförtiden.
Som youtuber. Sminkbloggerska. I oräkneliga talangprogram.
Och i realityserier.

Spektakulära familjegräl tar plats i jättevillor, där man går vilse men ändå alltid hittar rätt till nåt av palatsets elva badrum.

En lyxhustru spenderar timmar i sin walk in closet, stor som en större sommarstuga.
Väninnelunchen kräver matchande pumps till läppglanset.

Experter dissar husbyggen och folks privata ekonomi. Medan de som skyldiga äro exponeras i rutan.

Nakna muskelpaket möter andra exhibitionistiska kroppar.
Nakna om man bortser från heltäckande kroppsmålningar.

Vi ser plutande läppar. Byststorlekar vi inte visste fanns.

Mest och flest vinner.
Det går att tävla i allt. Uppenbarligen. Inte bara gamla hederliga frågesporter.
Nä. I viktras. Matlagning. Om att vinna en bondes gunst.
Amerikaner kan bomma möten med sina svenska släktingar om de kastar bollar i fel hål.

Livet är en tävling.

Chanserna att lysa var färre då. Liksom fixstjärnorna.
Men de få tv-kanalernas genomslagskraft desto större.

Och den som syntes i Hylands Hörna hade karriären garanterat säkrad.
Du slog igenom över en natt.
Särskilt om rösten och utseendet var med dig. Till exempel om du hette Anni-Frid Lyngstad.

Kändislivet var ett faktum. På gott och ont.

Testbildens Lena blev en ofrivillig ikon.
Inger Nilsson, med världens skönaste smilgropar, hade svårt att skaka av sig Pippi Långstrump i jakten på nya skådisroller.
Bedårande lintotten Jan Ohlsson var mätt och belåten efter att ha tryckt i sig sista korvbiten och täljt sin sista trägubbe i Katthults snickarbo.

Punkt slut.
Diabilder, projektorer och stora dukar var revolutionerande för fritidsfotografen.
Visserligen några avancerade objektiv ifrån rörliga familjesemesterfilmer.
Men ändå.

Själv suktade jag obarmhärtigt länge efter den röda viewmastern.
Längst ner i tomtesäcken låg den, i det mest glänsande av julklappspapper. Tillsammans med tre tillhörande runda bildskivor och ett medföljande texthäfte om den finlemmade hingsten Black Beauty.

Den tidens filmkanal för oss små. När TV:s korta barnprogramsstund ändat.

Stillbilderna blev levande alldeles av sig själva i skallen.
Vi hörde talas om Super 8-film. Och bjöds vid tillfälle på nymodigheten hos bekanta.
Det dukades upp för filmvisning. Lamporna släcktes. Spänningen steg.
Sen satt vi bara där och gapade. Så länge allt rullade på.
Men så hoppade filmen plötsligt till.
Ja, av till och med.

Annars var det förstås filmvisning i storbyn. Det exklusiva lördagsnöjet. Röda lackskorna på.
Lilla folkasnurran hade i bakänden ett precis lagom stort fack för mig och syrran.
Utan både säkerhetsbälten och krockkuddar satt vi där och längtade.
Längtade efter filmer, vars titlar var fullkomligt oväsentliga.
Det gällde att vara där. I den gigantiska gamla skolaulan. Om man vid entrén ville få den lila lilla djurstämpeln i sitt filmpass.
Och det ville man ju.
Medan Staffan Westerbergs dockteater mest gick Vilse i Pannkakan, hade det aldrig funnits nån mer levande docka än Televinken.

Åtminstone tills Mupparna dök upp.
Kermit och Miss Piggy lockade oss att hamstra samlarkort och klistermärken till förbannelse.
Vi täckte skolbänkar, pennskrin och brev. Fast bara med dubbletterna.
En pigg fransk melodi.
Mina små öron hörde.
Mina små fötter fick bråttom och snubblade över trösklar för att hinna se.
En glad sol. En sömnig sol. En nöjd sol. Ett fluffigt moln.
Sedär. Receptet på ett förstklassigt barnprogram.
Eller. Egentligen bara den informativa Solfilmen, om solens upp- och nedgång.

Det finns signaturmelodier som aldrig dör.
Pianolärarens vardagsrum var enormt. Välstädat. Pianopallen bar en skimrande sammetsdyna. Och pianot på tok för många tangenter.

Vår private mentor var bastant, bestämd och förtjust i rätt fingersättning. Överförtjust i högdragna sonater.
Vi hoppades. Ja. Som vi hoppades. Varje gång vi nådde sista bladet och slutnoten i ett pianohäfte.
Visst fanns det väl nåt från Svensktoppen?

Men nä. Tydligen inte där pianoläraren gjorde sina inköp.

Fast så en dag hittade jag och syrran vår nya nisch. I hemlighet.
Från de dramatiska scenerna i Kråkguldet plockade vi själva ut nåra bekanta toner.
Enhandsklinket blev en succé.
Det krävdes inte så många tangenter för att lista ut vad vi spelade.
Och strax blev de ljuva tonerna ur Den vita stenen också ett stycke på vår nya, heta repertoar.

Vi hittade vita, lena stenar att smeka mot kinden. Så som Fideli.
Jag önskade mig förgäves en klänning som hennes.
Klänningen var ärmlös och lika oskuldsfullt vit som stenen. Långtifrån lämplig för Hampus alla förbjudna idéer. De som fick även självaste häradshövdingen att vitna.

Det farliga. Det eggande.

Vi var barn. På gränsen till vuxenvärlden. Nästan i alla fall. Emellanåt. Och världen låg alldeles, alldeles öppen.
Eva, Magnus och Brasse öppnade pedagogiska dörrar som ingen annan öppnat förut.

Eva. Eva.
Inte bara Adams favorit. Inte ett heligt namn bara i Dan Hylanders smäktande ballader.
Nä. Myrornas drottning.
Hon var söt. Smart. Stark.
Hon kom i ständigt olika, flummiga velourbrallor, kjolar och linnen. På den bh-lösa tiden.
Och trätofflor har aldrig varit snyggare än då.

Jag ville också ha.

Att bli starstruck kan innebära en livets höjdpunkt. Eller lämna en bitterljuv eftersmak.

Söndag eftermiddag.
Familjen tog den beigebruna Saaben till flygplatsen. Inte för nån resa då. Men för en pärontopp. En halvljummen kaffe i plastmugg. Och chansen att skymta en kändis på väg mot eller hem från nåt äventyr.

Det var där hon stod en dag. Den okrönta myrdrottningen.
Hon var lika söt på riktigt. Men lite längre. Och de urläckra vinröda velourbrallorna var utbytta mot tajta jeans.
Inte ens dom sköna trätofflorna hade hon kvar.
Hade hon glömt?

Det lät otäckt om hennes långa svarta skinnstövlar när klackarna träffade det hårda klinkergolvet.
Hon verkade inte vara på nåt lekfullt humör.
Och hur mycket jag än spanade så fanns dom inte där. Varken Magnus eller Brasse.
Inte nånstans i hela ankomsthallen.

Aldrig nånsin har jag tvivlat så på om fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter.
När store stjärnskådespelaren Edvin Adolphson och hans dotter dök upp i flygplatsvimlet, gav far min mor en armbåge i sidan.
Inte peka. Bara snegla. Inte glo.

Men oj vad dom glodde. På den store stjärnskådespelaren. Som jag aldrig hört talas om.
Men jag såg honom. Den store stjärnskådespelaren.
Välputsade dojor och klackar i taket fick eget utrymme i Bosse Larssons långkörare Nygammalt.
Klämkäcke Bosse var ständigt övertänd och klämde i från tårna så mikrofonen höll på att gå åt.
Och i julupplagan förmådde han rävarna att dansa raskare än nånsin.

Bosses engagemang räckte en bra bit utanför teverutan.
I danslokalen på ett jämtländskt högfjällshotell anade jag en kylig afton ett välbekant skorrande i mikrofonen.
Alltmedan småfrusna fjällrävar foxtrottade sig varma över det ishala dansgolvet.
Gammeldansen valsade vidare in i skolornas gympasalar.
Och vi som egentligen bara ville ratta in Skivspegeln och vicka på höfterna.
Bygdens danspedagog ville annorlunda.

Stig var jättelång, inspirerande och till och med skämtsam. Och antagligen den mest positiva mänskan uppå denna jord.
Han fick den truligaste unge att se livet som en dans på rosor. Den kaxigaste gangster att ta danssteg man inte ser på diskotek.
En sprallig apa och en sävlig leopard fick oss att djungelvråla om skollovsmorgnarna.
I tanken hade vi tidigt bott in oss i den ombonade trähyddan, en armlängd från lianen.

Bland Trazan och Banarnes filmtajmgodis hittade vi läckerbitar.
Lille gossen Bod, vars ben diggade lustigt i takt med signaturmelodin.
Rabalder. En med flit skakigt producerad historia. Fräck kanske just därför.
Rabalders korkade artfrände, Scooby-Doo.

Syrran och jag dammsög huset på minsta ritpapper och målade tuschspetsar snustorra. I strävan att lyckas med perfekta avbilden av Shaggys trogne vän.
Jag har hört det själv. Scooby-Doo gläfser ännu piggt lite då och då.
Linus på linjen och Anslagstavlans lika kalhjässade snubbe tassar som femtioåringar också stolt vidare i det massiva medieflödet.
Actionrullarna lär vara fler nu.
Och säkert långtifrån lika smårysliga som Familjen Addams.

I leken blev vi den bisarra familjen.
Sågen var nästan igenom finrumsbordet, där vi tänkt göra plats åt “Thing”, innan husets vuxna drog i nödbromsen.
Förmodligen var det inte rollen som åttaårig tomtenisse i 1962 års julkalender, Tomtefamiljen i storskogen, som gav malmöikonen Dan Hylander en skjuts i musikkarriären.
Men en medverkan i ett av teves mest klassiska och traditionsrika barnprogram lär alltid vara en merit i sig.
Att ha släkt och kontakter i tv-världen kan ha sina sidor, och medföra vissa förpliktelser.

I Fondas spår knep Susanne Lanefelt åt sig en av platserna i tittartoppen, när hon drog in i tv-studion med sitt hippa gympinggäng.
Direkt från tevesminket. I rummet bredvid.
Smidiga, vältränade mänskor med trikåer och benvärmare i fler nyanser än färgpaletten rymmer.

Lanefelts väninnas blonde, välmejslade son hade en säker plats i benvärmargänget bak den hurtiga gympingdrottningen.

Rätt snart efter programmets tv-premiär dök så plötsligt samme son upp som reseledare på en vräkig fransk skidort.
Då betydligt mer benägen att snacka puderåkning än blanka, kornblå trikåer.
Gympingen hade sina föregångare.

Gun Hägglund och Bengt Bedrup blev friskvårdens ansikten i rutan redan 1963.
I duons Träna med TV mjukgympade en större träningsgrupp. Som av tv-journalisten beskrevs som “ett ganska bra tvärsnitt av svenska folket”.
“Här finns kontorister, elektriker, en hel del husmödrar, bilmekaniker…och en rektor ser jag där”.
“Ingen direkt mager om bena. En del verkligen slanka, och andra…ska vi säga lite rundnätta”.

Den halvnakna sanningen.
Träning och musik fick ett allt större samband.
Gympapass fylldes med hitlåtar, inte sällan från melodifestivalen, en av tv:s heligaste kossor.

Mellon som inte längre är vad den var.
Mellon som sjungit sig långt bort från schlagern.
Mellon som var Årets Happening.
Mellon. Som då enbart gick under namnet Melodifestivalen.

Vi satt där vi satt. Tordes inte lämna apparaten. Till och med toan låg för långt bort.
Tålmodigt hade vi väntat i 364 dagar. På tio helt obekanta melodislingor.
Ingen hade bjudit på nån förhandslyssning. Ingen fick nån andra chans. Vare sig artisterna eller tv-publiken.

Inte ens en första chans fick tevetittarna i musiktävlingens barndom.
En intern jury valde 1958 alldeles själv att skicka en sockersöt Alice Babs i folkdräkt med Sveriges första Eurovision-bidrag i historien, “Lilla Stjärna”.
Svenskt drama var mycket Bergman och norska Liv Ullman. Och lidande.
I alla fall som min ungdoms sinnen minns det.
Vi såg Ullman lida. Både här och där.

Hon led sig trovärdigt igenom Troells amerikaäventyr, och bara astrakanen fick henne att höja lite smått på mungiporna. Och då var det dags att dö.
Hon led när Scener ur ett äktenskap med Erland Josephson blev alltmer bittra och smärtsamma.
Och man kan ju begripa att hon led när hon sen tvingades stå Ansikte mot ansikte med samme Erland.

Ja, oj vad hon led.
Liv Ullman.
Sitt förnamn till trots.
Det kom fler otäcka skräckscener. Jag ville inte se, men satt kvar i alla fall.

När befälet offrade sitt liv för den menige ynglingen som aldrig vågade släppa handgranaten, ja då blev det obehagligt på riktigt.
Någonstans i Sverige.

Hur trallvänligt och sensuellt hon än sjöng, Ulla Billquist, om sin soldats för trånga mössa och alltför långa rock, så gick det aldrig att somna den natten.
Biofilmer flyttade på åttiotalet in i vår privata sfär.
Då. När ordet box hade en annan betydelse.

Video. Hyrbox.
En tung, klumpig sak från videobutiken.
Ett dygn, sen var det färdighyrt.
Färdigtittat.

VHS hade dittills bara varit tre olika bokstäver.
Band betydde i min värld inget annat än kassettband.

