Tinas Tekopp

En höll för näsan. En låtsades kippa efter andan. En efter en försvann de. Till sist stod jag ensam kvar, skamsen och lämnad åt mitt öde. I den runda skolbusskuren av pissgul plast.

Jag förstod att jag överdrivit. Hörde mig själv mumla nåt om en kraschad flakong i badrumsgolvet. Men sanningen var istället den att Pamela förhäxat mig. Totalt. Dofterna i Date-serien var flera, men Pamela doftade skönast av dem alla och kom i en ljuv ljusblå förpackning. Jag var tolv och ett halvt och hade just upptäckt Domus kosmetikaavdelning. Överdosering hade jag aldrig nånsin hört talas om.

Nånstans där i busskuren kom min och Pamelas relation av sig. Nya kärlekar kom in i bilden. LouLou, till exempel. Hon som andades alpluft. Och Cinnabar, som rann som varm ökensand mellan tårna.

Dofterna tar oss tillbaka. Till platser. Mänskor. Ögonblick. Och det vi bäst minns är oftast första mötet.

Hawaiian Tropic var kokosnötsoljan som blev en drog på första solresan. Och själva flaskan, den gyllenbruna, hade väl sin charm den också. Ölschampot serverades även det i en brun flaska. Det är osäkert om det doftade så mycket öl, men det var ju ett fräckt namn. Dessutom är öl och B-vitamin, vilket alla visste redan då, rena hälsan för hårsvallet.

Äppelschampot doftade både gott och mycket. Fast knappast av ekologiska äpplen. Korken var rund som en boll, gick i illgrönt och matchade därmed flaskans innehåll. Men fyndigast var ändå den vita plastkorken på en annan schampoflaska. En stor klick lödder. Det årets mest snillrika affärsidé. Tydligen var namnet på schampot inte lika snillrikt. Åtminstone finns det inte kvar i min minnesbank.

Skolvärlden bjöd på nya möten. Det fanns lim som var lättare att applicera än Björnklister. Lim utan små röda spatlar och särskilt avsedda spatelfack under vita lock. Ändå var Björnklistret ett självklart val. Vi fann anledningar att limma ihop allt möjligt. Såg till att klistrandet drog ut på tiden. Sniffade oss mätta på det vita, klibbiga, väldoftande – och kunde säkert ha hoppat skollunchen.

Framåt eftermiddan var jag hursomhelst ändå utsvulten.

Nästan innan skolbussen bromsat in hemmavid satt jag vid köksbordet och tuggade härligt sega, nybakade franskbrödbullar med stora lufthål. Toppade med en klick av mors lika hemgjorda svartvinbärssylt. Hela härligheten sedan omsorgsfullt doppad i koppen med svarta kaffet. Jag och kaffet. Ett stabilt förhållande. Ett stabilt förhållande som dock blev komplicerat med tiden. Vintervistelsen på norrländska landsbygden, med groteska mängder bittermandeloljestinna mandelkubb och kokkaffe så starkt att det knappt behövdes nån kopp, gav mig magknip. Efter två veckor vinkade jag adjö till både Norrland, kubb och kaffe. Förstnämnda var jag fortsatt småkär i, avskedet till de andra två blev definitivt.

Jomenvisst. Smaker lockar oss också med på resor.Jag reser med Violpastillerna till mitt allra första teaterbesök, då Gustav III blev brutalt bragd om livet. Och säg TUGGMINT så är jag tillbaka i den lilla lokala biografen.

När storasyrran en gång for på barnkalas var jag avundsjuk både före, under och efter. Men grannbarnen höll på att rädda mig ur eländet. De ringde och frågade om jag ville se “Emil och Griseknoen”. På bio. I en tid då ingen hade aningar om repriser och videokassetter. Såklart jag ville gå på bio. Vi lantisar tog oss inte till den något större orten varje dag. Men framförallt var det här världens chans att bräcka syrran och hennes kompis fåniga kalas. Emil. Och sega TUGGMINT. Små vita fyrkantiga tabletter med rundade hörn, som bara såldes i den där biljettluckan. Jag kände redan mintsmaken i munnen. Mer och mer ju längre tid vi köade. Och köade.

