Syrran hade drillat mig.
Hon påstod att det var nödvändigt.
En plikt.
Att jag garanterat skulle få frågan.
Av fröken Marianne.
.
Jag var nyss sju fyllda och en lättlurad robot.
Som rabblade telefonnummer, personnummer och alla andra tänkbara nummer.
Åt höger, åt vänster och i riktningar ingen trodde fanns.
För hon skulle ju garanterat fråga.
Fröken Marianne.
.
Längst fram i klassrummet satt hon.
På en piedestal.
.
Hon såg lite sträng ut.
Kanske var hon mest bara spänd.
Likt de tjugofyra gloriaförsedda glinen framför henne.
Som inte tordes rubba sig en centimeter i de mattgröna skolbänkarna.
.
Dessutom var rektorn där.
Herregud.
Rektorn.
Var det kanske han som skulle fråga?
.
Unga fröken Marianne bar dräkt.
En kortkort veckad kjol, matchad av en minimal kortärmad jacka i samma brunvitrutiga tyg.
Den nästan lika kortärmade halspolon under var vit.
Hon satt med korslagda ben, och de långa vita lackstövlarna bländade mig fullkomligt.
Exakt precis där och då förstod jag att jag växt ur lekisgarderoben.
Den knallröda byxdressen och dom rödsvarta frottésockiplasten.
.
För en stund var vartenda nödvändigt nummer utraderat i min skalle.
Om nån verkligen hade frågat hade jag inte haft en siffra rätt.
I varje barns mjuka julpaket låg på den här tiden föga överraskande ett par lovikkavantar.
Med tofs.
Vantarna var ulliga.
Hyfsat varma.
Ända tills snöbollskriget drog igång.
Fast det förstås, efter vinterleken värmde ju ponchon.
Den stickade rostbruna.
Innan första snödroppen slagit ut stod vi sen där i våra skånska tollor.
Dom var gångbara överallt.
Hela tiden.
Till och med i klätterträdet.
När gummisulan hängde på trekvart fortsatte vi slita.
Ner till sista träflisan.
Tills gårdssingeln ondskefullt letade sig in i håligheter vid tåranden.
Dom var lätta att slinka i.
Och en del, så länge sulorna höll ihop, dessutom fotriktiga.
Tja, inget fel på trätofflorna.
Inget alls.
Förutsatt att dom var naturfärgade.
Ja, rätt år alltså.
Ibland skulle dom vara röda.
Ibland blå.
Vissa år gröna.
Storblommiga, blanka ett annat år.
Och svarta lite mellan varven.
Tänk.
Dom svarta. Med skurna lufthål och rem i metallspänne över vristen.
Tidsödande att knäppa.
Men dösnygga.
Särskilt med knästrumpor i.
Byns toffelmakare var en nära vän till familjen.
Så nära att vi utanför butikstid ibland tilläts glänta på den himmelska dörren mellan vardagsrummet och toffelverkstan.
Alldeles ostörda botaniserade jag och syrran sen timmavis i paradiset.
I halvdunkelt strålkastarljus gjorde vi succé på catwalken, höga på doften av nynubbade lädertofflor.
Annars gick det att fynda trätofflor hos lanthandlare Ebbe Engdahl.
I grannbyn.
I gigantiska lagerlokaler.
Gigantiska.
Åtminstone i nioåringens ögon.
.
Det var också där dom rosa manchesterjeansen låg staplade.
Manchesterberg högre och mäktigare än Himalayas toppar.
Hos Ebbe.
Jag visste direkt vilka höjder jag ville nå.
Till fest kläddes jag och syrran, likt det strävsamma campingparet, identiskt.
Två barn.
Ett val.
Rationellt.
Dom mörkbruna sammetskjolarna gjorde sig för all del rätt bra mot dom blankvita ryschpyschiga blusarna.
Och den dag vi systrar fick rollen som brudnäbbar skulle divergerande klädsel ha varit ett brott.
.
Morbrors utvalda var begåvad med en moster, som i sin tur var begåvad med både nål och tråd.