Kassettbandspelaren stod laddad invid teven när ABBA-dokumentären sjöngs ut i vardagsrummet.
Det saknades visserligen bild på mina band. Ljudkvalitén lät halvtaskig. Men det var dom. ABBA. I original.
Helt säkert.
Egentligen var det bara dammsugaren och porslinsklirret från köket som störde.
Och inspelningsknapparna som plötsligt studsade upp. När kassettbandets A-sida nått sin ände. Utan att jag märkte det.
Britterna fantiserade om tevebilder redan på 1800-talet.
Britterna. TV-seriernas mästare.
Helt Hysteriskt skickliga i humorgenren.
Men minst lika skickliga i allvaret.

Kapten James Onedin bar oproportionerligt gigantiska polisonger. Och samma förnamn som min halvengelske granne och bäste lekkamrat.
Bara det gjorde tv-serien sevärd.

Jag var barn. Aningslös och oförmögen att begripa vad som egentligen föregick där i Onedinlinjens kölvatten.

Jag såg sammanbitna miner. Gamla men stiliga skepp. Och så pratades det pund i parti och minut.
Märkligt. Att pengar tycktes spela praktiskt taget lika stor huvudroll som skådespelarna.
Släktdramat Brothers presenterades som Arvingarna i svenska teverutor.
Serien samlade miljontals tittare, och säkert minst lika många pund.
Familjen Hammonds åkeriföretag blev under flera år allas angelägenhet.

De strama minerna och pengasnacket slingrade sig fortsatt som en röd tråd.

Jag hade ett göre med att bestämma hos vilken bror jag skulle lägga mina sympatier.
Edward, Brian och David hade i sin tur ett göre med sin nitiska gamla mamma. Samt sin döde pappas sekreterare och en utomäktenskaplig halvsyster.

Upplagt för intriger en masse.
Samt lika många glas fruktsoda framför rutan.
Inne i rutan, däremot, var utbudet ett helt annat.
Hammonds sökte sig till drinkbordet oftare än vad som i svenska ögon ansågs respektabelt.
Och så var alkoholdebatten igång.
En våg av såpoperor från andra sidan Atlanten sköljde så småningom över oss.
Vi flydde in i en igenskummad overklighet.

Såptrenden parodierades i Lödder.
Billy Crystal blev namnet på allas läppar, när han modigt tackade ja till seriens och familjeprogrammens första homosexuella roll.

Homosexualitet. Lika kontroversiellt som en konjak eller whisky för mycket.
Sorglöst trallade vi på “Happy Days”, medan Fonzie gungade in på kvarterssyltan. Tillsammans med Gänget och jag.
Samma sylta. Vecka efter vecka.
Amerikanska ynglingar tycktes inte ha nåt hem att gå till.
Over here, i Östersjöns vågskvalp, hade finlandsbåtens anställda också sin trygga plats. Om än extremt otrygg mellan skeppsvarven.
Rederiets manusförfattare tog sig alltmer vatten över huvudet ju fler säsonger skutan seglade.
Skrovet rostade och färjan skrotades.
Bland neonljus och jänkarbilar hittade svensk teves produktinköpare på 70-talet den nya sortens spänning.

Helgens deckarkvällar blev veckans snackis.
Hur många klubbor skulle Kojak hinna med?
Hur kändes det att ha ett sånt glasöga som Columbo hade?
Hur fick man Barettas kolossala överarmar?
Vi lärde oss att det finns fattiga. Och rika.

Det var riktigt osjyst av Tom att låta brorsan Rudy reda upp varenda en besvärlig situation.
Men så snart det osade knivman Falconetti tog vi alla Toms parti.
Och kröp allt längre in under soff-filten.
Jänkarna tog oss med till oljefält, vinslott och dynastier.

Till och med en resa till krigets Korea lockade.
Vi anlände med helikopter, glatt nynnandes på “Suicide is painless”.

Vi blev tjenis och bundis med Radar, Hawkeye och Hot Lips.
Glömde alldeles bort att det till synes och låtandes flashiga M*A*S*H i själva verket stod för “Mobile Army Surgical Hospital”.
Ända tills blodet sprutade.
Genom ett töcken av präriedamm galopperade cowbojsarna rätt in i våra hjärtan.

Säg cowboyhatt och känslorna dansar linedance.

Familjen Cannons ranch High Chaparral låg i heta Arizona.
Jag var fem år och kär. Kär i Manolito. Som log ett bländande leende, bredare än hela prärien.

Fast jag hade en tuff rival. För Lill-Babs var visst också kär.
“Min blick blir stirrig och jag känner mig virrig, när jag ser Manolito”.
Det var så hon sjöng. I en låt enbart tillägnad den mörke skönheten.

High Chaparral fick dessutom en alldeles egen serietidning. Med Manolito på framsidan. Förstås.
En krona och femtio öre kostade den.
Vi visste att västerns hjältar ibland var tvungna att göra vad de var tvungna att göra.
Om det så gällde att råna tåg.

De var laglösa men stiliga. Mjukisskurkarna Hannibal Heyes och Kid Curry. Skyddade av sina alias. Smith and Jones.

Och de var förlåtna så snart de smidigt svingade sig upp i sadelknarret, smilade renhjärtat, sa nåt skojigt till varann och ryckte i tyglarna. På de muskulösa, vackra springarna.
De äldre pratade bara om Bröderna Cartwright. Om Little Joe.
Det var innan dom sett Luke.
Luke Macahan.

How the west was won översattes rätt och slätt till Familjen Macahan.
Svenska familjer utökades i ett nafs med en handfull nya medlemmar.
Vi ömmade och våndades i Macahans möten med banditer och listiga apacher.

Det var skönt när det var över. Så att vi kunde längta till nästa avsnitt.

Josh var ung, hopplöst blåögd och satte sig ständigt i knipa.
Storebror Luke föll för kvinnfolket. Och hamnade i ännu större knipa.
Rena Vilda Västern.
Det var då han dök upp. Reslige, pålitlige, rutinerade Uncle Zeb. Med sin vaggande gång. I bootsen.
När vi såg de coola fransarna på skinnstället fladdra i vinden visste vi att räddningen var nära.
Manolitos leende bleknade bredvid Lukes.
När äldste broder Macahan lyfte på cowboyhatten, drog fingrarna genom den halvlånga kalufsen och log som bara han kunde, då avfyrade Amor ett välplacerat revolverskott.

Vet inte om han nånsin blev tillfrågad.
Men han borde i alla fall ha blivit.
Tandkrämsreklam med Luke Macahan skulle utan tvekan ha genererat jackpot i de amerikanska saloonerna, och bidragit till sensationellt god tandhälsa världen över.
“Get yourself a Luke-alike smile!”, skulle reklamrösten skalla.
Reklam kan skaffas på många sätt.
1962 fick till exempel strumpbranschen ett smärre uppsving.
Nån tok inbillade svenska tv-tittare att de svartvita sändningarna blev färgsatta, bara du trädde en strumbyxa över teveapparaten.

Aprilskämtet gick hem.
Men sanningen var att tillvaron fick levas i grått ytterligare nåra år.

I mitt eget barndomshem bars första färgteven in lagom till längdskid-VM i finska Lahti 1978.
Skidlöparna kunde plötsligt urskiljas från varann, inte bara tack vare nummerlappen.
Nästan rebelliskt frustade sig atleterna fram i den nysprungna regnbågen.
Sen dess har det hänt grejer.
Regnbågen lyser ständigt nu.
TV-makarna har annat att tänka på än färgsättning.
Producera. Mera. Mycket mera.

Vi lever i mediernas brus.
Har svårt att avskärma oss.

Dumburk eller smartphone?

“Säg blir du rädd ibland när färgteven blir svartvit…?”
Dan Hylanders gamla textrad känns hyfsat relevant.

Fast imorron sänds en ny dokumentär. Den ska jag se.
Om jag inte somnar i tevesoffan förstås.
Men då kan jag ju se den på nätet.

Nu släcker jag ner. För idag.
Eller, som väl Jack Killian skulle ha uttryckt det.
“Good night Sweden, wherever you are”.
En betryggande röst i natten.

Veckans “My Cup of Tea”

Jag ligger utfläkt på rygg, just intill skogsvägen, med en mjuk grästuva som huvudkudde. Andas frihet och lunchvila. Kisar ovant. Upp mot en stolt trädtopp.

Våren är bländande ljusgrön.
Jag är tillfälligt anställd att sätta trädplantor i jorden. Inte så många förkunskaper krävs. Mer än att jag kan gräva tillräckligt stora gropar åt bebisplantorna. Hela dagarna. Och att jag kan läsa.
På de vita plastsäckarna står skrivet vilka träd jag ska låta gro. Dessbättre. För bara de yviga gransticklingarna kan jag säkert urskilja från de andra.
Så närmar sig motorljud.
Det är en pickup, lackerad i en färg lika grön som granbarren. Den bromsar försiktigt in och parkerar alldeles nära min matsäck.
En skogsarbetare kliver av. Senig, med synliga jobbarbiceps och solgarvad hud.
Jag tänker att jag borde uttala nåt klokt.

“Här ligger jag och funderar på vilken lång historia den här gamla tallen har”.

Min överman ser om möjligt plötsligt ännu senigare ut. Han himlar med ögonen. Ler ett märkligt leende, som får ekorrarna att rodna och mina nysatta plantor att sloka betänkligt.

Så kommer det.

“För det första är det här ingen tall. Det är en lärk. För det andra är lärkträd snabbväxande”.

En sval vårbris rusar förbi min kind.

Vi talar inte så mycket mer om skogen.
Faktiskt inte så mycket om nåt annat heller.
De mäktiga träden dansar med vinden. Grodor kvackar självmedvetet. Vingburna cirkulerar vakande över hjässan. Fyrbenta knäcker grenar. Trots smidiga, graciösa kliv.

I skogen är jag aldrig ensam. Fast. Det ska medges. Mest är jag bara ytligt bekant med invånarna där.
Sonen pekar undrande. “Där! I dammen!”.
Det är nåt som flaxar och väsnas vid vattenytan.
Jag vill gärna ge ungen ett vettigt svar. Haka på medan den lille ännu glöder.
Så hör jag mig själv.
“Fågel”.
Och begriper genast hur enastående fånigt det låter.
Fast har man bommat självaste göken på fågeltentan så har man.
Snabbt skyndar jag förbi de pigga vårblommorna i skogsdungen. Och hoppas att barnet inte märkte. För de femtio växterna jag också tentade på har gravt reducerats.
I minnet.

En gång såg jag dem överallt. Drömde om dem. Blommorna. Det kändes som en fullständig omöjlighet att en endaste av dem skulle kunna blekna i min sinnevärld.

Men jo. Visst älskar jag det jag ser. Absolut. Naturligtvis.
Jag går på vinprovning. Trevligt. Riktigt trevligt.
Lär mig om druvor, ursprung och temperaturer.
Nickar intresserat. Smuttar. Känner mig precis lagom skönt kulturell.
Så partyminglar jag helgen därpå.
Bryter självsäkert in i ett samtal. Om just viner.
Börjar entusiastiskt berätta om den där vinprovningen. Som var så trevlig. Och så förbaskat lärorik.
Men inser just precis då att det enda fruktbara jag i själva verket bär med mig från dryckeslektionen är att vinet var väldigt gott. Gott. Ganska gott. I alla fall.

Mina nyvunna vinfränder har redan hunnit bort för att fylla på med salta pinnar.

Och. Förresten. Det här vinet. Har det inte en rätt fadd smak? Egentligen.

Va? Hallå?

Det är förstås roligare att ha koll. Så att man får vara med och leka.

Emellertid.
På en del plan är det liksom ändå kört redan från början. Från absoluta begynnelsen. Hur mycket man än faktiskt anstränger sig.
För intresse, talang och kunskap har ett ofrånkomligt samband.
Inte mycket att göra nåt åt.
Jag är elva.

Syslöjdssalen är inklämd mellan två klassrum. Ungefär som ett mindre materialrum.
Bänkarna står lite för trångt, och det finns bara smala gångar att gå i där bakom dem. Symaskinerna är placerade borta vid de väldiga fönsterna, ut mot fotbollsplanen. Där vi kommer att springa om en stund. När den gälla skolklockan annonserar rast.

Syslöjdsfröken har en egen kateder.
Idag är hon snorig och inne på sitt tredje paket pappersnäsdukar.
Hon är märkbart matt och sitter där hon sitter. Ger instruktioner bort till maskinerna, medan hon suger på en ny halstablett.
Jag vet inte om det är halstabletten som gör det svårt att höra vad hon säger. Att trä maskinen är i vilket fall som helst en hel vetenskap i sig.

Jag prövar flera gånger, men det ser misstänkt olika ut varje gång jag trätt färdigt.
Och när jag chansar på att det blir rätt visar sig undertråden ha bara nåra centimeter kvar.
Men om jag skyndar kanske maskinen inte anar.
Jag trampar hårt och besinningslöst på symaskinspedalen. Fort. Fort. Skynda.

Det är just då som nålen knäcks på mitten.
I den trånga salen kan jag inte undvika att se. Kamrater som tycks ha undertråd och nålar som varar i all evighet.

Deras julklappssäck är redan fylld. De kommer att förse varendaste familjemedlem med varsin klanderfri grytlapp.

Min egen familj riskerar brännskador när julskinkan ska plockas ur ugnen.
Jag är fjorton.

Min familj kommer äntligen att kunna kvittera ut hemslöjd av tomten. För svårträdda symaskiner och halva nålar har jag nu bytt mot borrmaskin och spik.

Men fysiklektionerna är alltjämt obligatoriska.

Fysikboken är tjock. Tjockare än den borde. För sitt eget bästa.
Och, som om inte det vore börda nog. Nästan lika tjock är övningsboken.