Så nådde vi då ända fram till luckan. Där vi fick veta att både biobiljetter och TUGGMINT tagit slut.

Och inte en, inte en endaste en liten fjuttig godisbit hade syrran sparat när hon kom hem från det fåniga kalaset.

Så småningom dök nya filmer upp på den lilla biografen. Jag fick mina TUGGMINT. Och naturligtvis Juicy Fruit, som också hörde biokiosken till. Alla älskade Juicy Fruit, styckförpackade tuggummin i en gul paket. “A packet full of Sunshine”. Bioreklam som uppenbarligen hänförde oss.

Möjligen var det ett uttjänt Juicy Fruit som satt fast i häcken på mina alldeles nyköpta BERGIS-jeans när jag en filmkväll reste mig från biofåtöljen. Vi hade sett “Grease”, kultfilmen. En lagom kletig titel i sammanhanget. Jeansen blev aldrig nånsin nya igen.

Tuggummi var grejen. Åtminstone sedan man blivit stor nog att begripa att de skulle tuggas. Inte sväljas.

I funkisvillan precis intill farmors hus låg den lilla matbutiken. Med en peng på fickan småsprang vi saliga och förväntansfulla nedför farmors trappor. Siktet var inställt på godishyllans nedre del, tuggummina nere till vänster. Där trängdes salta RIFF med fruktiga päronBUGG – och citronsura TRAJ. Som var på tok för stora för en barnamun. Men den sega sura gojan där inuti var det läckraste jag smakat, och jag skyndade för att inte gå miste om nåt. Om jag jobbade på det gick det att pressa in i alla fall fyra av de sex gigantiska bitarna i det lilla gapet.

I andra riktningen, ytterligare några hus bort från tuggummimeckat, bodde mormor. Hon hade i sin tur närmare till glasskiosken än farmor. Vi visste alltid säkert vad mormor skulle välja där i kiosken. Nötpuck. Alltid denna Nötpuck. Min syster och jag pekade också på Nötpuck på glasskartan. Av någon anledning. Ända tills vi vågade vidga vyerna.

Ibland tog vi en fika i mormors gröna kökssoffa istället. Syrran hade vid ett tillfälle förmått mormor, så som bara barnbarn kan, att handla jordgubbsyoggi. Den alldeles nya flugan. Garanterat en nyhet också i en gammal mormors kylskåp. Där varje vara redan hade sin plats.

“Det smakar lite konstigt första gången”, lät syrran meddela. “Det tar några gånger innan man vänjer sig vid smaken”.

Jag grävde med teskeden i yoggibägaren. Smakade försiktigt. Påstod att det smakade bra, till min systers stora förvåning. Mycket bra, till och med. För en lillasyster vill inte alltid vara lillasyster. Och mindre världsvan. Jag log ansträngt medan mejeriernas nya fluga klumpade sig i varenda del av min hals, och strax försvann jag diskret till badrumsvasken.

Men smaken gick att vänja sig vid. Visst hade hon rätt i det. Storasyster. Visst hade hon rätt i det också.

Mormors bror Nisse var Helsingborgare. Men han var ett med färjan till Helsingör. Ibland fick vi följa med på färden. Till sevärdheter på andra sidan sundet. Kanhända. Jag minns inte så noga. Jag hade ett annat fokus. Taxfreeshopen ombord på färjan. Paradiset på jorden. Snaskhyllorna dignade och raddan med tictac-askar var oändlig. De små ovala pastillerna var ingen smaksensation i sig. Men askarna, askarna! Vi stängde och öppnade det lilla locket gång på gång, så länge färjan guppade över sundet. Och sen fortsatte vi.

Tuggummin i olika former var förstås självskrivna i inköpskassen. Där hamnade också burkarna med svårtuggade väderkvarnar och kissemissar i orange och svart. Hollandse drops var lakritset som varade längre än det mesta. Bäst att tugga innan permanenta tänderna var på plats. Om man säger så.