Hennes symaskin gick på högvarv.
Och mellan dom varven for vi till den väldiga gamla lägenheten med höga dubbla salongsdörrar, och provade och mätte och provade igen.
Inte ett stygn lämnades åt slumpen.
Där i dom ärmlösa ljusgula sommarklänningarna med fjärilslätt sidenrosett.
Augustiluften var ljum.
Bröllopsgästerna förväntansfulla.
Blomsterdiademet och guldsandaletterna borde ha fulländat sagan.
Men så var det det där med hårfrisörskan.
Papiljottlockarna.
Den kvävande stanken av hårsprayångor.
Jag var fem år ung.
Och hade förvandlats till tant.
Mina röda lackskor med vitt dekorspänne trampade runt i samma gulddivision som bröllopssandaletterna.
Så en dag stod hon plötsligt där, granntjejen, utanför dörren.
Fyra år larvigare och med mina lackskor skimrande på sina fötter.
.
Jag hade uppenbarligen blivit förd bortom skimret.
Min egen mor hade skänkt bort mina älsklingar.
Utan att tveka.
Visserligen var det ett bra tag sedan jag burit skorna.
Men om jag pressat ordentligt skulle jag säkert fått ner dom allra flesta tårna.
Jämte manchestermagnat Ebbe hette lösningen för nyekipering alltsomoftast Marta-Boden.
Oändligt många byxplagg i varierande färger och modeller hängde och trängdes där på bodens klädsnurror.
En vacker vårdag blev syrran oväntat krävande.
Medan svetten rann rände morsan och Marta-Bodens tåliga butiksbiträde fram och tillbaka mellan byxsnurrorna och provrummet.
Alltmedan syrran provade, studerade spegelbilder, ratade och startade om igen.
.
Det började bli vansinnigt långtråkigt att vänta.
Jag hade för längesen språkat färdigt med skyltdockorna.
.
Det var i just det ögonblicket jag fick syn på dom glänsande nyckelringarna som dinglade från byxparen på klädsnurran.
I vartenda par av märket Silver Dollar var ett tjockt dollarmynt fäst i en livremshälla.
Oj, vad dom blänkte.
Dom måste vara väldigt värdefulla.
Ingen skulle märka.
Ståhejet runt syrran tog allt fokus.
.
Likt en vessla smög jag runt klädsnurrorna.
Knäppte försiktigt av nyckelringarna.
Och lät dom slinka ner i jackfickan.
En efter en.
.
Fickan blev så småningom sprängfylld.
Nöjd drog jag varsamt igen dragkedjan.
Ungefär samtidigt som syrran äntligen bestämt sig.
.
En synnerligen lyckad utflykt till byn.
.
På hemväg knackade vi på hos min rundnätta mormor, som förtjust bullade upp på det rustika köksbordet. Det med små lönnfack. Fyllda med allt man inte visste att man behövde. Och lite till.
Det var då jag tyckte det var dags.
För andra bullar.
På behörigt avstånd från byhålans centrum.
.
Jag var en belåten cowboy som klev av min vackra springare efter det stora tågrånet.
Som stolt dukade upp mitt lysande byte.
Dollar efter dollar.
På den vida mäktiga prärien.
.
Åskådarskaran gapade likt figurerna på en totempåle.
.
Minuten senare forslades jag av sheriffen tillbaka till brottsplatsen.
Alltmedan min cowboyhatt slokade betänkligt.
Gabardin.
Smaka på det.
Ett hyfsat skönt och stretchigt tyg.
En ny färg varenda en av veckans alla dagar.
Och byxben så vida att dom kunde seglat oss över Atlanten.
.
Fast det förstås.
Ett klart minus för att ingen blänkande peng ingick i paketet.
Våra slimmade silkespolos matchade gabardinbyxans nyans.
Brun. Olivgrön. Senapsgul. Beige. Röd. Orange, förstås.
Silkespolos var stiliga även till jeans.
Men extremt känsliga för till exempel vassa kattklor.