Jag läser om bilmotorer och batterier. Och läser om. Igen.
Värst vad tjock den är. Boken.
Jag bläddrar till slutet. Funderar över hur många fysiklektioner som kan tänkas återstå innan vi saligt ska sjunga om Blomstertiden – så högt som vi bara förmår.

Så dyker det upp en konkret bild av motorn. Flera bilder till och med. De ska hjälpa mig att förstå.
Men nä. Jag förstår inte. Alls.
Illustrationerna känns lika fysiskt livlösa som texten.

Batteriet är kört i botten.
Jag sneglar åt mitt röda armbandsur.
De vita visarna måste vara långsammast i världen.
En spansk variant, kanske? Mañana.
Så här lång kan ingen dubbeltimme vara.

Jag har valt en skolbänk alldeles nära klassrumsdörren.
För om inte vår talföre magister håller oss kvar längre än han borde, så hinner jag ut i korridoren för att skymta “honom”. Han som har lektion i klassrummet intill och snart också kommer att släppas ut på grönbete.
På insidan av fysikbokens pärm finns inte längre mera utrymme kvar att klottra hans heta, förtrollande namn.

Mitt hjärta är fulladdat och skulle räcka för att starta hela lärarkårens fordon, som står parkerade därute på skolgården.
Utan vare sig kopplingsscheman eller tändstift.
Det sägs att fysikböcker mest är skrivna för pojkar. Män. Eller nåt.
Att det vore klokare att fokusera på kvinnorna. Skissa på en bild av en hårtork, istället för en bilmotor. Till exempel.

Det är möjligt. Ingen aning. Jag äger ingen hårtork.

Fast morsan ägde en. En såndär riktig, med huv på stativ, som dom har på frisersalonger. Där hela skallen åkte in, som i nåt slags röntgenapparat.
Och ingenting hörde man heller därinne.
Det var fränt att leka frisör. En permanent lycka. Särskilt att snurra syrrans hårtestar runt mors illgula papiljotter.
Och vi visste var den röda av- och påknappen satt. Det räckte ju. Åtminstone så länge hårtorken fungerade.
Men.
“Kunskap är makt!”, fastslår läraren envetet.
När eleven ojar sig över det digra skolarbetet.
“Vilket är roligast – att kunna svaren eller inte i en frågesport?”, försöker pedagogen.
“Jag gillar inte frågesport!”, muttrar lärjungen. Och slänger nonchalant med luggen.

Nähä.

Eleven springer i motvind. Det vet han. Men aldrig att han skulle medge det. Aldrig. Bara kanske. Nån annan gång.

Hursomhelst kan det vara klokt att att bilda lag inför frågesporten.
Att placera bergskedjor i fel världsdel eller stenåldern i fel ände av tidslinjen är skamset i sig. Men mindre skamset om du har någon att dela dumheten med.
Nu är det förstås inte alltid bara atomistisk kunskap som efterfrågas i leken.

I julklappshögen under den maffiga granen döljer sig ett nytt sällskapsspel.
Ivrigt river jag bort plasten och kikar ner på kartongens innehåll.
Då ser jag. Att det här nog kanske ändå inte var nåt som stod på önskelistan.

För spelets regelhäfte tycks vara en äckligt omfattande och kompakt historia. Utan både roliga bilder och aha-upplevelser.
Jag hör redan julottan ringas in, långt innan jag är halvvägs i regelboken.
Obemärkt föser jag bort häftet mot familjens analytiker.
Anmäler mig som spelets bankir istället.
Inga problem. Jag kan både sortera sedlar och placera ut frågekorten på rätt plats på spelplanen. Och putsa på spelpjäserna. Också.
Jag skalar en clementin. Nafsar oskuldsfullt på ett kletigt fikon.
Alltmedan jag inväntar analytikerns förenklade version av regelverket.
Jag fyller i en enkät om mitt boende. De vill veta saker om min elförbrukning. Om mega och kilo och watt. Och sånt där.
Jag kan inte ge dem några svar. I princip inga alls.

Det är obehagligt tyst runtomkring mig. Hotfullt svart därute. Min lilla arbetslampa slåss heroiskt mot mörkret.

Själv funderar jag mest på hur strömmen kommer in i sladdarna överhuvudtaget.
Jag har en relation. Vi ses. Men borde kanske lära känna varann lite bättre. Hela tiden blir det så ofantligt många missförstånd.

Jag famlar i ovisshet. Söker svar. Trycker på massvis av knappar. Utan att få respons. Uttalar nåt obehärskat och lämnar uppgiven rummet.

Kanske behöver vi bara lite distans till varann. Imorron kommer min partner säkert att förstå och förlåta. Bara vara mjuk och fin och inte krångla.

Datorn och jag har gjort slut betydligt fler gånger än det finns knappar och appar.
Ibland är leken bara till för ett begränsat antal deltagare.

Han trivs rätt hyggligt. Där på arbetsplatsen, där andra könet dominerar.
Han smälter in rätt bra ändå. Och har inget emot att vara sådär omsvärmad.

Just den här fredagseftermiddan tränger sig ljuset hämningslöst in genom rutan.
Lyser tydligt upp anmälningslistan på personalrumsdörren.
Hans vakna blick kan inte missa.

Såklart vill han vara med. Och ritar exalterat dit sin snitsiga namnteckning.
Klokt att arrangera party när vårsolen väcker lustarna.
Tänker han. Han som just anmält sig till “Vårruset”.
Utan koll är du hopplöst steget efter.
Inte ens en näve sexor garanterar seger på livets egen spelplan.

Veckans “My Cup of Tea”

Julklappsutdelningen var över. Vi satt där, i varsin ände av vardagsrummet, syrran och jag. Klämde på, sorterade och ordnade med klapparna vi fått. Julstämningen kändes sådär lagom tryckt. Inte nåt fel på pennskrinet. Inte på munspelet eller nattlinnet. Men ändå. Önskelistans förstaplats hade med kolossalt gigantiska bokstäver skrikit ut STIGA hockeyspel. Ett sånt med lampor som lyste rött när pucken träffade rätt i målburen. Men inte en endaste av klapparna under granen hade varit tillräckligt stor för att rymma den där hockeyrinken. Inte en.

Julens rafflande hockeyturnering, den som vi redan skissat på i våra unga hjärnor, var plötsligt uppskjuten på obestämd tid.
Sport är bara på lek. Förstås.
Fast det är mest sånt vi intalar oss själva när vi eller favoriterna förlorar den där matchen eller det där loppet vi så gärna ville tro på.

Tioåringen ränner entusiastiskt efter bollarna som går över fotbollsplanens kritade linjer. Uppgiften som kvick bollkalle vid bylagets division 6-match göder drömmarna om framtida proffskarriär. Med nummer 7 och “Ronaldo” på ryggen är den lille bollkallen nästan halvvägs.
Fast sport är inte riktigt vad det var.
I FIFA:s tv-spel bollar tioåringen med proffskontrakt om äckligt många miljontals euron, som vore de luft.
I verklighetens lek är euromiljonerna inte luft. De är på riktigt.
Resultatlistor och sportkanaler haglar över oss i diverse digitala versioner, och det krävs fokus för att hitta rätt i djungeln.
Annat var det förr. I alla fall sena lördagseftermiddagar under vinterhalvåret. Kanal 1 av 2 möjliga. “Tipsextra”. Som gjutet. Lugnet spred sig i en tredjedel av de svenska hemmen, och man visste var åtminstone varenda en fotbolls- och travintresserad befann sig.

Klämkäcke Lars-Gunnar Björklund blev synonym med programmet, som visade glödande engelska ligamatcher. Inte ens engelsmännen erbjöds nåt liknande program. På grund av rädsla för att publiken skulle välja tevesoffan istället för att ta sig till de brittiska arenorna. Allsvenskan däremot var mest en söndagsaktivitet, och därmed inte hotad av Björklunds lördagsgodis.
Jag var barn. Och jag drömde jag också.

Jag fick ett par löparskor. Blåvita finska KARHU. Ni vet, den karelska björnen. Björnen som sitter där stabilt på ett M. M som i “Mestari”. Mästare, på svenska. En bra start. När skorna var knutna och jag trätt den nya, lätta armbandsklockan med inbyggt tidtagarur runt handleden, ja då var jag praktiskt taget redan världsmästare.
Löparbanan bestod i den asfalterade landsvägen som sprang förbi hemmet. Vi stegade upp de 60 meterna med hjälp av fars famnamått. Bondens famnamått, som användes när han mätte grödorna.
Måttet på 180 centimeter gick också att skruva om till tvåmeterslängd.
Vi fick vår sprintdistans. På en väg som var rak. Och ganska jämn. Det jämnaste syrran och jag kunde hitta. Men troligtvis även det mest trafikerade.

Cykelracen gick delvis också på löparbanan. Alltmedan fyrhjuliga fordon hastade förbi, förare la sig på tutorna och mor våndades. Alltihop tills skymningen föll och kvällsmaten serverades.
I flickrummet försvann den orangebruna vävtapeten bak raderna av uppnålade idolbilder. Efter hand behövdes mer utrymme och jag fick ta hjälp av spegeldörren som ledde in till vardagsrummet.
Tejpen på dörren var svår att tvätta bort. Sa mor.

Linda Haglund trotsade både tejpjakt och dopinganklagelser. Hon satt där hon satt. För hon var söt, hade fint burrigt hår och sprang som en gasell.
I Skåne plockas skidorna fram när första flingan faller. För flingan kan snart vara borta. Fast ibland smäller det till och vi hinner till och med valla.

Vintern 78-79 växte en snötäckt bergskedja fram på den fyra kilometer långa landsvägen in till byn. Längdskidor var enda fungerande fordonet, vid sidan av bandvagnarna.
Fast snö får man annars mest på andra platser.

Som i finska Lahtis. Där längskid-VM 1978 skulle komma att bjuda på svenska triumfer.
Att familjen lagom till detta VM skaffade första färgteven spred liksom guldglans bara det. Vi som tidigare tvingats hålla reda på nummerlappar i den diffusa gråa massan av frustande skidåkare kunde äntligen slappna av. Plötsligt lyste tävlingsdräkterna i en mängd olika kulörer, till exempel blått och gult.

Svenskarna var tillräckligt färgstarka för att erövra stafettguldet. Älgfarmaren på andra sträckan, Christer Johansson, växlade över till timmerman Tommy Limby. Orsasonen gjorde sen mer än vad han skulle när han i spåren tog ett historiskt, akrobatiskt skutt över en fallen norrman. Därmed undveks den svenska katastrofen. Slutmannen Thomas Magnuson såg lurig ut i sista backen, ryckte ifrån hemmahoppet Pitkänen och så var begreppet “Magnusonbacken” ett faktum.

Den blågula kvartetten, som hade anförts av slitvargen Sven-Åke Lundbäck, spårade för den sistnämndes femmilssuccé i de finländska skogarna.
Tre år senare fick även Lundbäck en egen backe, när han strax före Oxberg gnetade iväg och skymtade Vasaloppsportalen först av alla.

Under det följande decenniet var det så Dala-Järnas egen Gunde som, tillsammans med bland annat Åsarnas 56:a Wassberg, satte färg på de stora mästerskapen.
Utförsåkning var länge verklighet bara i rutan. Med träskidor på de skånska jordhögarna tycktes både fjäll och alper lika långt bort som till månen och tillbaks.
Tevesändningarna tog oss med till det majestätiska alplandskapet. Medan slalomkäpparna rök glödde min penna, och inte en mellantid gick förlorad där i kollegieblocket.
Stenmarks karriär peakade lagom till högstadieåren. Det var vi som rände till foajén och den inrullade teveapparaten när Ingemar stod i startfållan.

Vi satt staplade på varann och gormade i takt med koskällorna i Madonna di Campiglio. Nåja, några gormade inte alls. Satt mest och pillade naveln, och prisade den nyvunna håltimmen.
Österrikaren Heidegger, Liechtensteins stolthet Wenzel, amerikanska tvillingarna Mahre, italienaren Thoeni och hans lille hårflaxande landsman Gros tillhörde klungan som också jagade hundradelar, och ständigt flåsade Tärnabysonen i nacken.

Fast det fanns bara en vinnare. Vi svenskar kände oss trygga i det.
Ibland bör väl svensken ha vurpat. Men det man inte minns minns man inte.
Året 1956 begåvades utöver “Stenis”, Haglund, Frank och Wassberg även med en talangfull gosse som ägnat barndomen åt att nöta tennisbollar mot en garageport i Södertälje. Garageporten, numera museiföremål i nämnda stad, la grunden till Björn Borgs framgångsrika dubbelfattade backhand och baslinjespel.

Vid fjorton års ålder var talangen brett omtalad, och han följdes tätt av en viss Ted Gärdestad på rankingen.
Själv trampade jag som fjortonåring runt på cykeln och sålde söndagsupplagan av Sydsvenska Dagbladet. Utöver de ihoptjänade slantarna belönades helgslitet med en premie i slutet av året. Jag valde Tretorns orange tennistränare, och påbörjade min tenniskarriär.

Fast på skånska vischan saknades Södertäljes gjutna garageuppfarter. Bollen studsade lite hursomhelst på den stenlagda gårdsplanen, och det bokstavliga ‘singelspelet’ gick sådär.
För karriärens skull tvingades jag byta underlag.
Ändå uteblev framgångarna. För gräsmattan var frodigt grön och maskrosorna fler än i både Melbourne och Wimbledon.
Jag sneglade åt den hårda, mer studsvänliga landsvägen. Där våra löp- och cykelrace brukade gå. Men se, där gick gränsen för en redan prövad moder.
I samma stund som Borg dundrade in matchbollen i den hårda femsetaren mot McEnroe, i femte Wimbledonfinalen 1980, steg vi innanför tröskeln hos svenskbrittiska vänner. Det kändes hisnande att bucklan som Björn lyfte där i tv-rutan i själva verket lyftes bara helt nära, i londonmyllret.