Med tiden fick jag ögon för andra delar av taxfreesortimentet. Första sommaren jag steppade på borden tills gryningen omfamnade mig hade jag sällskap av en sötsliskig tysk. Men Liebfraumilch och jag dansade bara en sommar. Vår kärleksaffär rann ut bland höstlöven. Men även om jag försökte skulle jag aldrig kunna glömma den heta sommaren med Liebfraumilch.

Som nästan tonåring tände jag första cigaretten i mörkret längs landsvägen. Mest av en slump. Fredagskvällarna var gjutna för Ungdomens Röda Kors möten i byn ett par kilometer från hemmet. Ett stopp vid mackens godisautomat var lika gjutet, antingen på dit- eller hemvägen. Eller både och. Mest hägrade de trekantiga salta godisbitarna med bokstäver på. Och nutellan i sin söta lilla förpackning. Men det fanns annat också i den där automaten. Små PRINCEpaket med tändare.

Utav okänt skäl stod en av PRINCE-luckorna en kväll halvöppen. Min kompis Eva och jag tittade på varann. Plötsligt hade vi valt bort nutellan.

Färden hem från byn blev vinglig redan från början. Att sitta två på en cykel och samtidigt försöka röka sin första cigarett är ingen vidare kombination. Tro mig. Snart låg vi fnittrande och mörbultade i en hög i diket. Och cykelstyret fick ett märkligt utseende.

Synderna bör nu vara förlåtna. Mackens automat är sedan länge historia.

Det har också gått ett tag sedan jag umgicks med Pamela. Fast jag skulle känna igen henne på mils avstånd. Tveklöst. Må jag bara inte möta henne i en pissgul busskur.

Veckans My Cup of Tea

Ettåringen sitter bekvämt nedsjunken i sin vagn. De nätta fingertopparna rör sig vant över mammas mobilskärm medan nappen guppar upp och ner mellan läpparna.

Barnet anar knappt att tåget bromsar in. En yngling kliver på. Han slänger upp sin nötta skinnportfölj på sätet, hivar fram ett otäckt digert kompendium, tar ett djupt andetag och börjar plöja. Så plötsligt låter hans telefon. Med trygg och stadig stämma marknadsför sig ynglingen strax i luren. Där, mitt i kollektivtrafikens offentliga ljus. Det är inte hans första anställningsintervju. Han kan det här. Ja. Hans verbala förmåga borde snart ta honom nånstans. Bort från diger studentlitteratur. Lön istället för lån.

Jag rotar i mitt tidiga liv. Anställningsintervju? Minns inte. Det fanns väl liksom jobb ändå. Fast om de ville nå mig tvingades de slå numret till hemtelefonen. Kvällstid. Om jag alls var hemma då. Och fick de tag på mig viskade jag försiktigt fram mina eminenta kunskaper och talanger. Så att ingen annan hörde.Kvinnan mitt emot talar konstant. Hetsigt. Hon ratar chokladkakan maken halar fram ur rockfickan. Han glömde köpa hennes favoritblaska. Hans klena minne är en dödssynd. Det får han och vi andra veta resten av tågresan.

De kunde kanske ha hittat nåt spännande att läsa på nätet istället. Men till sånt fungerar inte deras telefon. Deras telefon ligger längst ner i handväskan. De har fått apparaten av dottern som säger att den är bra att ha med sig. Fast just nu är den avstängd. Långt därnere i handväskans allra djupaste avgrund.

Jag hör inte. Ser inte. Är skenbart upptagen med gratistidningens korsord. Har en lika hopplöst omodern telefon som det trätande paret och får spara mitt nätverkande till senare. Skummar över halvsidesannonsen med fantasipriser på vårkollektionen. Rosa tröjor och skor till både små och vuxna damer. Blått till det manliga könet. Förstås.

Vissa minnen bleknar aldrig. Inte heller bokstavligen. I studentkorridorens belamrade tvättstuga blandade jag en gång vittvätten med en ynka röd långärmad t-tröja. Så som dårar gör. Tvättbaljor i diverse kulörer och storlekar möblerade sedan tolv kvadrat studentlya. Remolstanken var direkt avtrubbande. Efter en vecka var jag fortfarande lika hög – och all tvätten i princip lika rosa.