Min djupblå sammetskavaj var både flärd och glamour.
En hel massa flärd.
Och glamour.
Var den.
Men helt körd efter en enda viftande rörelse för mycket vid ett partybord.
.
En gosse i rosa sammetsbrallor travade ohotad i första ledet.
Den påtråcklade lappen dolde ingen reva, utan var mest bara fräck rekvisita i sammanhanget.
Med ett hästhuvud vid byxslutet frustade ekipaget med grace och elegans över mållinjen som Elitloppets solklara vinnare.
Blåjeans.
Det mer slitstarka alternativet.
.
Wrangler.
Levi’s.
Lois.
Gul&Blå.
Puss&Kram.
Om man var inne på riktigt.
Men så kom BERGIS.
Lite billigare.
Även utan realisation.
.
Otur bara att det skulle ligga ett segt, färdigtuggat RIFF i just min biostol.
Det kom en välsignad tid för oss kortvuxna.
Plötsligt blev det helt rätt att vika upp byxbenen både två och många fler gånger.
Vi klappade händerna och stuffade självsäkert ut under discokulan.
Med uppkavlade, blytunga byxben.
Vi befann oss i en sötdoftande juicyfruitbubbla.
Till jeansen kunde man bära en fladdrig bussarong.
Om man ville.
Det ville inte jag.
.
Bussarong.
Redan namnet gjorde mig skeptisk.
Dessutom tvingades jag ta det mesigt smågulblommiga tyget som blivit över.
När klassens flinka sömmerskor för längesen både valt och sytt klart.
.
Till råga på allt fick jag inte måtten att stämma under armhålorna.
Det gick inte ens att röra sig i eländet.
.
Bussarongen kändes mest bara tjejig, men var en obligatorisk syslöjdsuppgift.
James, min bästis och granne, fullföljde plikttroget uppdraget.
Men upptäckte rätt omgående att han behövde en ny mekartrasa till moppen.
Njä.
I min garderob platsade under samma period mest bara en enda tröja.
Den älskade marinblå t-shirten.
Fruit of the Loom.
Vävstolens frukter.
Alltså.
Fast det berättade ju ingen.
Att det betydde det.
Och ingen hade ju ändå begripit nåt.
Collegetröjor blev också oumbärliga.
I synnerhet dom med nåt storhetsvansinnigt amerikanskt tryck.
Oavsett om vi begrep dess innebörd eller ej.
University of California, Los Angeles, fick till exempel en hel del gratisreklam av oss manipulerat ovetande svenska ynglingar.
Amerika.
Det väldiga, storslagna Amerikat.
Som förmodligen låg på en annan planet.
.
Täckjackorna med Stars & Stripes-mönster på muddarna var ännu ett tecken på hur vi hade amerikaniserats.
Frågan var bara om man skulle välja en röd eller blå jacka.
Syrran tog den blå.
Och från tio års ålder valde jag aldrig detsamma.
Svensken kunde förstås också.
I varendaste idrottsförening cirkulerade 21-lotter till förbannelse.
Belöningen till flitiga lottförsäljare i min egen klubb blev en randig täckjacksvariant från svenska Tenson.
De tre vågräta fälten gick i gult, vitt och blått.
Ja, om man följde strömmen alltså.
Den som ville sticka ut bytte gult mot rött.
Huvudbonader kom i en hel massa skiftande kreationer.
Syslöjdselever sattes att skapa diverse skrikiga garnbollar att nästa på luvan.
Dom mjuka vita mockaskinnsmössorna med fluffig ullkant toppade istället en högre liga.
Jag tror bestämt att precis varenda en bar en sån.
Eller åtminstone ville bära.
Jag önskade.
Fick.
Nånting annat.
En brun variant.
Mörkbrun manchester med rävfärgad pälskant.
Den var som hämtad ur en sibirisk filmscen. Där räven envetet klamrade sig fast på hjässan på en frusen bolsjevik, som stod och puffade rökringar ur munnen i den iskalla sibiriska luften.
.
Orsaken till rävens uppenbarelse stavades förmodligen realisation.