Närmre än så kom jag aldrig Björns karriär. Och svenska tennisundret befinner sig för tillfället på en annan planhalva, en bit från centercourten. Jag får leva på att undret skedde i min tid. Och att jag var nära. Nästan där. Bara nåra backhandslag ifrån.
Inte heller är det troligt att någon tar över stafettpinnen efter Anders Gärderud på ett tag.
Målgången i hindergrenen i Montreal-OS 1976 kan vi alla utantill. Vi ser den spurtande polacken förivra sig och så lämpligt falla över sista hindret. Men minns vi vad han hette, polacken? Njä. Ingen minns en tvåa. Om det inte är en svensk förstås. Och i såna fall minns vi inte ettan.
Förresten var den fallne östtysk och ingenting annat. Och Baumgartl låg kvar nedanför hindret tillräckligt länge för att polacken Malinowski skulle trippa förbi och komma närmast efter Gärderud i mål. Tysken fick nöja sig med bronset.
Tog jag reda på.
I OS-loppet fixade Gärderud nytt världsrekord på 8,08,02, och var förste svensk att ta hinderguld sedan svenska medaljtrippeln i OS 1948.

Men Montreal var inte bara Gärderuds.
Svenskarna fick en ny, het favoritsport när Mariestads Bernt Johansson, i ensamt majestät och lyckorus, passerade mållinjen med nävarna i vädret.
Svenskarna röstade fram ögonblicket som det häftigaste i sommar-OS historia.

Vi vet att Bernt vann på en cykel, men minns vi att distansen var 18 mil på en regnblöt landsväg? Om vi inte slår upp det.
En vältränad kropp. En vältränad kropp i snyggt fodral. Sånt drar blickarna till sig. Inget konstigt med det.

I friidrottens värld finns särskilt mycket vackert att vila ögonen på.

Kjell Isaksson var skönlockig och hade ett vansinnigt charmerande leende. Han var lätt, smidig och utbildad gymnastikdirektör.
Som barn letade han och polarna grangrenar, lagom långa och stabila nog att bli hoppstavar.
Med en annan stav hoppade Kjell 1972 högst i världen, fem meter och femtiofem centimeter.
Den före detta elitgymnasten var mästare i det mesta. I teverutans första upplaga av tävlingsprogrammet “Superstars” 1975 knockade “Isak” självaste Stenmark och en räcka andra svenska hjältar, och visade sig ha talang i sporter han sällan provat. Även om bjässen Ricky Bruch satte hela bunten, inklusive “Isak” på plats i grenen medicinboll. Ricky brölade sig till ett kast så omänskligt långt att gymnastiksalens längd inte räckte till.

Den europeiska versionen av “Superstars” blev också en enkel match för stavhopparen, två år på raken. Och av bara farten knep han som svensk representant även en andraplats i världsupplagan av tävlingen.

Inte långt senare skulle stavkungen tävla på en arena hyfsat nära.
Med löfte om gräsklippning övertygade jag farsan om en färd till storstadens högst sevärda trenationstävling i friidrott.
Hela kvällen befann jag mig på ståplatsläktaren, där i kurvan, så nära stavhoppsgropen jag kunde komma. Nära, men ändå alldeles för långt ifrån.
Kronprins Miro Zalar var där. Men framförallt var Kjell Isaksson där. Han hoppade med stil och spänst, och gick dessutom säkert hundra meter på händer, i pauserna mellan hoppen.

Med skarpt lysande pannlampa sökte och fann jag senare Kjells adress. Ni vet då, före internets tid.
På läckraste brevpappret snickrade jag ihop nåra lagom inställsamma rader om den graciösa hoppstilen och den imponerande handgången.
Han gick på det. Kort därefter viftade brevbäraren med ett brunt kuvert. Adresserat bara till mig. Ett stiligt idolfoto låg inuti, med “Isaks” hälsning, autograf och siffrorna 5,55.

Jag var utvald.
I mitt brinnande flickhjärta konkurrerade trots allt gymnastikdirektör Isaksson med tandläkare Johan Granath. Den senare ägde både ett vackert yttre, muskulösa skrinnarlår och en ett år yngre lika skrinnande broder, Oloph. “Olle”, som han i folkmun kallades, utbildade sig liksom pappa och brorsan till tandläkare. Fastän den västmanländska bruksorten möjligen förväntade sig nåt annat.

Vi såg den tjusiga glidarsporten på tv. Inspirerades och inväntade minusgrader. Grundade med raggsockar, kalasbyxor och lovikavantar, och vandrade till den lilla dammen nästgårds.
Och när raggsocksfötterna äntligen knölats ner i skrillorna hade flera kvartar och en massa energi tagit slut. Det var då kakaon kom in i bilden.
Dammen blev en proffsig skridskooval, sånär som på stenarna och vassen som stack upp lite varstans. Vi la armen på ryggen, så som riktiga skrinnare gör, och nötte varv på varv, tills vintermörkret tog vid. Där på isen var vi bröderna Granath, som fightades i varenda kurva, ända in över mållinjen.
Men systrarna Sandbergs lår var långtifrån i närheten av bröderna Granaths, och det krävdes åtskilligt fler kakaopauser än vad tandläkarna från lilla Kolsva nånsin hört talas om.
I verkligheten var “Olle” hursomhelst oftast skäret efter storebror.

Efter framgångar i både tiokamp och bandy blev Johans satsning på skrillor utan boll en synnerligen lyckad historia.
I dåtidens Västberlin skrinnade de väldiga lårmusklerna hem sprint-VM 1976. Trots att arrangörerna glömt att slå på kylaggregaten inför tusenmetersloppet.
Mitt hjärtas två kombattanter gick 1977 en match mot varann i ett nytt tävlingsprogram i rutan, “Superswedes”. Hurtige Lars- Gunnar Björklund fick chansen som programledare även här, tillsammans med sammetsrösten Göran Zachrisson.
Svenska idrottsprofiler simmade, rodde, terränglöpte, träffade basketkorgar och pingisbollar och kastade varpa.
Längdåkare Lundbäck, van vid nötning på de norrländska myrarna, galopperade i en egen division i den kuperade terrängen. Elitgymnast Isakssons armhävningar på barren var överlägset flest. Bandyns Bernt “Bempa” Ericson var bäst på att vara rolig.
Men ingen cyklade som Johan Granath. Han kunde slå av på takten nästan innan han börjat trampa. Det var väl låren. Låren.
I “Superswedes” sammantagna resultatlista räckte låren ända till guldplatsen.
Kjell Isakssons charmiga leende var precis lika charmigt som förut, men på hans prispall syntes bara en ynklig tvåa.
Vad kunde jag göra? I mitt hjärta var de båda eviga segrare.

Fast egentligen var det väl kanske Johans tur. Både i 1975 års svenska “Superstars” och i “European Superstars” året därpå hade “Isak” faktiskt tandläkare Granath bakom sig efter slutgrenen.
Åttiotalet tillhörde andra skrinnare.
Med en läkarexamen, tänder blänkande vita och lår som dessutom dög till start i cykelns “Tour de France”, ägde amerikanen Eric Heiden likheter med den svenske tandläkaren.
Men mest ägde superstjärnan Heiden på isen.
Han svarade för en makalös insats och såg till att amerikanska baneret vajade högst i varenda en av de fem disciplinerna i Lake Placid-OS 1980.
Och Eskilstunas ess Tomas Gustafson bärgade under sin karriär betydligt fler mästerskapsmedaljer än någon annan svensk nånsin gjort.
Oavsett vad. I min sinnevärld var Johan Granath fortsatt varvet före alla andra.

En gång mästare. Alltid mästare.

Fenomenet Ingemar Stenmark spöade skiten ur mer än decenniet yngre atleter i 2011 års upplaga av tävlingsprogrammet “Mästarnas Mästare”. Med sina furiösa jämfotahopp upp på en alldeles för hög mur fick han motståndarna att skaka likt slalomkäpparna i Madonnas svartaste pister.

Mångsidige Kjell Isaksson blev i sitt nästa idrottsliv framgångsrik elitbowlare. Och på händer går han säkert än.
Musik sporrar inte sällan en idrottare. Toner i öronen kan göra underverk.
När Ricky Bruchs diskus nådde dryga 71 meter och svenskt rekord 1984, hade malmöprofilen laddat upp med en annan malmöikons sinnligt befriande “Skuggor i skymningen”.
Diskuskastaren lovordade ofta Dan Hylanders genialitet, och Dan tackade genom att sjunga om både änglar och sjakaler då Ricky fördes till sista vilan.
Sport innebär risker.
Går det riktigt illa så kan det gå riktigt illa.

Solen sken grant den där septemberdan 1978. Vi hade lunchrast och tog en sedvanlig vända från skolan till snabbköpet. Men nån vanlig dag blev det inte alls. Butikens löpsedlar klargjorde att Ronnie Peterson, vårt lands främste formel1-förare, inte klarat kraschen på italienska Monzabanan dagen innan.

Det var då den sköna septembersolen plötsligt försvann långt bak molnen.
Minutiösa förberedelser i månader och år tar möjligen idrottaren dit denne vill. Men hur vässad den fysiska formen än må vara kan det skita sig i alla fall.
En dålig dag. En halsinfektion. En isfläck. Och allt arbete är alldeles, alldeles förgäves.

Karriären kan vara över på ett löjligt kort ögonblick. Johan Granath tog till exempel, bokstavligen talat, ett felskär när ena skridskoskenan kapade hälsenan på andra foten.
Åtminstone för den som inte är insatt kan vissa sporter och företeelser i dessa te sig rätt märkliga.

Det är inte helt lätt att se poängen med att segna ner i en boxningsring. Även om motståndaren ser den poängen.

Grus i brallan från längdhoppsgropen verkar inte alls behagligt. Likväl väljer hopparna de korta hipstershortsen.

Så har vi vattengraven i hinderlöpningen. Vem vill på allvar ha sjöar i skorna? Som väl orsakar skavsår? Resten av loppet.
Kanhända håller man sig bara krampaktigt fast vid tävlingsgrenens historia. Som från början handlade om ett naturligt tävlingslopp över stockar, sten, åar och diken i det böljande brittiska landskapet.

Och elorgeln då, den som hysteriskt skränar – som det känns – falska toner i hockeyhallen, just när man minst vill höra den. Ja, vill man nånsin höra den? Vem kom egentligen på idén?
Sport är ett oändligt begrepp. Det rymmer inte bara bollar och tiondelar. Det rymmer smärta. Passion. Ja, till och med falsk orgelmusik.
Jo. Så var det ju den där julaftonen. När syrran och jag lojt satt och klämde på de öppnade klapparna.
Det knackade plötsligt på den teakoljade ytterdörren. Ja, märkligt nog var det bara far som hörde det. Men i alla fall.
Mormor och farmor slutade knäcka nötter. Det blev precis helt tyst. Vi reste oss ur klapphögen. Trippade efter far ut i hallen. Men höll oss på betryggande avstånd när dörren öppnades för den sene gästen.
Vi hörde far säga nåt till nån därute på trappan. Ja, för visst fanns det väl nån där? Och när far stängde dörren mot julenatten bar han på ett jättepaket. Alldeles för stort och hårt för att rymma fler pennskrin eller nattlinnen.

Tomten fanns. Det visste vi nu med säkerhet.
Och, mina vänner, denna lilla julsaga bär förstås på ett budskap.
Vad ni än gör så glöm inte bort brädspelen, frågesporterna och eventuella hockeyspel i det stundande helgflänget.

Glöm heller inte bort att sport bara är en lek. Ja, ifall du inte råkar vinna alltså.
Veckans “My Cup of Tea”

Tacka vet jag lördagsutdelningen. Postens välsignade lördagsutdelning. Som gjorde att jag slapp tråna mer än två dygn efter nya heta brev.

Man kan samla på allt möjligt. Själv samlade jag på adresser. Jag hittade dem lite varstans. I tidningar. På vandrarhem. På läger. Vänkretsen från här och där och andra ställen växte sig strax hyfsat ansenlig. För var och en av vännerna hade jag vad som idag säkert skulle kallas en “profil”. Sammanställda på särskilt utvalda, dekorerade papper. Fastnålade på anslagstavlan.

Fast ibland blev de nästan lite väl många, pennvännerna. En av dem valde jag mest för hennes för- och efternamn. De var desamma som min systers. Och efter första brevet blev det ännu lustigare. Min systers namne, min nya vän, visade sig i sin tur ha en egen syster, vars namn var identiskt med mitt.

Men nä. Inte ens sånt garanterar en livslång kontakt.

Vi var brevskrivare. Saligt ovetande om sekundsnabba sms, massiva facebookflöden och självbekräftande selfies. Vi hade fullt fokus på att hitta fräcka brevpapper och köpa frimärken av rätt valör. Och att rota fram och skicka passande porträtt utan alltför många år på nacken.

Som en naturlig följd utav skrivandet blev jag även passionerad frimärkssamlare. Mitt samlaralbum var både stiligt och välfyllt. Keramikvasen, den bruna, som en dag stod aningen för nära albumet, var också välfylld. Med halvsurt blomvatten.

Mitt skrivbord var heligt. Det var jag, bordet och det väldiga fönstret med vy över nejden. Och så var det en katt eller två. Timmar sprang omärkt förbi. I en tid då kulspetspennor ännu hade en strykande åtgång.

Vi skrev. Som vi skrev. I princip åkte nya brev iväg med vändande postbil.