Senare i livet fick jag en son. Och slapp köpa rosa. Ett sekel bort hade jag nog inte kommit undan. Då kläddes flickebarnen i blått. Pojkvaggan inreddes i rosa. Ty rosa ansågs vara den starkare färgen av de båda.

Undrar vilket kön rosa elefanter tillhör.

Två gula ögon glor intensivt på mig inifrån en transportbox. Missen därinne har aldrig lidit några helvetiska klädkval. Aldrig klickat iväg några livsviktiga sms. Kissekatten är bara grå. Vackert grå. Snälla, kan nån släppa ut den?

Själv hoppar jag av. Men pratet om framtida kvinnobrist i IT-branschen. Nä. Det ger jag inte mycket för. För jag vet. Jag ser det. Barnet med mobilen och den guppande nappen bär rosa mössa.

Veckans My Cup of Tea

Gungan känns nött och trött efter decennier i de flesta sorters väder. De ljusblå repen är fransiga men håller sitt grepp runt bommen. Försiktigt sjunker jag ner. Jo. Gungan håller än. Jag tar fart. Nu svingar den mig fram och tillbaka. Högre och högre. En ljum vind springer med lätta steg genom den lila syrenen.

Jag är ett barn. Nyss hemkommen från skolavslutning och sång om blomstertid. Hela dagen doftar syren. Tvätten också, den som hänger på innergården. Det lockar Pia, min svarta välmående get. Hon står på två ben för att nå upp till tvättlinan och de fladdrande lakanen. Pias käkar jobbar i alla möjliga vinklar när hon tuggar i sig tygstyckena.

Uppe i den gamla eken huserar Stjärnan, vår hemliga klubb. Tillsammans med bygdens andra ungar sitter jag uppkrupen på de knotiga grenarna medan ekens maffiga lövverk maskerar vårt gömställe. Vi sitter där och hantverkar ihop vår alldeles egna tidning. Men det redan väl nyttjade kalkerpappret har vikt sig dubbelt. Kopiorna går förlorade. Vi måste börja om från början. Upplagan blir snabbläst och räcker nätt och jämnt till klubbens medlemmar. Fast det som inte ryms i Stjärnbladet är ändå inte värt att veta.

Vi hittar snören, jag och min syster. Trär dem runt cykelstyrena. Våra stålhästar ga-lopperar frustande runt i manegen. Min ridhjälm är svart och sammetslen. Den sitter precis som den ska. Jag har ärvt den av grannen. Jag ärver allt möjligt. Men ridhjälmar är roligast att ärva. För vem som helst kan se det. Med den sammetslena hjälmen och den röda hästtröjan är jag praktiskt taget Fia. Oklanderliga Fia i Wahlströms Ponnyklubb. Min rygg är rak som ett ridspö. Rutinerat sitter jag säkert kvar i sadeln när ekipaget sladdar i kurvan.

Sommarlovet är för evigt.

Bildörren på den olivgröna SAABen slår igen. Det är en märklig dörr. Som öppnas framåt. Det är Tant Märta som kommer. Hon stiger ur och hälsar hurtigt. Hela baksätet har hon fyllt med tomma rostfria skålar. Precis hela den här dan kommer hon att smyga som en räv bland våra vinbärsbuskar längst ner i trädgården. Vi kommer knappt att se röken av henne. Det går åt många bär till saften.

Stig har heller inte så mycket tid över. Men han kan äta snabbt. Och mycket. Fast han pratar konstant och oftast snubblar på orden. Lunchsolen gassar runt trädgårdsbordet. Stig torkar svetten ur pannan med sin stora näve. Jag glor storögt när han lässer in portion efter portion med mors nylagade bruna bönor. Han tuggar fortfarande när han reser sig. Matpausen är snabbt förbi. Far har anställt Stig att tröska kornet. Och det är bråttom. Fler ska ha tröskat. Och tänk om regnet kommer in.

Stigs väldiga näve greppar enkelt om tre nybakade sockerbullar på kakfatet. En av bullarna tar slut på vägen mot tröskan. De andra två är uppslukade efter ett nytt varv på kornfältet. Vi som har tid går till konditoriet istället. Det som ligger i uterummet. Där säljs de färska ugnsvarma sockerbullarna över disk. Bullarna smakar sommar och smälter på tungan. Priset är ett hallonblad eller två.