Lika mycket som min far dyrkade ordet, lika mycket fruktade jag det.
.
Rea.
Tillfälle att göra ett förbannat nedköp.
Ty dom hippaste plaggen klär sig mera sällan i orange prislappar.
Det här var i en tid då cykelhjälmar var ett relativt obekant begrepp.
Cyklist eller ej.
Vi bar mössa.
På sin höjd.
Så länge den inte var utav brun manchester.
.
Jag hann knappt runt husknuten.
Sen var skabbräven brutalt tillintetgjord i den röda Kånkens allra djupaste inre.
.
Det som inte syns finns inte.
Som vanligt var jag oförklarligt sen.
Pedalerna snurrade kvickare än fötterna.
Enkelriktade gator blev tvåriktade.
Stoppskyltar skymtade bara vagt i gryningen.
.
Vid cykelstället tvingades jag väja för mattelärare Jan.
Han skakade förfärad på huvudet, pekade på min bara knopp och surrade nåt om öroninflammation.
Fast om matte-Jan bara hade vetat.
Om den sunkiga skabbräven.
Så skulle ekvationen ha gått ihop för honom.
Under dåtidens oupplysta sjuttital ansågs äkta päls vara både flott och ansenligt.
När man skulle “gå bort”.
Som vi så ohämmat sa.
Mor beställde pälskappa.
Och rea var det definitivt inte.
Sa far.
.
Så särskilt ofta var det ju nu förstås inte fest.
Eller vinter.
Allra mest hängde den dyra, överdrivet otympliga pälsen i en prasslig plastpåse på den beckmörka vinden.
.
Nutria.
Sumpbäver.
På dom halvlånga trampskängorna fanns mycket att snöra.
Sulorna var plattare än det jämnaste golv.
Säkert inte så ergonomiskt riktiga.
Framförallt inte kopiorna.
Realisationsexemplaren.
På foten syntes också en tubsocka, med minst två olikfärgade ränder högst upp vid resåren.
Ingen verkade fundera över det kolossalt opraktiska med en hällös strumpa.
.
Den korviga jazzstrumpan satt också mest bara i vägen.
Och slutade som finfördelad stroganoff i bägge ändarna.
I samma stil gick gympingens färgstarka benvärmare.
Med största sannolikhet var dom hetare på marknaden än runt vaderna.
Strumpbyxorna var ett lika överskattat påfund.
Trots mors instruktioner om att rulla försiktigt hit och dit.
Lirka och smyga.
Ha tålamod.
Fast man aldrig haft nåt.
.
Guldstjärna och en glansfull partykväll åt den som lyckades.
Utan att dra maskor längre än strumporna själva.
På alldeles fel ställen.
Nä.
Tacka vet jag kalasbyxorna.
Tjocka. Kraftiga.
Tåliga.
Alltid röda.
Julafton varje gång.
Hand i hand med märkesjeansen gick Lyle & Scott och Lacoste.
Tennispiké och lammullströjor, v-ringade eller ej, av exklusiv kvalitet.
Inget för lantisar.
Men man kunde ju låtsas.
.
Min vita Lacostekopia med fejkad krokodillogga såg alldeles äkta ut.
Men gick ner sig i träsket redan vid första tvätten.
Krokodilkäftarna såg fånigt förvridna ut.
Ungefär lika skräckinjagande som den halvskrumpna ödlan i källarduschen.
Brallornas benlängd kortades så småningom.
Vi kunde på nytt applådera.
Vi mindre långa.
Och slapp ta till saxen.
.
Jag blev en glad speleman i tjocka ylleknickers och dito knästrumpor.
Där i dom nätta collegeskorna.
.
Sedär.
På college.
Igen.
I collegeskor med tofs och fransar.
Och.
Sedär.
Andra klassens.
Igen.
Från midja till knä på mina svarta knickers gick tunna, guldiga vertikala ränder.
Fast ränder kom i vitt skiftande bredder och väderstreck.
Och så fanns det revärer.
Förstås.
.