Korrespondensen var intensiv och ville aldrig ta slut. När vi rabblat varendaste kaninnamn och avhandlat om vi på allvar verkligen “kysst någon pojke”, blev texterna längre, mer djuplodande och skrivna i förtroende.

Det bubblade. Ämnen dissekerades ner i minsta atom. Studier och tentor som borde gått annorlunda. Partyn. Som borde gått annorlunda. Första jobben. Relationer som svajade eller brann.

För oss fanns oskrivna lagar. Om ett slutet forum. Där ingen nånsin behövde vara rädd att falla. Vi höll hårt om varandras själar. Kände vägen till varandras lönnfack. Bara vi.

Brevpapper lades till brevpapper. Fick ofta med möda pressas ner i det löjligt klena kuvertet. Och krävde åtminstone dubbelt porto.

Vissa kontakter höll i sig ett tag. Vissa var för alltid.

Vi möttes mest i pennbläcket, mera sällan fysiskt. Fast oddsen att överleva tiden som fastnålad profil på anslagstavlan var hursomhelst bättre efter att möten skett också i verkligheten.

Den smala vindstrappan leder mig till ungdomens skrivbord. Där delar av fyra decenniers korrespondens doftar både vind och nostalgi. Ordningen i de tjocka brevbuntarna är långt ifrån organiserad. Jag färdas från då till ännu längre tillbaks – och framåt igen. Fastnar snart i texter.

Läsningen är bitvis riktigt roande, bitvis rätt häpnadsväckande. Mittibland vännernas ord serveras sanningar om mitt eget liv. Nakna, inte alltid så vackra sanningar – men trots allt sanningar. Det kan jag vara alldeles säker på. För det var ju det som var grejen. Att kunna blotta sig men ändå duga.

Jag hittar alltfler bitar till pusslet av mig själv. Ju mer jag läser.

Jag hörde om två som brevväxlat i en evighet, och sent i livet bytte tillbaka breven. En klok idé. Pusslet bör gå ännu snabbare att lägga då.

Att skriva är ett sätt att tänka. När du skrivit klart kan du ha svaren på dina egna frågor.

Ibland har känslorna bråttom ner i pennspetsen. Eller vad du nu skriver med. Kanske lite väl bråttom.

Ordval blir fel. Formuleringar misslyckade. Och det skrivna finns där. På pränt. Går inte att ångra. Sms eller snigelpost. Oavsett leveransmetod är det förmodligen lika kört i alla fall.

Ord väcker sinnena.

Den sinnrika deckardrottningen Agatha Christie tog livet av en hel hop genom “Mord per korrespondens”.

Brist på kommunikation kan å andra sidan också vara direkt dräpande. Missförstånden kommer då, så att säga, som ett brev på posten.

Galet ordval kan vara illa nog. Kosta dig sargad vänskap. En underkänd tenta. Ett missat jobb. Eller, ännu värre, en kärlek.

Jag har förstås ingen statistik. Och passar mig för att generalisera. Men troligen är det inte nån direkt överdrift att påstå att kvinnor skrivit både fler och längre brev än män genom tiderna. Att kvinnor i högre grad dessutom bjudit mera frikostigt på sitt känsloregister och lämnat fler detaljer än vad som möjligen är nödvändigt.

Inte ens poeten Dan Hylander fick till nåt brev. Men en bra låt.

“Och träffar du Anna, så säj att jag tänkte skriva. Men allt som var viktigt föll emellan raderna”…”Vi delade värme, vid fuktiga dikeskanter, men var bara främlingar på väg åt samma håll”…

Men hon gör att gott försök ändå, för att väcka lusten igen, hon Anna. “Hon skickar mig vykort, från främmande länder, stränder. Exotiska lockrop från de platser jag vill se”…

Det är nåt sensuellt och vackert över det. Längtan. Åtrå.

En textrad. Ett fotografi. De lever så länge de finns.

Lite oklart hur Eleanor kom in i bilden. Lär ha varit en veckotidningsannons, för sådär sjuttio år sen. Men ändå. Den rent fysiska bilden av fars amerikanska “penpal”, en mörk skönhet, bländar ännu min mor en smula när hon öppnar det gamla fotoalbumet.

Den unga kärleken bodde inte alltid nästgårds. Den var ibland lite mer på avstånd. Man kunde ta telefonluren och ringa. Om man vågade. Med risk för tunghäfta och fåniga fniss. Annars fick man skriva brev istället. Lättare kanske. För att hinna tänka mellan varven.

En kärleksbetygelse var det att byta halsband. De runda, i silver. Med sitt ingraverade namn. En gång bytte jag per post. Medan hjärtat dunkade utanför kroppen öppnade jag brevet, som rasslade så skönt. Rasslet var inlindat i en liten lapp. Med text som spretade och sa “Här får du mitt haldspand”.

Det blev smått jobbigt redan där. Elden falnade liksom lite redan innan jag knäppt smycket runt halsen.

Det kom en sommar då jag var klädd i tight, obekväm kjol och bar resebyråns logga på den gula skjortan.

En dag damp det ner ett vykort från paret som bokat resa genom mig. De ville bara tacka för den goda service jag gett dem vid köpet. Överraskande och nästintill rörande. Minuterna innan hade jag nästan hulkat inkrupen under kontorsbordet. För ett annat par hade gapat i min telefonlur och skildrat katastrofen. Att det föll kottar på deras tak, där i stugan i danska Strandskogen. Självklart ville de byta boende.

Det fanns väl en anledning till att jag sparade det nöjda parets rader i mina gömmor. Och det var ett gruvligt misstag att låta ungdomens kärleksbrev gå förlorade. Det blev väl bara så, på grund av dåvarande ointresse – eller sentida svek. De amorösa texterna hade varit fin medicin, om än utgången sådan, att plocka fram när man sitter där, slickar sina sår och känner sig lite mindre älskad. Och inte längre får några kärleksbrev alls.

Det skickades vykort och födelsedagskort till höger och vänster, från jordens alla hörn, och till och med från grannbyn ibland. Med längre eller kortare hälsningar.

Bildcollagen, de vettiga visdomsorden och smålustiga ordstäven som nätvärlden nu skickar oss – ja, det var dom som tidigare prydde korten.

Inte alltid var det lätt att hitta rätt kort. Inte på grund av bristen på dem, utan snarare tvärtom. Utbudet var kolossalt. Speciella kortbutiker dignade av gottigheter, och jag kunde ägna oproportionerligt lång tid åt att botanisera. På tågluff blev det ofta bekymmersamt. Den otympliga ryggsäcken rev jämt ner åtminstone ett vykortsställ i de trånga butiksgångarna, under jakten på det optimala kortet.

Vykortsutrymmet räckte sällan till för att återge alla seriösa och mindre seriösa reseupplevelser. Bokstäverna växte sig mindre och mindre, och krävde förstoringsglas för att tydas.

Men för den som inte är så mycket för att lägga ut texten, ja, för den som kanske är man eller så, så går det bra att nyttja vykortsbaksidan för sina artistiska anlag istället.

En del post når fram långt efter din egen hemkomst från nåt äventyr. Ibland ännu senare. Ibland inte alls. Brev har eftersänts när man flyttat än hit, än dit. Och man hoppas att inga kommit bort.

En jobbansökan till en fransk vinodling tog hiskeligt lång tid på sig för resan tur och retur. Vi blundade och längtade och drömde under tiden, jag och väninnan. Praktiskt taget hade vi redan trätt på oss vindruvstramparskorna när beskedet kom, i den gröna lådan. “Non, Mesdemoiselles!”. Inga exklusiva franska viner för oss. Nä, faktiskt inga viner alls. Ty svenskarna hade på den tiden ingenting med EU att skaffa. Skyll oss själva. Punkt. På det vita, kalla pappret som hånskrattade oss rakt upp i ansiktet.

Jag och väninna nummer två ändade upp i en annan fransk by istället. Där snö och skidåkning var lockelsen, men där det för all del såldes franska vinbuteljer också. Nu sket det sig med jobbet även där. Det var visst nåt om en missad skitig handduk vid provanställningen på hotellet. Jaja. Shit happens, bokstavligen. Vi bestämde oss för att ändå dröja kvar ett tag i alpluften, och fick familjen och vännernas brev skickade till en “Poste Restante”-adress. Vi stod i evighetslånga köer för att hämta dem, där på byns lokala postkontor. Brevfrossarorgierna i tolvmannalägenheten blev en av veckans höjdpunkter. Borta bra. Hemma lite bättre. Åtminstone när man är borta.

Skidväninnan ryggsäckade sen både ett och två varv runt klotet. Hennes långa äventyrsreferat till manlige polaren på hemmaplan var regelbundna och imponerande i sig. Men minst lika mycket imponerade polaren. Som kopierade varje reserapport, vek ihop omsorgsfullt, stoppade i kuvert, adresserade enligt en diger adresslista och distribuerade till resten av oss andra hungrande vänner.

Under några år huserade jag i en studentkorridor. Ja, ingen vanlig sådan. Tio minimala rum. Väldigt minimala. Tio hyresgäster. Bara kvinnliga. För säkerhets skull. Och för att vara ännu mer säker så fanns vicevärden i en lägenhet i samma korridor.

Vicevärd Sonja dyrkade maniskt sitt lilla kvadratiska memoblock. De små handskrivna lapparna satt upptejpade lite överallt. På köksdörren, i tvättstugan, i duschen. Ja, till och med i kylskåpet. Och när vi på håll skymtade en lapp, anade vi sällan några positiva vibbar. Medan vi läste den smått svårtydda handstilen kunde vi förnimma lilla Sonjas högljudda röst, på bredaste kristianstaddialekt.

“Hyran imottagis tacksamt ida imellan 14.30-18.30”. Så stod det på memolappen på köksdörren. Jo, visst såg jag den. Men jag hade väl annat att tänka på. Kvällens kårfest, kanske. Tja, vad vet jag. Vid tredje påminnelsen, tredje memolappen, hade Sonja hursomhelst plockat bort det där om “tacksamt”. Tonen var nu lite mer hotfull sådär.

Den dan det kom upp en hotfull lapp om en “icke avstängd spisplatta”, då var jag rätt tacksam att jag inte alls var på plats. Fast jag bör väl antagligen vara tacksam för att Sonja fanns där. Och kunde vrida av reglaget till plattan där jag kokt tevatten.

Min lilla röda adressbok lider av lösbladssjukan. Efter fyra decennier har flertalet sidor släppt taget från pärmen. Det gäller att öppna varligt. Bläddra lika varligt. Bladen rymmer mest överkryssade adresser, inaktuella. De ännu ej överkryssade får antas vara gällande. Men om man gärna vill så går det att hämta gatunamnen även under kryssen. Den som härjat runt en del här i livet, och vill veta var hen varit, kan möjligen hitta svaren i min lilla röda. Kanske klingar ett tidigare telefonnummer plötsligt också synnerligen bekant.

‘Sajberspejs’ må ha sina fördelar. Och har gjort saker smidigare. Många gamla kontakter har blivit levande igen. Men så värst uthålliga är vi inte numera. De långa breven har mest blivit till korta meddelanden. Den trånande längtan efter postmannen har lagt sig. Om det är helg eller vardag spelar inte längre nån roll. Brevutdelningen sker nu varje dygn, varje timme, varje sekund.

Tack för ordet.

Tid att avrunda. Måste kolla inkorgen.

Veckans My Cup of Tea

Skivspelarstiftet har harvat många fler timmar, veckor och år än vad som får anses vara rimligt. Nu är det kört. Hela skivspelararmen kasar okontrollerat på vinylen, ända in till mitten. Det blir inga toner idag. Men kanske redan imorgon. För skivknastret har fått en revival och ett nytt stift bör finnas bara en stenkaka bort.Det finns julklappar man minns bättre än andra. Första LP-skivan, till exempel. Jag var elva år och det kändes som om jag längtat precis lika länge. Längtat efter honom, Jan “Harpo” Svensson. Till sist dök han upp, på julaftons kväll. Plötsligt stod han bara där, barfota, stödd på sin vandringskäpp med ringklocka. Och med en röd scarf knuten runt halsen. Grann som en Moviestar. Jag kunde aldrig sluta fingra på konvolutet.

Skivspelarstiftet var ännu friskt vid den här tiden, men nöttes betänkligt denna julhelg. Harpos rena stämma ljöd konstant, dygnet runt, från flickrummet ut på hela bygden. Så att jultomten började ångra sin givmildhet.

Den lilla kassettbandspelaren hade tomten kommit med ett par jular tidigare. En delad klapp till mig och min syster. Då satt testbandet i. Där man hörde den butiksanställde ingående instruera min far om apparatens funktioner. Inspelningsknappar, bakåtspolning, mikrofonuttag. Ja, hur avancerade den tidens apparater nu kunde vara.

Tillsammans med skivspelaren utgjorde bandspelaren grunden i vår radiostudio. Vi plagierade Elfvings långkörare “Upp till tretton”. Gjorde häpnadsväckande intervjuer och spelade önskelåtar från alla plattor som låg i drivor framför oss på golvet. Det fanns singlar och LP-skivor. Och så fanns det stenkakor. Dessvärre. För på jakt efter en annan skiva i högen råkade någon, jag säger någon, sätta knät i “Oh, Mein Papa”. Fars förlovningspresent till vår mor. Och stenkakor är inte alls hårda som sten.

Med både skivspelare och bandspelare blev syskonstriderna färre. Men det kunde hetta till utav andra anledningar. Som den där helgen när syrran log brett och ögonen glimrade. Hon skulle få fara ända till Malmö och dra med kompisen till Björn Skifs konsert. Björn Skifs!?! Så han fanns alltså på riktigt? Tanken var svindlande.