Moster Lena är sjuksköterska. Det är nåt farligt men lustfyllt över plastsprutorna hon skänkt oss. Det finns inga gränser för vad de kan användas till. Stegen, vi behöver stegen. Stora mörkröda körsbär trängs högt uppe i trädet utanför husknuten. Vi står på tå för att nå. Sträcker oss för långt. Stegen vinglar till och vi ger oss. En halv skål får räcka. Barnkammaren blir läkarmottagning och den blodröda körsbärssaften skvalpar härligt läskigt i de genomskinliga sprutorna. Aldrig tidigare har blodvite känts så bra.

Våra vänner från storstan är på safari. Tillsammans rör vi oss stilla i flock över savannen. Jag är minst och ärtfältet snärjigt. Fast vi behöver inte gå så långt. Vi plockar, mumsar, plockar, mumsar. Står där länge. Blir experter på att öppna baljor. Och tävlar om vems som rymmer flest ärtor.

Den gamla möllan är mäktig och magisk och döljer mysterier som måste lösas av detektiver. Dessutom tjänar möllan som sädesmagasin. Där hamnar kornet som Stig tröskat. Uppe från bjälkarna gör vi vansinnesdyk rakt ner i det nyskördade. Det borde klia innanför tröjan. Men vi känner det inte.

Mitt emot möllan ligger den trolska dungen med äppelträden. I gräset syns ojämnheter. De är många och blir bara fler. Nu måste vi gräva en ny grop. Det är kattbegravning. Igen. Jag är otröstlig. Igen. Pälsen är tjock, vacker och snart genomfuktad av tårar. Kroppen är stel, overklig. Allt jag önskar är att få väcka min älskade katt. Nu! Nu! Nu! Jag förbannar bilvägen. Svär att aldrig nånsin ta nåt körkort.

I stallet kacklar hönorna vidare. Svinen stinker fortfarande som de gör. Syrran och jag tömmer ängar och dikeskanter på maskrosor. För kaninerna ökar ständigt i population. Den svartvita dvärghonan är ettrig och har sylvassa tänder. Lilla Skutt går en löjligt simpel match mot burnätet in till handjuret.

Mitt i högsommarvärmen skaffar jag mig norsk brytning. Både fram- och baklänges känner jag varje ord i Anita Hegerlands “Mitt Sommarlov”. Min allra första singel. Tant Märtas födelsedagsgåva till mig. Jag står på det rödvitrutiga köksgolvet när hon överräcker den, nedstoppad i en presentförpackning för just singelskivor. Sedan försvinner Tant Märta ut till vinbärsbuskarna.

Jag vill ha likadana skruvlockar som Anita Hegerland.

James pappa bryter inte på norska. Men på engelska. Desto mer när han blir upprörd. James får inte komma och leka. Fast han bara bor rakt över vägen. James och jag har försökt anlägga en simbassäng i källaren. Och vi har prövat de rosa tabletterna i medicinskåpet. Så att James måste magpumpas.

Fast lekförbudet kommer på nåt vis av sig. James och jag byter rosa tabletter mot rosa kex. Ur en röd plåtburk. Direktimporterad från England. James familj har högar med sig hem från varje resa. Varje Englandstripp, varje kexburk och varje konservburk med kidneypie känns exotisk. Min familj har knappt passerat skånska gränsen. Fast det händer att vi tar en söndagsutflykt till flygplatsen. Och tittar på andra som reser. Ibland ser vi en kändis.

Det är nästan alldeles tyst. Bara gungan som gnisslar.

Så överraskar vinden. Den kastar sig hit och dit och lurar med sig allt som tvekar. Syrenen börjar glesna. Tappa sin prakt.

James har för längesen flyttat härifrån. Mitt eget barndomshem blir också någon annans nu. Sockerbullarna och de rosa kexen är uppätna. Hegerlands sommarlov har övergått i höst och hundluckan i stallväggen är för evigt igenbommad.

Gungan svingar sig inte längre lika högt. Men den håller än. Ja. Den håller än.

Veckans My Cup of Tea