Gränserna till männens revir, däremot, började vackla.
.
Kvinnorna tog plötsligt bredaxlat plats.
Med hjälp av axelvaddar visserligen.
Men ändå.
Både män och kvinnfolk bar västar.
Flugor.
Och tunna skinnslipsar.
Ju färgstarkare desto bättre.
.
Vem hade väl nånsin kunnat ana att pastell sen skulle bli grejen.
Musiken tog oss med på en rafflande modevisning.
Melodifestivalen var den ultimata reklampelaren.
.
Dansband utstrålade nåt slags trygghet i sina identiska kostymer.
Popstjärnor plutade, höftvickade och flörtade förledande från idolplanscher i flickrummet.
Grälla, blanka scendresser på lp-konvoluten skapade lika stor hysteri som själva skivspåren.
Skjortor knäpptes upp.
Bringor exponerades.
Dojor fick platåer högre än vad som var möjligt att bestiga.
.
ABBA-ikonerna hade designers som bör ha överraskat sig själva.
Björn blev en färgstark Superman i kroppsstrumpa och blåglansig cape.
Benny en slug leopard.
Kvartettens kuttersmycken äntrade scen i lackstövlar à la fröken Marianne och tunikor med blaffiga katt-tryck, som häpnadsväckande nog slutade just vid troskanten.
Det där var innan bodyn gjorde entré.
Bodyn.
Som knäpptes med tryckknappar under skrevet.
Som en babybody.
Fast utan blöja.
.
Mer avklätt blev det när åttitalet ansåg bikiniöverdelen totalt överflödig.
Medan nakna bröst bötlades med åtskilliga dollar i ett antal av föregångslandet Amerikas förenta stater, njöt både svenska kvinnor och män ostraffat av lössläpptheten på våra egna stränder.
Vissa var alldeles avklädda.
Långt innan dess.
.
Mor och fars vänner ägde en husvagn.
Uppställd på en nudistcamping.
.
Vi blev ditbjudna.
Inga krav.
Behåll kläderna på.
Om ni vill.
.
Jag hade inte fyllt tvåsiffrigt.
Visste inte så mycket.
Om nudister.
Heller.
.
Min familj behöll kläderna på.
Och blev campingens snackis.
Det fanns ett uppspänt tennisnät just framför vännernas husvagn.
Vi bollade in.
Syrran och jag.
I baddräkt.
Från realisationen på ellos i Borås.
.
Så rullade bollen plötsligt iväg.
Planlöst.
Skulle man kunna säga.
Bort mot en annan husvagn.
In under en campingstol.
Där det satt en man.
I sina allra bästa år.
Skulle jag nog ha sagt idag.
Men inte då.
Han bara satt där.
Bredbent.
I stolen.
Och jag behövde en boll.
.
Jag försökte blunda.
Men det blev liksom bara tvärtom.
Jag kröp.
Famlade.
Fann.
Bollen.
Rätt sorts.
.
Game.
Set(t).
Match.
En annorlunda match.
Spelet mellan trendsättarna pågår emellertid ständigt.
År efter år.
Säsong på säsong.
Varje stund och minut.
Nåra vita lackstövlar fick jag aldrig.
Fast häromsistens sprang jag på fröken Marianne.
Vi pratade om stövlarna.
Dom var inte till salu.
.
Nå.
Jag hade mest tänkt mig dom som en relik.
Ett tidsdokument.
För min egen karriär som modelejon kom av sig lika tvärt som ungkattens första trevande rytning på den väldiga savannen.
Plysch och eccoskor var ju, i ärlighetens namn, ändå bekvämast.
Fast.
Vem vet.
Kanhända kommer jag tillbaka.
Likt klädmodena.
Kanske till och med bruna manchestermössor blir heta.
Goda nyheter i så fall.
För jag har sett den sibiriska skabbräven cirkulera i omgivningarna.
Och vad mera är.
Jag tycker faktiskt att odjuret ser ut att ha piggnat till lite.
Och nån cykelhjälm har jag ju inte skaffat än.