Jag hoppades in i det sista på att få följa med. Eller att konserten åtminstone skulle bli inställd. Istället blev det en smärtsam afton. Också för mor och far. Volymknappen på bandspelaren gick inte att pressa högre upp. Jag lät flickmagneten Skifs sjunga sig hes medan jag själv vrålade ut min förpubertet.

Inte en endaste en på denna planet ber frivilligt om att vara lillasyster.

Jag hade också svårt att smälta händelsen på den blekingska landsbygden. Familjen var på genomresa och vi skulle lämna byn redan nästa morgon. Då plötsligt fick jag syn på den. Affischen. Barfota-Harpo skulle frälsa sina lyssnare tjugotvå och en halv timme senare. Och jag skulle inte hinna bli frälst. Det gick inte att ändra på. Den beigebruna SAABen hade redan nått över småländska gränsen när skönlockige Jan Svensson rev av första ackordet och visade framfötterna i den nakna blekingska sommarkvällen.

Det gick bättre i huvudstaden. Vi lantisar betade av sevärdheter och nådde så småningom Gröna Lund. Samma vår hade Björn Skifs sjungit att det bara blir värre framåt natten så lidelsefullt att melodifestivaljuryn gett honom segern.

Pugh Rogefeldt, i randig kavaj och glansig discoskjorta lik den jag bar på de coolaste kalasen, spann vidare på dito natt-tema, knep bronsplatsen i samma festival och fick även han fansen att skynda till de svenska scenerna.

Just den här sensommarkvällen råkade Pugh dra in på Gröna Lund med sin hippa “Nattmara”, och för ett tag lyckades jag förtränga den försmädliga fadäsen därnere i Blekinge.

Och storstadens nöjesfält bjöd lantisarna på en rejäl jackpot. För det blev ännu bättre. I publikhavet, få metrar bort från oss, stod en annan legend och hans sköna flickvän. Bara vi tycktes ha upptäckt dem. Jag puffade på min syster och rotade fram papper och penna. Stod själv fegt kvar. Skickade syrran. Som lommade iväg. Bara sådär. Utan att kräva nån gentjänst. Och tillbaka kom hon med både Ted Gärdestad och Helena Anliots signaturer.

Storasystrar överraskar ibland.

Som frisör övertygade syrran däremot inte alls. En dag pekade jag på jätteplanschen som var fastnålad på den orange vävtapeten i flickrummet. ABBA-Fridas lugg. Syrran nickade. Och klippte. Och klippte.

Det tar tid för luggar att växa ut.

Helgerna följde ett mönster. Morsan trallade med och tog små danssteg till Melodikryssets musikillustrationer. Alltmedan dammvippan valsade lätt över hyllorna. Och lördagsnöjet fortsatte när nya heta Svensktoppslistan presenterades.

Vart vi än gick nynnade vi på nån melodislinga. Det blev som det blev. Vi fick inte alltid till texten. Varken på svenska eller engelska. Men vi låtsades att vi visste. Och vad spelade det för roll om orden blev fel. Som när Bonnie St Claires “Waikiki Man” fick heta “Why kick the man”. Ingen större skillnad.

Låtar i original är roligast. Du tror att versionen av en låt du hör första gången är originalet. Det kan visa sig att du har väldigt fel. Och ifall du har väldigt fel kan du faktiskt känna dig grundlurad. Jag och Cecilia spelade “No woman no cry” en hel sommar utan att veta att Boney M snott låten av reggaekungen Marley. Phil Collins åttiotalshit “You can’t hurry love” kändes som en typisk B-sida när The Supremes version från 1966 dök upp som gubben ur lådan. Och när jag så erfor att “Hooked on a feeling” var ett amerikanskt påfund och alls inte Skifs egen skapelse, ja då blev det bara för mycket.

Radions musikprogram blev med tiden bara fler. Hitlistorna växte sig många och långa. Vi hetskonsumerade Tracks, Skivspeglar och Eldoradon. De största hittarna spelades sönder och samman. Också i alpbyarnas timmerstugor, där afterskin lockade så många att till sist bara borden återstod för pjäxdansen. En dans som krävde ölstövlar en masse. Superhittarna spelades i nån “extended version” med extra extra allt, ända tills pjäxtårna ändrade färg till lila och skidliftpersonalen tryckte på startknappen igen. I den hälsosamma, alpfriska morgonluften.

Vi letade efter kassettbandspelarens inspelningsknappar i tid och otid. Det var en sport i sig att trycka på knapparna i precis rätt mikrosekund. Också för att säkert få med låtarnas avannonseringar. De väsentliga avannonseringarna. Som vi lärde oss att rabbla utantill lika perfekt som låtordningen på de ihopsnickrade banden. Såklart. För kassetterna fick ihärdigt snurra, på härsan och tvärsan, hit och dit, fram- och tillbaka, upp och ner. Och på alla andra håll.

Det ska medges att det fanns älsklingar. Det var inte direkt en slump att Eagles “Hotel California” och ELO:s “Livin’ Thing” fick chansen på mer än ett band.

Och så länge inte själva kassettbanden trasslade ihop sig så hade vi dåtidens Spotifylista omsorgsfullt paketerad och klar. En Spotifylista som dock tog så väldigt mycket mera plats. Så mycket utrymme att det krävdes en hel plastkasse inför tågluffen. Exklusive freestylen, den röda.

Men i ett förvirrat ögonblick, med bråttom iväg till tågstationen i Paris utkant, glömde jag kvar den oersättliga plastkassen på vandrarhemmet. Inga efterforskningar eller förfrågningar gav nånsin nåt resultat. Mina rykande, minutiöst ihopmixade listor – som, okej, i ärlighetens namn delvis också var Kindvall, Elfving och Alinges – kom aldrig till rätta. Förmodligen flyttade de hem till nån annans freestyle.

Kan man överhuvudtaget komma över sånt?

Det blev till att fokusera på plattorna istället. Fylla på skivbackarna. Där somliga mästare skulle komma att bli…tja, vad ska jag säga…överrepresenterade.

Flera decennier efter katastrofen i den blekingska sommarnatten, ja nästan ganska nyss, fick jag ändå chansen att skaka hand med sympatiske Jan Svensson. Han drog sin artisthistoria och några välbekanta toner på en scen alldeles här i närheten, och jag hade ingen beigebrun SAAB som stod och väntade på mig.

Harpos hjässa var nu mer naken än tårna. Men stämbanden rysligt välbehållna. Plötsligt var jag elva igen, snön gnistrade i julenattens månsken – och skivnålen gick för högtryck.

Det finns stora möten. Och ännu större. Som när man blir starstruck på riktigt. Av en sann Moviestar.

Jag behöver ett nytt skivstift.

Veckans My Cup of Tea

Den ståndaktige, rödrockade tennsoldaten tillhörde Palle. Palle Glittre, en dansk tonårsdreng som levde ett ordnat liv med sina föräldrar i en rymlig lägenhet på Köpenhamns Vesterbrogade.Tennsoldaten föreställde Frederik, som under pappa kungens sjukdomstid agerade dansk kronprinsregent. Mitt i ett brinnande världskrig. Han var populär bland sitt folk, Frederik. Omtyckt. Inte minst för sin bestämda hållning gentemot tyska ockupationsmakten.

Likt många andra danskar höll Palle Glittres familj en låg profil när tyskarna tog deras land i besittning. Mot tyskens totala överlägsenhet i det mesta fanns helt enkelt ändå inte mycket att göra. Mer än att försöka överleva och tro att det onda hade ett slut. Och i ett land där gårdarna ännu låg relativt tätt, gick det hyfsat att överleva. Kotletterna på Palles middagsbord var i princip lika stora som förut.

Andra fick fly, både för att finna mat och husrum. De judiska församlingarna angreps, och tusentals öden slutade i gaskammaren. En del hann rädda sig över sundet, för att söka skydd i svenska hem. På ovanvåningen i mormors föräldrars bostad fanns en plats för paret Wolkowicz. Deras tacksamhet mot min mors familj är lätt att förstå sig på. Men rädslan paret ändå ständigt levde med visste egentligen bara de själva något om.

När fredsklockorna ringde våren 1945 jublades det över världen. De vuxna tjoade. Barnen förstod att de också borde vara lyckliga. Och från skolgårdar släppte de ifrån sig ballonger, så som de blivit tillsagda.

Fredens tid. Många inkallade kunde återvända hem. Rullgardiner som dragits ner av skräck för nattliga flygräder rullades upp igen.

Matransoneringen var ett minne blott. Kaffebönorna räckte till fler koppar. Stadsborna kunde fylla skafferiet igen. Utan att behöva cykla de många milen till farmor och farfars gård, där hönsen värpte ägg i samma takt vare sig det var krig eller ej. Fullastade bananbåtar seglade åter över oceanen, och fruktens gula skal lyste vackrare än nånsin förut. Vart man än vände sig gick det nån där och nynnade på “Når det kommer en båt med bananer”, den norska superhiten, som fått en svensk version med Harry Brandelius. Farmor nynnade också. Hon som annars aldrig tog en ton.

Plötsligt blev allting möjligt igen. Svenskarna tog på nytt färjan till grannlandet. Och grannfolket hade i sin tur längtat sig fördärvat efter kontakter med omvärlden.

Det var då, bara månader efter krigsslutet, som min far gjorde sin andra danmarkstur i livet. Med öppen famn och sällan skådad hjärtlighet togs han emot. Köpenhamns scoutgossar välkomnade pågarna från sin skånska vänort till två dagars fredsmanifestation och upplevelser som ingen nånsin skulle ta ifrån dem. Inte ens tyskarna.

Palle Glittre imponerade med trolleritrick och hans omhuldande moder stekte väldiga kotletter med stor omsorg.

Min far fick en sängplats på Vesterbrogade den natten, och sov en alldeles särskilt djup sömn.

De möttes bara en gång. Men lika stort som köpenhamnsäventyret var för den skånske pågen, lika stort var det för paret Glittres son. Så stort att han skänkte min far sin allra käraste ägodel. Den rödrockade tennsoldaten.

Efterkrigsåren andades massor av livslust. Optimism. Framtidstro.

Ännu var TV:n några år bort. Desto viktigare var radiosändningarna, som blev allt fler. Elektriciteten hittade hem till fler hushåll, och radiobatterierna lades undan.

Svenskarna blev ett läsande folk. Det lästes böcker som aldrig förr. Lokaltidningen var ett självklart inslag i hemmen, och “Idrottsbladet” försåg de sportintresserade med nyheter tre gånger i veckan. Tidningarna fanns att köpa i lanthandeln, där min far fått anställning som sjuttonåring. Så snart han fick en stund över var han där i tidningshörnan och nosade på idrottsskrifterna.

Kriget hade satt stopp för olympiska spel efter 1936, och tolv år senare var suget efter idrottsliga framgångar större än nånsin. Äntligen var världen redo igen. Och svenskarna hade haft helt andra möjligheter till förberedelser än de krigssargade nationerna. Utav bekanta själ skulle dessutom både Tyskland och Japan uteslutas ur spelen 1948.

Olympiska Vägen låg tämligen rak för di svenske.

Och bra gick det. Så bra att min far skruvade upp volymknappen på sin nya, elektrifierade radio.

Den engelske radiorösten gick upp i falsett när han från London-OS refererade trestegstävlingen och guldhoppet av “Ah-man”. För det var förstås så svenske Arne Åhman fick heta med engelsk artikulation. Och “Ah-man” var onekligen ett passande namn på den främste i hoppgrenen.

Men från pressläktarhåll gnälldes det om resultattavlan, där resultaten från de sista hoppomgångarna dröjde. “Orkade herrarna därnere inte med? Var det ett par snygga flickben som intresserade mera, vid 100 m-starten, eller tyckte man det var på tiden att tända en cigarett?”

Guld-Åhman beskrevs som en “sympatisk, välväxt grabb med Ådalens poesi i blodet och sundhet i livsföringen”. Dessutom var han “blivande folkskollärare”.

Och se, det där med yrkesprofessionen tycktes vara väl så viktigt som idrottsprestationen.

Jag minns den gången min farmor berättade om väninnans barnbarn som utbildat sig och fått “en fin plass”. Jag är inte helt säker på vad hon menade, farmor. Men jag har funderat på det då och då genom livet. Vad är en “fin plass” egentligen?

I Olympiatidningarna, som sammanfattade spelen i London och St Moritz 1948, haglade hursomhelst både medaljerna och epiteten. Och kanske blev yrkesidentiteten särskilt viktig att nämna just för att ingen tilläts ta betalt för sina idrottsinsatser.

Vad sägs till exempel om:

“den 30-årige svarvaren”

“värnamoköpmannen”

“dalalöjtnanten”

“den glade målaren”

“den lille nordafrikanske banktjänstemannen och förre krogutkastaren”

“den danske saxofonisten”

“den nyvordne fotografen, en mörk trivsam grabb med karakteristisk lugglock i pannan”

“den orädde södertäljefrisören”

“den behagliga balettdansösen”

“brandmannen från Sverige, som förstod att ingen skulle släcka den förtärande eld som brann i 26-årige pragmilitären Zatopeks segerladdade vilja”

“den krullhårige, gemytlige tandläkaren från Nya Zeeland”

“den muskelgranne linjearbetaren”

“han som förståndigt kastat om yrke och blivit lantbrukare för att få friska krafter”

Och vidare:

“gävlefriskusen”

“terriern från Eskilstuna”

“vårt prydliga hopp”

“den övertränade flinke fransmannen”

“biljardkulan, den korpulente farbrorn” (en turkisk brottare)

“den bildsköna”

“två enkla svenska pojkar”

“den ljuse och pojkaktige finnen”

“de friska simmarflickorna”

“en smula kutryggig, tunn man”

“påfriskaraktiga amris och canadicker”

“de gamla rutinerade mannarna från kontinenten”

“den trivsamme amrisen”

“snitsigt gråskrudade slalomflickor och skridskosessor”

“tränade rufflare”

“malliga amerikanskor”

“skulpturalt sköna”

“den ansiktsskrynklige ungraren”

“ett hänsynslöst muskelknippe från Svarta Havet”

“magyaren som ser ut som en misshandlad boxare i ansiktet”

“hetlevrade sydlänningar och musketörer från både Frankrike och Ungern, som fäktade likt en d’Artagnan eller film-Zorro”

Minsann. Information som knappast lämnar några frågetecken.

I efterkrigstidens första sommarspel övertygade de färgade och tog sina första medaljer. Samtidigt som det fanns vita som vägrade bo på samma hotell som svarta, började journalisterna med försiktighet att skriva om de färgades imponerande insatser. “Mörkhyade representanter gjorde en förfinad och bestående goodwill för sin färg”. En tävlande beskrevs som “den välskrattande pojkgunstlingen” och en annan sades vara begåvad med “en idrottens mest utvecklade kropp”. De mörkhyade “gav svart på vitt att svart är lika bra som vitt”.

Men hudfärgen var alltjämt väsentlig att omtala. Londonspelens “Svarta tragedi” bestod i “negerns muskelbristning, när han kastade sig i gräset, borrade hjässan ned i jorden och åkallade sina förfäders gudar”.

I fotbollsfinalen var svenskarna numret större än jugoslaverna, och innan dess hade “koreanen, den lille sneögde backen” fått däng av Gunnar Nordahl och dennes lagkamrater i kvarten.

Det fanns barriärer att forcera även för kvinnorna. De betraktades av många som “en överflödighet, ett slags onödigt kuriosum vid en olympiad”. Samtidigt väcktes nyfikenheten. Sockersöta omdömen som “flickspänst” och “en bukett trevliga flickor” handlade om de kvinnliga gymnasterna.

Gymnastiken drabbades för övrigt av ett väldigt drama när “en tjeckiska, en av de finaste flickorna, insjuknade och dog”. Hennes äldre syster gick sen in som reserv och vann guldet.

“Den resliga, men något kantiga och en aning tunna holländskan” Fanny Blankers-Koen vann både häckguldet och en hel del respekt. Hon var “glädjande nog en god representant för kvinnan utan manligt hårda drag”. Och inte nog med det. “Den 30-åriga flygande holländskan har två pojkar och sköter sitt hem på ett utomordentligt sätt för dem och sin man”.

När olympiaelden 1948 brann i det vackert vintriga schweiziska landskapet var det för första gången med hjälp av olja.

Det var “gudomligt grant” med “imposanta, skrovliga och vitgnistrande alptoppar som en trygg, taggig, förstenad vaktparad kring alltsammans” när 29 nationer tågade in vid invigningsceremonin. Spelen var hett efterlängtade. Folket hade rest sig. “Krigsklämda länderna Finland, med senigt, korrekt manskap, och Ungern med sina livliga, vänliga magyarer, som kom med sådan styrka ur Budapests ruiner”.

Den sex man stora koreanska truppen visste knappt vilket land den paraderade för. Korea, som varit en japansk koloni fram till världskrigets slut, hade nyligen delats upp mellan segermakterna Sovjetunionen och USA.

Svenska truppens resa mot OS hade varit relativt skonsam i jämförelse. Redan året före spelen hade “tilltänkta mannar” plockats ut till samlingar i svenska fjällen, för “solbrännande stunder” och “klämmigt kamratskap”. Idrottspsykologi förstås, fast med lite andra ord. “Grabbarna körde sina egna rundor, smög mellan träden och isarna, så bara Vålådalens förrymda rävar såg dem”.

De påtänkta deltagarna i nordisk kombination, däribland Erik Elmsäter, som samma sommar också skulle ta hinderlöpningssilver i London-OS(!), byggde själva en egen “prima liten hoppbacke”, som räckte för 30-metershopp.

Fjällvistelsen var också ett klokt drag för att vänja de aktiva vid den högre, tunnare luft som skulle möta dem i schweiziska alperna. För “den enkla konsten att andas” blev för många den svåraste konsten därnere i St Moritz.

Ändå blev det tätplaceringar för “fyra rejäla svenska skogskarlar” på udda längdåkningsdistansen 18 km. “De hade en lätt frukost inombords, råg i ryggen och hjärtan som klappade av iver att jaga ute i spåret”. “Dragspelstrevlige, intelligente unge mannen Martin Lundstöm” var först över mållinjen. “Lättviktaren och stengeten med spenslig lekamen tycktes ha någon dold syrgasbehållare när han stack uppför fjälltopparna”.

Skidstafetten gick inte sämre den. “Den guldkantade umeåpojken Martin Lundström” tvingades stanna för att valla om på sista sträckan. Trots det blev svenska vinstmarginalen till tvåan Finland drygt nio hela minuter.

Utav bara farten åkte sedermera niofaldige Vasaloppsvinnaren Nils Karlsson hem femmilen också. Trots att han, Mora-Nisse, inte ens “kommit så bra överens med alpluften” och dessutom längtade hem. Hem till tallmoarna i Östnor.

“Den glade gossen” Harald Eriksson knep silvret. Och favoriten Anders Törnkvist, “den välbyggde, prydlige, skötsamme klubbkamraten till Mora-Nisse” klarade femteplatsen, fast han fick lägga fem minuter på omvallning.

Femmilen hade skjutits upp ett par timmar. Ändå var spåret “hårt och hänsynslöst och tillät inte en minuts avslappning någon meter av banan. Så glashalt var det, slirigt och ostyrigt”. Det drabbade Arthur Herrdin. Omvallning för honom också. Tappad stav. Och sen “gick han på huvudet så att han medvetslös försvann ur sammanhanget. En tråkig sorti på år av ärlig möda”.

I samma backe som Herrdin försvann “föll en av de finska mannarna ännu otäckare och bräckte benet så svårt som man gärna kan tänka sig”.

Jo. Sådant kan den tappre idrottsmannens liv vara.

Trots att “flickornas fagra isdans” pågick samtidigt, valde den största publiken att följa femmilen, denna “eruption av mannakraft”. “Den ambitiöse, ytterst skötsamme, hälsostarke Nils Karlsson” hyllades för karriärens kompletterande guld. “Jag hade nått ett mål. Det var nästan lika roligt som att åka hem till Mora igen…”.

Det var så han sa. Nisse. Efteråt.

“Den avhånade hotellsporten”. “Det stora slagnumret i St Moritz”. Ja, vi pratar “brantlöpning”, den alpina sporten. Åsikterna gick brett isär. Journalister som i St Moritz “studerat utförsåkningens makt över sinnena” vädjade till svenska skidförbundet att “inte sky kostnader för att höja vår svenska standard” i sporten. “Utförsstjärnor av världsklass betyder ett nationellt reklamvärde som våra längdåkare aldrig kan skaffa sig hur fenomenala de än är”.

Vinterolympiadens enda kvinnliga svenska deltagare, “lilla May Nilsson”, svängde visserligen hem tionde bästa tid i slalomtävlingen. “Den temperamentsfulle Leksandsmasen” Olle Dalman föll i störtloppet och “fick foten i paket”. Ett par dar senare stod han på startlinjen i slalomtävlingen. Han fick en smärtstillande spruta strax innan, “men varje steg gjorde i alla fall så ont att han ville skrika”. Dalmans femteplats var en bragd. “Han hade vunnit med hel fot”, ansåg ledningen”.

Men det var “det blonda bombnedslaget Gretchen Fraser”, “en av spelens överraskningar”, som drog till sig intresset. Amerikanskan “hade kommit över till Europa huvudsakligen för att roa sig, men efter en månads specialträning var hon mogen för både guld och silver i utförsåkningen”.

Afterskin bör ha blivit en lyckad historia för Queen Gretchen.

Mångkampens störtlopp i St Moritz föregicks av en större skandal. Ledningen grävde bokstavligen både en och två gropar åt sig själv och de tävlande när tusentals turister släpptes ned i banan just före tävlingsstart.

“Den tjusiga skridskosporten” hade “fattigt få åskådare”. “Luft-ödet” däckade dessutom en hel hop skrinnare. “Vår store, stilige favorit, Göthe Hedlund, som offrat och slitit”… “fick inte in det minsta luft i lungorna” på milloppet, och fick nöja sig med brons på halva distansen.

Tiotusenmetersloppet blev istället Åke Seyffarths. För honom gick det “märkvärdigt lätt” och “efter några varv fick han för sig att han borde åka så han blev bäst av svenskarna”. Och, ja. Bäst i hela startfältet blev han till och med till sist, och senare även silverman på 1500 m. “På uppkörd, upptinad is”. Där han “pressade sina energidroppar som man kramar en svamp så knogarna vitnar under vätan”.

Hockeyn hade ännu fördomar att värja sig emot. “Ishockey anses av många som ett bråkigt och bökigt spel, där sensationerna från ispalatsens och kvällarnas skugglika raffel utgör huvudingrediensen och där publiken vädrar slagsmål i samma grad som spelarna lätt trillar in i hejigt bärsärkarhumör”.

Punkt.

Kanadensiskan Barbara Ann Scott behövde inte anstränga sig värst mycket för att piruetta hem konståkningssegern. Hon kunde “spara litet ork till det enastående fotosurret efter segern”…”och pussandet av mamman – mammor är som bekant också obligatoriska figurer på isen”. Den överlägsna vinnaren “drack mjölk som en svensk”, och poserade glatt i nordiska magasin.

Vinterfemkampen var visserligen bara en demonstrationsgren i St Moritz. Men samtliga medaljer blev Sveriges i “Granna Gossars Grenparad”. En fullträff för svenskarna, i dubbel bemärkelse. Bronsmannen Haase råkade vid pistolskjutningen nämligen vådaskjuta en schweizisk polis i knät.

1948 års vinterspel blev en triumf för svenska truppen. Särskilt för längdåkarna. Så pass att ett “framtidsproblem” definierades. Man frågade sig “hur norsk och finsk längdlöpning skall kunna ryckas upp någorlunda i svensk nivå. Som situationen nu är förefaller det som om Sverige skulle bli helt dominerande, vilket omöjligt kan vara nyttigt i längden”.

Där ser man. En liten uppdatering kanske är på sin plats.

“Engelsmännen, Churchills folk, jäktar inte genom livet”.

OS-invigningen i sommar-London tycks ha varit en utdragen historia. Lite som om man ville suga ut allt man kunde ur stunden. Den välsignade världsfreden. Redan fyra år tidigare var brittiska huvudstaden tänkt som OS-arena. Men kriget kom emellan. Nu tog sig Kung George tid att hälsa på och skaka hand med så många han kunde. Tvåtusen duvor sändes i skyn och verkade dra österut. Något som tolkades som en gest mot krigströtta nationer i just detta väderstreck.

Det här var en fredssamling. “Här fanns inget av militär sterilitet, allt andades trivsel och måttfullhet. Här smälte all misstänksamhet, alla baktankar, all avund i värmen och vänligheten. Här spirade livslust och sann olympisk anda ur gräsmattans granna gröna, stybbens rika röda, läktarnas rörliga grå…”.

Den olympiska facklan hade visserligen hotats på sin väg från Grekland. Men nu kom han löpande, fackelbäraren, “en vitklädd smidig man”. “Den okände cambridgestudenten”, som var “läkarestuderande”. Om någon nu undrade.

58 nationer paraderade, och Indien och Pakistan viftade med sina bara några månader gamla fanor. Svenska skribenter ansåg att egna truppen “drog in med futtighet i spelen. Att spara stjärnorna från uppmarschen har gått till en olidlig överdrift. Rungande svenska hejarop fastnade i halsen, så pass grått intryck gjorde de våra. I andra länders trupper sparades ingen”.

Så det så.

På tävlingsarenan gjorde svenska idrottarna hursomhelst ett allt annat än grått intryck. “Ah-man” tog sina tre steg och sitt guld. Trion Sjöstrand, Elmsäter och Hagström trippade över hinder i ett hiskeligt tempo och högg hela trippeln med medaljer. En makalös bedrift. Knappast ett scenario som lär återkomma under min egen livstid. Anders Gärderuds glimrande guld i Montréal 1976 lär ha varit så nära jag kommer. Men visst. Vackert så.

Det här var amatörernas tid. Medeldistansarna Gunder Hägg och Arne Andersson var två som löpt mot betalning och fick därmed, enligt reglerna, se sig blåsta på en upplevelse i londonsommaren. Istället axlade Henry Eriksson och Lennart Strand uppgiften så väl att både OS-guld och OS-silver ändå blev Sveriges i 1500-metersloppet.

Eriksson “tyckte det var kuligast att hoppa stav. Men en dag föddes hans intresse för benens och lungornas politik”. Politiken visade sig bli vägvinnande på Londons regnblöta bana, som var som en “höstlig leråker”. Lennart Strand hade från början inte heller valt löpningen. Han “tyckte om att sitta i en båt”. Men i en korptävling upptäcktes hans löpartalang, och “den drömmande pianospelaren från Sydsvenskan” parkerade kanoten.

Nu gick det förstås ingen nöd på kanottruppen. Nyköpingssonen Gert Fredrikssons far var snickare. Tillsammans hade de två köpt ett par utslitna kanoter för åttio kronor, renoverat dem – och så tog sagan om tidernas mest framgångsrike kanotist sin början.

I London-OS 1948 paddlade Fredriksson hem både kilometern och milen.

Hårda vindar tog tag i kanoterna på Themsen, men snickarens son, “den smidige och elegante, drev sin farkost med fulländade, stilrena och effektiva paddeltag”. “In Lovely style”, lovordade den brittiske kommentatorn. “Det var som om alla de övríga gått på grund och bara Fredriksson fortsatte”, spädde svenska medier på.

Finnen Wires, “seg och senig i lätt axelstel, kutryggig stil”, försökte men orkade inte ända fram till Fredriksson i milloppet. I mål var Wires fullkomligt slutkörd, “gick runt med kanoten och hade inte krafter kvar att reda sig själv i en sådan situation. Med vissa svårigheter lyckades tillskyndande vänner rädda honom”.

Fredrikssons klubbkamrater, “den charmörsnygge telegrafarbetaren Hans Wetterström och den en smula kraftigare tilltagne Gunnar Åkerlund”, skrev ett nytt kapitel i Nyköpingssagan när K2-guldet på milen blev deras. På tusenmetersbanan paddlade dessutom ett annat svenskt tandempar ifrån sina motståndare. “Den blonde, ståtlige byggnadsingenjören Hans Berglund – en lång, ursvensk typ – blåkörde inte i samma takt hela tiden, utan gjorde ideliga småryck” i par med “Lennart Klingström, en mindre, mörkare, satt och kraftig grabb”.

Cykelloppet på 195 km punkterades bokstavligen. “Till synes fina asfaltsvägar hade här och där påbättrats med finkrossat grus. Grus som innehöll knivskarpa kiselstensflisor – och dessa lömska småting skar sönder ett rekorderligt antal ringar”. Av 98 startande klarade sig 7 helskinnade. Danskarna bytte däck 15 gånger. Sen var reservdäcken slut. Så dansken Andersen valde att trampa vidare några kilometer på bara fälgen.

Tja. Varför inte?

På brottarmattan föll ett gnistrande medaljregn över Sverige. Det var också där som flera draman på hög nivå utspelade sig. “Turken Dogu buntade ihop motståndarna som om de vore pappersgubbar”. “Domarna utgjorde ett knepigt problem när de tycktes slå krona och klave”. Hoppsan. Och svenske brottaren “fick samtliga i turkiska sektionen att bli som fiollådor i ansiktet”.

Fiollådor? Jag försöker, men kan inte föreställa mig. Inte alls, faktiskt.

Femkampen kämpades hem till Sverige. Och gångtävlingarna, ja, de gick utmärkt de också.

“Det levande lokomotivet”, det var Zatopek det. Under milloppet “kastade han in mera kol i pannorna, och orsakade en explosion på 16:e varvet”. Zatopek varvade en fransos “och visade positiv mänsklighet när han småpratade med denne och vid ett tillfälle klappade honom på axeln”. Emil Zatopek. “En robot utan några mänskliga svagheter”.

Belgaren däremot, han som förklarades sexa i milloppet, har egentligen fortfarande inte gått i mål. Han “har alltjämt ett varv kvar att löpa…”.

För franske världsrekordhållaren Jany blev OS ett stort misslyckande. Efter två flopplopp drog han sig ur den tredje simtävlingen. “Han ansåg sig matförgiftad och inte i form, eftersom han varit utan vin i hela tio dagar”. Stackarn.

Svenska modellen var uppenbarligen inte Janys grej. Gert Fredriksson firade sina kanotguld med att “äta fågel och dricka apelsinsaft”.

När de olympiska spelen 1948 sammanfattades hade svenskarna i vilket fall som helst en god anledning att skåla i champagne. I St Moritz stod Sverige som segrare i den sammanlagda nationstävlingen. Sammanslaget med Londons sommarspel blev vårt land nummer två efter USA.

Men de krigsdrabbade länderna skulle komma ikapp. Redan till nästa olympiska spel skulle svenskarna få mer slagkraftig konkurrens om de åtråvärda medaljplatserna.

Och hur gick det för Frederik då? Den rödrockade tennsoldaten. Jo, han fixade en placering han också. Lika rakryggad som förr står han nu här, i min antika samling. En riktigt “fin plass” har han fått.

Palle Glittre skulle nog ha varit stolt.

Veckans My Cup of Tea

En höll för näsan. En låtsades kippa efter andan. En efter en försvann de. Till sist stod jag ensam kvar, skamsen och lämnad åt mitt öde. I den runda skolbusskuren av pissgul plast.

Jag förstod att jag överdrivit. Hörde mig själv mumla nåt om en kraschad flakong i badrumsgolvet. Men sanningen var istället den att Pamela förhäxat mig. Totalt. Dofterna i Date-serien var flera, men Pamela doftade skönast av dem alla och kom i en ljuv ljusblå förpackning. Jag var tolv och ett halvt och hade just upptäckt Domus kosmetikaavdelning. Överdosering hade jag aldrig nånsin hört talas om.

Nånstans där i busskuren kom min och Pamelas relation av sig. Nya kärlekar kom in i bilden. LouLou, till exempel. Hon som andades alpluft. Och Cinnabar, som rann som varm ökensand mellan tårna.

Dofterna tar oss tillbaka. Till platser. Mänskor. Ögonblick. Och det vi bäst minns är oftast första mötet.

Hawaiian Tropic var kokosnötsoljan som blev en drog på första solresan. Och själva flaskan, den gyllenbruna, hade väl sin charm den också. Ölschampot serverades även det i en brun flaska. Det är osäkert om det doftade så mycket öl, men det var ju ett fräckt namn. Dessutom är öl och B-vitamin, vilket alla visste redan då, rena hälsan för hårsvallet.

Äppelschampot doftade både gott och mycket. Fast knappast av ekologiska äpplen. Korken var rund som en boll, gick i illgrönt och matchade därmed flaskans innehåll. Men fyndigast var ändå den vita plastkorken på en annan schampoflaska. En stor klick lödder. Det årets mest snillrika affärsidé. Tydligen var namnet på schampot inte lika snillrikt. Åtminstone finns det inte kvar i min minnesbank.

Skolvärlden bjöd på nya möten. Det fanns lim som var lättare att applicera än Björnklister. Lim utan små röda spatlar och särskilt avsedda spatelfack under vita lock. Ändå var Björnklistret ett självklart val. Vi fann anledningar att limma ihop allt möjligt. Såg till att klistrandet drog ut på tiden. Sniffade oss mätta på det vita, klibbiga, väldoftande – och kunde säkert ha hoppat skollunchen.

Framåt eftermiddan var jag hursomhelst ändå utsvulten.

Nästan innan skolbussen bromsat in hemmavid satt jag vid köksbordet och tuggade härligt sega, nybakade franskbrödbullar med stora lufthål. Toppade med en klick av mors lika hemgjorda svartvinbärssylt. Hela härligheten sedan omsorgsfullt doppad i koppen med svarta kaffet. Jag och kaffet. Ett stabilt förhållande. Ett stabilt förhållande som dock blev komplicerat med tiden. Vintervistelsen på norrländska landsbygden, med groteska mängder bittermandeloljestinna mandelkubb och kokkaffe så starkt att det knappt behövdes nån kopp, gav mig magknip. Efter två veckor vinkade jag adjö till både Norrland, kubb och kaffe. Förstnämnda var jag fortsatt småkär i, avskedet till de andra två blev definitivt.

Jomenvisst. Smaker lockar oss också med på resor.Jag reser med Violpastillerna till mitt allra första teaterbesök, då Gustav III blev brutalt bragd om livet. Och säg TUGGMINT så är jag tillbaka i den lilla lokala biografen.

När storasyrran en gång for på barnkalas var jag avundsjuk både före, under och efter. Men grannbarnen höll på att rädda mig ur eländet. De ringde och frågade om jag ville se “Emil och Griseknoen”. På bio. I en tid då ingen hade aningar om repriser och videokassetter. Såklart jag ville gå på bio. Vi lantisar tog oss inte till den något större orten varje dag. Men framförallt var det här världens chans att bräcka syrran och hennes kompis fåniga kalas. Emil. Och sega TUGGMINT. Små vita fyrkantiga tabletter med rundade hörn, som bara såldes i den där biljettluckan. Jag kände redan mintsmaken i munnen. Mer och mer ju längre tid vi köade. Och köade.

Så nådde vi då ända fram till luckan. Där vi fick veta att både biobiljetter och TUGGMINT tagit slut.

Och inte en, inte en endaste en liten fjuttig godisbit hade syrran sparat när hon kom hem från det fåniga kalaset.

Så småningom dök nya filmer upp på den lilla biografen. Jag fick mina TUGGMINT. Och naturligtvis Juicy Fruit, som också hörde biokiosken till. Alla älskade Juicy Fruit, styckförpackade tuggummin i en gul paket. “A packet full of Sunshine”. Bioreklam som uppenbarligen hänförde oss.

Möjligen var det ett uttjänt Juicy Fruit som satt fast i häcken på mina alldeles nyköpta BERGIS-jeans när jag en filmkväll reste mig från biofåtöljen. Vi hade sett “Grease”, kultfilmen. En lagom kletig titel i sammanhanget. Jeansen blev aldrig nånsin nya igen.

Tuggummi var grejen. Åtminstone sedan man blivit stor nog att begripa att de skulle tuggas. Inte sväljas.

I funkisvillan precis intill farmors hus låg den lilla matbutiken. Med en peng på fickan småsprang vi saliga och förväntansfulla nedför farmors trappor. Siktet var inställt på godishyllans nedre del, tuggummina nere till vänster. Där trängdes salta RIFF med fruktiga päronBUGG – och citronsura TRAJ. Som var på tok för stora för en barnamun. Men den sega sura gojan där inuti var det läckraste jag smakat, och jag skyndade för att inte gå miste om nåt. Om jag jobbade på det gick det att pressa in i alla fall fyra av de sex gigantiska bitarna i det lilla gapet.

I andra riktningen, ytterligare några hus bort från tuggummimeckat, bodde mormor. Hon hade i sin tur närmare till glasskiosken än farmor. Vi visste alltid säkert vad mormor skulle välja där i kiosken. Nötpuck. Alltid denna Nötpuck. Min syster och jag pekade också på Nötpuck på glasskartan. Av någon anledning. Ända tills vi vågade vidga vyerna.

Ibland tog vi en fika i mormors gröna kökssoffa istället. Syrran hade vid ett tillfälle förmått mormor, så som bara barnbarn kan, att handla jordgubbsyoggi. Den alldeles nya flugan. Garanterat en nyhet också i en gammal mormors kylskåp. Där varje vara redan hade sin plats.

“Det smakar lite konstigt första gången”, lät syrran meddela. “Det tar några gånger innan man vänjer sig vid smaken”.

Jag grävde med teskeden i yoggibägaren. Smakade försiktigt. Påstod att det smakade bra, till min systers stora förvåning. Mycket bra, till och med. För en lillasyster vill inte alltid vara lillasyster. Och mindre världsvan. Jag log ansträngt medan mejeriernas nya fluga klumpade sig i varenda del av min hals, och strax försvann jag diskret till badrumsvasken.

Men smaken gick att vänja sig vid. Visst hade hon rätt i det. Storasyster. Visst hade hon rätt i det också.

Mormors bror Nisse var Helsingborgare. Men han var ett med färjan till Helsingör. Ibland fick vi följa med på färden. Till sevärdheter på andra sidan sundet. Kanhända. Jag minns inte så noga. Jag hade ett annat fokus. Taxfreeshopen ombord på färjan. Paradiset på jorden. Snaskhyllorna dignade och raddan med tictac-askar var oändlig. De små ovala pastillerna var ingen smaksensation i sig. Men askarna, askarna! Vi stängde och öppnade det lilla locket gång på gång, så länge färjan guppade över sundet. Och sen fortsatte vi.

Tuggummin i olika former var förstås självskrivna i inköpskassen. Där hamnade också burkarna med svårtuggade väderkvarnar och kissemissar i orange och svart. Hollandse drops var lakritset som varade längre än det mesta. Bäst att tugga innan permanenta tänderna var på plats. Om man säger så.

Med tiden fick jag ögon för andra delar av taxfreesortimentet. Första sommaren jag steppade på borden tills gryningen omfamnade mig hade jag sällskap av en sötsliskig tysk. Men Liebfraumilch och jag dansade bara en sommar. Vår kärleksaffär rann ut bland höstlöven. Men även om jag försökte skulle jag aldrig kunna glömma den heta sommaren med Liebfraumilch.

Som nästan tonåring tände jag första cigaretten i mörkret längs landsvägen. Mest av en slump. Fredagskvällarna var gjutna för Ungdomens Röda Kors möten i byn ett par kilometer från hemmet. Ett stopp vid mackens godisautomat var lika gjutet, antingen på dit- eller hemvägen. Eller både och. Mest hägrade de trekantiga salta godisbitarna med bokstäver på. Och nutellan i sin söta lilla förpackning. Men det fanns annat också i den där automaten. Små PRINCEpaket med tändare.

Utav okänt skäl stod en av PRINCE-luckorna en kväll halvöppen. Min kompis Eva och jag tittade på varann. Plötsligt hade vi valt bort nutellan.

Färden hem från byn blev vinglig redan från början. Att sitta två på en cykel och samtidigt försöka röka sin första cigarett är ingen vidare kombination. Tro mig. Snart låg vi fnittrande och mörbultade i en hög i diket. Och cykelstyret fick ett märkligt utseende.

Synderna bör nu vara förlåtna. Mackens automat är sedan länge historia.

Det har också gått ett tag sedan jag umgicks med Pamela. Fast jag skulle känna igen henne på mils avstånd. Tveklöst. Må jag bara inte möta henne i en pissgul busskur.

Veckans My Cup of Tea